Skakande uppgörelser i Ibsenbalett på Arenan

av Bianca Gräsbeck

Henrik Ibsen blivit färdig med pjäsen Gengångare 1881 var det ingen i Norge som ville ha den. Pjäsen var alldeles för tuff med sina tabubelagda teman och sin kritik mot rådande borgerliga, förljugna och dubbelmoraliska samhällsordning där kvinnan var underställd mannen. Skrämmande var den säkert också, med de spökande speglingarna av de relationshelveten som format dramats karaktärer. 

Pjäsen togs till nåder av ett danskt förlag och hamnade på för mig okända vägar till Chicago, där den fick sitt uruppförande på en amatörteater för invandrare från de skandinaviska länderna 1882. Efter att sedan ha uppförts i Sverige, Danmark och Tyskland sattes den slutligen upp på huvudscenen i Kristiania (Oslo) så sent som år 1900. Sedermera har pjäsen spelats i otaliga uppsättningar, bland annat blev den Ingmar Bergmans sista uppsättning på Dramaten 2002. Den har också blivit film i tre repriser. 2014 kom Norske Nasjonalballettens koreografiska version som tagit balettvärlden med storm. Den kan vi nu se den på Yle Arenan. 

Baletten, som går under namnet Ghosts, är en skakande fin tolkning av Gengångare. Inledningsvis ser vi en stilla norsk fjord projicerad på fondväggen, hör Ibsens scenbeskrivning läsas upp av en lugn mansröst. Scenen är mörk, ljusen effektfulla. Fru Alving i skimrande vitt betraktar den projicerade bilden av sonen Osvalds barnansikte. En trumpetspelare går en sväng på scenen. Regine kommer in, släpande på ett bord som hon lämnar mitt på scenen som annars är tom så när som på en klädställning i form av en kvinnotorso. In på scenen kommer småningom också snickaren Engström, Osvald och pastor Manders. Osvald försvinner upp i en konstruktion i fonden, som ger en andra våning och därmed något av en sekundärscen i tre rum möblerade med en spegel, bord och stolar respektive badkar. Sekundärscenen, som kan sänkas och höjas, blir skådeplatsen för episoder i det förflutna, men det förflutna kommer också närmare: det förgångna sveper emellanåt sömlöst in i och ut ur nuet. Musiken, komponerad av nämnda trumpetist, Nils Petter Molvær, lever med och bygger upp förtrollande, suggestiva stämningar. 

Den koreografiska uppsättningen är, bortsett från rösten i inledningen, ordlös. Frågan inställer sig hur en pjäs som Gengångare med alla dess underliggande teman och förvecklingar kan fungera utan de vägledande orden, och att ge sig i kast med det är modigt. Någonting säger mig att Ibsen skulle bli gripen av både själva företaget och det som Marit Moun Aunes och hennes team skapat. Kritikern Maggie Foyer på webbsidan Critical Dance har, tycker jag, fångat det på kornet: ”Cina Espejord and her team have picked up where the text leaves off, prying deep under the skin of the characters to give visceral readings.” Dansen illustrerar inte det som händer, den fortsätter där orden tar slut. Det handlar om att improvisera och bygga upp en koreografi utgående ifrån och tagande fasta på den psykologiska apparaturen som genomsyrar stoffet: Tolka, tala och agera med dansens språk. Strängt taget gör det ingenting om dansverket förblir abstrakt, att en inte ”förstår”. Det går att bara njuta sinnenas upplevelse, kanske se egna spöken eller pärlor i de dansandes kropps- och själsrörelser. Ghosts är stark nog i sig. 

Men föreställningen blir sannolikt intressantare om en har bakgrunden. Om den är bekant kan du hoppa över följande två-tre stycken.

Historien Gengångare berättar är gruvlig. Pjäsens nu är dagen före invigningen av ett barnhem i vilket kapten-kammarherre Alvings änka placerat arvet efter maken. Sonen Osvald är nyss hemkommen från Paris där han gjort sig ett namn som konstnär. Också kaptenens ungdomsvän pastor Manders anländer för att hjälpa änkan med formaliteterna kring barnhemmet. På plats finns vidare pigan Regine, vars mor tjänat som piga i huset, och hennes far, snickaren Engström, som jobbar med barnhemsbygget. Under pjäsens gång brinner barnhemmet ner till grunden. 

Pastorns och sonens ankomst tvingar i dagen en härva av lögner och undangömda sanningar, . Navet i härvan är den hädangångne kaptenen: utåt en levnadsglad, effektiv människa som satte sällskapslivet högt, ur hemperspektivet en obotlig suput och vänsterprasslare. Efter ett års äktenskap flyr änkan till pastorn, som tvingar henne tillbaka till sin plikt som kaptenens lagvigda hustru. Efter detta gör hon allt för att dölja hans dåliga sidor, läser och funderar mycket i sin ensamhet. Sonen skickar hon bort för att han inte skall behöva vara nära sin far. Ensam har hon burit på hemligheten att Regine är dotter till kaptenen. Engström tror att Regines biologiske far är någon modern träffat i hamnen. Vad fru Alving inte vet är att sonen bär på en syfilis som han enligt läkaren ärvt av sin far. Själv tror han att hans sjukdom är självförvållad, eftersom han levt i den lögn om fadern som modern serverat också honom. Pastorn utövar ett mångtydigt inflytande över hela sällskapet. 

En hel del att bita i med andra ord, och det kräver nog lite genialitet att undvika patetisk melodram. Ibsen har den genialiteten och bygger upp pjäsens komponenter som en skulptör bäddar in sin vaxmodell i gips, utan att underskatta sin publik. Liksom rollkaraktärerna förstår, eller inte förstår, varandra tack vare intuition och ett samtida kunskapsmässigt allmängods snarare än genom direkta ord, förstår också publiken dem på ett mer engagerat sätt än vad de direkta orden skulle ge. Dessutom lyckas Ibsen, ännu hundrafyrtio år senare, hålla spänningen vid liv genom att allt emellanåt låta samtalen avbrytas av någon yttre faktor. Inte heller har hans angelägna budskap  bleknat.

Att kommentera själva föreställningen och de enskilda aktörernas insatser känns egentligen onödigt. Ghosts är en överväldigande fullträff rätt och slätt, på alla punkter. Speciellt de kvinnliga dansarna är starka, också som skådespelare. Camilla Spidsø som fru Alving är den starka, upplysta kvinnan, samtidig så utsatt för sina egna demoner och den maktkamp som pågår mellan henne och pastorn som representerar det konservativa och förljugna. Grete Sofie Borud Nybakkens Regine är den ljusa, som vill bryta sig ut. Hon beundrar och skämmer bort sin fina husmor, är trotsig mot sin far som behandlat henne illa, och förälskar sig i Osvald, som i henne ser livsglädjen och den handräckning han behöver för att bli kvitt sina demoner, spökena, gengångarna. Sanningen grusar hennes drömmar. 

Gengångarna figurerar på scenen i yngre dansares gestalter. Kusligt effektivt hemsöker de de levande på scenen. Tragedin fullbordas i ett diminuendo. Konstigt nog är min efterkänsla inte tragedi utan en beundrande förundran över ett mångkonstnärligt mästerverk.

Foto: Erik Berg/Nasjonalballetten

Ghosts. Henrik Ibsens drama Gengangere i koreografisk version på Norske Nasjonalballetten 2014. På Teema 3.5 På Arenan fram till 31.5 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.