En säker debut

av Selma Brodrej

Annika Norlin är mest känd som musiker,  under artistnamnen Säkert och Hello Saferide, beroende på vilket språk musiken är på. Hennes träffande låtar har figurerat som bakgrundsmusik till alla möjliga situationer under min uppväxt och jag har mycket att tacka henne för. Till exempel när jag och min kille hade vårt första bråk. Vi var fulla och hade bråkat hela natten, på morgonen var vi fortfarande arga på varandra och allt kändes hopplöst. Då tappade jag upp badkaret och satte på Säkerts album Däggdjur. Sedan satt vi där och blåste skum på varandra. Det förlåtande och varma i musiken smittade av sig. Snart var bråket ett minne blott.

Samma effekt har Norlins debutbok Jag ser allt du gör på mig. Novellerna lägger sig som en mjuk filt över världen, de får pandemier och konkurser att kännas mindre hotfulla. Det beror inte på att karaktärerna rör sig i någon sorts världsfrånvänd idyll där inget sorgligt kan hända. Tvärtom, många av berättelserna berör tunga ämnen. De flesta noveller har stråk av sorg. Det handlar om självmordsförsök, om män som misshandlar, om mammor som biter ihop och om förlusten av en dotter. Berättartekniken gör att läsaren vaggas in ett harmoniskt lugn där även det värsta känns hanterligt. Det är en klar och enkel röst. En röst som säger saker som ”När morsan dog blev jag ledsen, men inte förvånad” eller ”Vi tog vägen vid Höga Kusten. Det kändes lyxigt att få se den ofattbara skönheten, och vi visste inte om vi var värda det”.

Ofta finns ”norlinska” inslag i språket, meningar som påminner om hennes låtar. Många formuleringar har en rytm och klang som gör att de lika gärna skulle kunna sjungas: ”Vi gör en eld och det fungerar när vi gör den” eller ”Förut hade dom ett fotbollslag här och nu har dom det inte”. Det beror delvis på meningarnas uppbyggnad som rent tekniskt påminner om författarens musik. Men det är även en fråga om innehåll, sakliga beskrivningar som rymmer stark, inre symbolik.

Många av novellerna handlar om barn. Barn som växer upp och barn som inte förstår. Barn som tar hand om varandra och barn som försvinner. I vissa noveller kommer även berättarperspektivet från ett barn. Detta skapar humor i novellerna, barnen är frågvisa och uppriktiga på ett sätt som blir underhållande. Till exempel i novellen ”Balthoran”. Där föreställer jag mig berättaren som en kaxig pojke i 14-årsåldern, ”Det här är ingen jävla dokumentär” kan han säga till läsaren som förklaring till att han, efter att ha börjat återberätta en konversation på engelska, går över till att skriva den på svenska. Men barnen är inte bara en källa till underhållning. De är också hjälplösa varelser som skapar mening i texten. Det är så viktigt att det blir bra för de små barnen. 

Norlin är som bäst när hon skriver om kärlek. Förälskelse och hjärtesorg, teman som skildrats miljontals gånger genom litteraturen, känns fräscha och innovativa när hon skriver om det. Ett exempel är novellen ”Bekräftaren”. Det handlar om Charlie som driver en mottagning där människor betalar för att få bekräftelse. Det är ett jobb som ibland får henne att känna sig oerhört meningsfull och ibland, som hon själv uttrycker det, som en prostituerad. Charlies samtal med olika klienter varvas med nedslag i hennes egen dejtinghistorik. Hon är utbildad psykolog och har god förståelse för olika känslomekanismer som kan uppstå i en relation. Trots det är Charlie totalt maktlös när hon själv blir kär.

Jag ser allt du gör är en lovande debut. 

Foto: Elin Berge

Annika Norlin:
Jag ser allt du gör.
Weyler förlag, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.