Mitt i denna pandemi av ”åsikter” drömmer jag konstiga drömmar och repeterar moralfilosofi 1.01. i realtid. Hur svenskarna är utilitarister som är villiga att offra tusentals gamyler, för att miljoner ska få festa och kasta loss som vanligt. Medan vi finländare är pliktetiker och strävar efter att förhindra så många dödsfall som möjligt på bekostnad av miljoner människors miserabla karantän. Och under tiden spekuleras och tycks det, även bland våra experter, både politiska och medicinska, vi blir översvämmade av information men inser vår okunskap mer och mer för varje dag. Tills sen. Men ingen vet när.
David Frost uttryckte dagens typ av situation bäst år 1942:
”We dance round in a ring and suppose,
But the secret sits in the middle and knows.”
Jag läser Barnens bibel som godnattläsning med min dotter, (det är omöjligt att begripa sig på västerländsk konst utan att vara bekant med de bibliska historierna). Berättelsen om drömtydaren Josef är en favorit, han som såldes som slav av sina bröder till Egypten och tydde Faraos drömmar om sju magra kor och sju feta kor and all that grass.
Jag har inte Josefs begåvning i drömtydning. Men ett tema med variationer är att något inkräktar på mig. I en dröm är jag på en kompis land som just nu, i denna dröm, råkar befinna sig på Högholmen. Först ser vi vargar vandra utanför, sen björnar, vi fotograferar febrilt, och till sist spankulerar en snötiger runt huset. Vi sitter i farstun och gör allt för att hålla dörren fast, men till slut bryter sig snötigern in. Jag tar tag i snötigern om halsen och ber den lugnt och sansat lämna oss i fred och ge sig av, och den lyder mig, lugnt och sansat och snällt. (De facto, sov jag just då bredvid en mjukissnötiger.)
I en annan dröm står jag i en passkontroll på ett flygfält. Tre människor får vänta i en box, före själva kontrollen. Men utanför kontrollen, på anda sidan av transithallen försöker tusentals människor ta sig in, så att dörren vill gå sönder. Med hela min kroppsliga kraft försöker jag hålla dörren stängd.
Typiska karantändrömmar, antar jag, att försöka tämja en fara (en riktig snötiger, fast det är mitt favoritdjur?!) och att hålla massor av människor med furie på avstånd.
Men vid sidan om karantändrömmar finns också ett karantän liv. Nya rutiner. Hemskola och Microsoft Teams, Teams, Teams! Jag hade aldrig hört något om Teams före situationen, för den delen hade jag heller aldrig hört om Wuhan, fast det är en enorm universitetsstad, där det antagligen experimenteras dag och natt i olika hemliga laboratorier…Skämt åsido, tillbaka till nya rutiner. Som att varje kväll efter middagen spela italienska schlagers, medan dottern dansar och jag tar fram mitt mobila gym och lyfter tyngder. (Har kommit fram till att ”simma” med tyngder är fantastiskt… tungt). Och jag har ungefär 25 år för sent äntligen lärt mig dansa Macarena. Och av nån underlig orsak har jag nu i flera veckor lyssnat på Beethovens nionde symfoni varje kväll med hörlurar på efter att jag lagt dottern och läst alla tidningar. Och på dagen går jag omkring och nynnar på den i butiken, på cykelturen, vid glasskön. ”Alle Menschen werden Brüder, Wo dein sanfter Flügel weilt”. Kanske nån sorts solidaritets propaganda inom min egen organism.
Men kanske också för att jag gav en challenge till min dotter i början av karantänen att sen när allt detta är slut, så ska vi gå till Musikhuset för att beskåda och lyssna på Beethovens nionde symfoni, och att innan dess måste hon lära sig symfonins alla fyra satser. Fjärde satsen kan hon naturligtvis redan flytande.
Livet i undantagsläget ger också upphov till spontan kreativitet. Som att dansa vals (solo) under Stockmanns klocka till takten av en gatumusikants version av Shostakovichs Walts No.2. (Jag behövde ett nytt puder.) Men klirrade också en massa slantar, som ingen annan i dessa tider vill röra med en tång, i den musicerandes violinlåda.
Och trots dagar av frustration har jag ändå kommit fram till att humor är den enda vägen ut. En dag klädde jag ut mig till Donald Trump med en orange sidenduk som turban och en stiligt knyten kravatt runt min hals. (Min salige far hade cirka 2000 kravatter, av vilka jag sparade en guldfärgad när vi för tio år sen tömde huset.) Jag gjorde en video som jag delade med vänner och mina syskon, dottern filmade som en professionell.
I videon säger Trump med sina sedvanliga gester med händerna:
”Okay, look, I’m gonna put it real simple, using simple words. The issue is not about the “COVID-19”, it’s not about the “Corona virus”, it’s about the…..Chinese flu, the Chinese flu. Ni hao!”
Men ju mer jag tänker på det, förstår jag inte varför man på riktigt inte talar om kinesen eller ens wuhannen. Varför är dagens situation ”corona”, när det finns flera andra coronavirus som SARS (2002-2004), eller MERS (2012)? Mig veterligen lider inte spanjorerna av posttraumatiskt stresssyndrom på grund av att Spanska sjukan heter just så, fast den ju lär ska ha härstammat från Kansas, USA. Och talar man inte om asiaten (1956-1958)? Och hong kongen (1968-1969)? Utan att rodna? Eller, ifall man nu är livrädd för icke politiskt korrekta geografinarrativ, kunde man inte då kalla den nuvarande ”djävulen” för fladdermusinfluensan, såsom svinssan var svininfluensan, i stället för mexikanen?
Covid-19 låter som en telefon- eller bilmodell. Liksom H1N1: (spanskan), H2N2: (asiaten), H3N2: (Hongkongen). SARS.CoV. MERS.CoV. Nice work if you can get it. Jag fattar inte varför man inte namnger bilar och telefoner och pandemier med lika smarta sätt som förr i tiden, med ordentliga namn som t.ex. Augustus, Basiliscus, Caligula, Diocletianus, Eugenius, Florianus… Såsom man namnger orkaner. Så man vet vad man talar om. Än så länge kommer vi ihåg namnen på våra vänner, men inte deras telefonnummer.
Vi hämtade mer skolmaterial från skolan häromdagen. Jag frågade läraren om hon hade en fingertoppskänsla om framtiden visavi skolans verksamhet. Hon bara skakade på huvudet och sa: ”Jag tänker inte sia om nånting.” Vilket jag fann mycket klokt. Aldrig tidigare eller bättre än nu, gäller Wittgensteins bevingade ord: ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”.
Foto: Piqsels.
