”Full Service Fur Auction House”
Världen är en pinoplats. Att rikta sin omedelbara empati mot allt levande skulle vara knäckande”, konstaterar Elisa Aaltola. Aaltola är forskare vid Östra Finlands universitet och specialiserad på djurfilosofi och vårt förhållande till djur.
Eftersom till exempel medierna oavbrutet påminner oss om all nöd, så hotas vi av empatitrötthet. Bilderna av lidande produktionsdjur kan vara alltför ångestframkallande för att vi ska orka bemöta dem. Ett sätt att fly kan då vara att vi helt enkelt stänger av vår medkänsla.
”Enligt ett synsätt borde man i stället för att öka känslan av hopplöshet öka mängden hopp via positiva berättelser. Bilder av lyckliga individer kan ibland väcka mera empati än bottenlös nöd. Enligt samma synsätt borde nödlidande inte framställas som passiva offer, utan som aktiva individer som in i det sista kämpar för sitt liv. Det är svårare att identifiera sig med passiva, stumma varelser än med aktiva aktörer”, förklarar Aaltola.
”Ett sätt att locka fram hoppfullhet är att erbjuda berättelser om vilda djur eller djur som räddats från industrin – det vill säga sådana djur som kan följa sin vilja friare än vad som är möjligt för ett djur i bur.”
På Sado-Furs motreklam här intill poserar räven Otto, som förmodligen har lyckats rymma från en rävfarm. Fångenskapen i en bur med nätgolv har förstört hans vrister, men han lever numera ett lyckligt rävliv i djurskyddscentret Tuulispää.
Saga Furs Oyj är ett pälsauktionsföretag som stöder uppfödningen av pälsdjur och säljer pälsar, grundat 1938 av det finska pälsodlarförbundet. Också i Finland har man länge diskuterat huruvida pälsdjursuppfödning är moraliskt berättigat, och Saga Furs har deltagit i den här diskussionen uppbackade av ett stort antal politiker.
I åratal har företrädarna för pälsnäringen försvarat sin bransch bland annat med argument som ”om inte vi, så gör man det i Kina under betydligt sämre betingelser”. Resonemanget undergrävs av att man till exempel 2018 exporterade tusentals avelsrävar från Finland till Kina.
Att vältra sig i elände och orättvisa är sällan det bästa sättet att agera, men ibland är man tvungen att bemöta lidandet ärligt, utan att väja för det. Aaltola hänvisar till kulturforskaren Susan Sontag som menade att det är vår plikt att betrakta det lidande som är politiskt betingat och som vi genom vår egen påverkan skulle kunna göra ett slut på. De jättelika ”superrävar” som också väckt internationell uppmärksamhet är bara ett exempel på hur långt vi drivit förädlingen av vissa djurarter.
Det är ändå relativt hur mycket lidande och förtvivlan som är möjligt att bemöta, och när det blir för mycket.
”För en välmående medelklassfinländare är kanske redan minsta skymt av lidande för mycket. Och då kräver man kanske att få vara ifred för den sortens obehagliga information, medan man samtidigt obekymrat konsumerar animaliska produkter eller klär sig i päls. Empatitrötthet kan ta sig uttryck som överdriven hedonism”, tror Aaltola.
”Ett sätt att uppbåda hopp även inför de mest fasansfulla avslöjandena kan vara att påminna mottagaren om att hen själv kan göra något. Att uppmana till aktivism och erbjuda handlingskanaler är livsavgörande för empatin, medan passivitet i sin tur dödar känslan.”
Kravet om att förbjuda pälsdjursuppfödning var det första medborgarinitiativet som lyckades samla de 50 000 föreskrivna namnunderskrifterna efter att den nya lagen trätt i kraft i december 2012, som påbjuder att medborgarinitiativ som samlar minst 50 000 namn måste tas upp till behandling i riksdagen. Att riksdagen inte tog medborgarinitiativet på allvar är inget skäl att misströsta. Diskussionen om pälsnäringens framtid har sedan dess gått framåt i flera avseenden.
Empati kan således ibland verka förlamande och någon gång kan det också vara nödvändigt att stänga av den. Bilderna av rävar i sina trånga burar eller av kor på väg in till slakteriet är chockerande, och enligt Aaltola är ibland det enda sättet att klara av ångesten att stänga av alla känslor.
”Människor har en förmåga att stänga av sin medkänsla i vissa situationer, till exempel i krig. Samhället kan göra det här till ett normalt beteende visavi specifika grupper. Om den andra definieras framför allt i egenskap av konkurrent, resurs, belastning eller mat, så ser man inte längre den enskilda individen och förmågan till empati krymper. Om människans överlägsenhet står i centrum för ens världsbild, så blir det absurt att grubbla över medlidande för en räv eller ett svin.”
Vårt samhälle försöker intala oss att pengar är viktigare än enskilda individer, men det är ett tänkesätt som vi måste frigöra oss ifrån.
”Det är på tiden att vi ifrågasätter en ekonomi och marknadsföring som framställer andra djurarter enbart som lösryckta kroppsdelar som vi antingen förväntas lägga i stekpannan eller hänga kring halsen. Som motvikt till detta borde de andra djuren föras fram som de unika individer med egen vilja som de de facto är. De här nya bilderna och orden kan klösa sönder den ekonomiska politik som gömmer så mycket lidande”, säger Aaltola avslutningsvis.
Översättning My Lindelöf
Artikeln har tidigare publicerats i Jari Tamminens bok Nauti tyhjyydestä ja muita vastamainoksia (Into, 2019).
