Österbottnisk magisk realism 

av Hanna Riisager

Det första jag tänker är att det inte går att säga något av väsentlighet om Johanna­ ­Boholms två nya böcker med vackert samklingande titlar och enhetligt formgivna omslag, utan att börja med att beskriva deras berättarperspektiv. Eftersom både Inna, som är en lång berättande dikt och Papp, en kortroman på lyrisk prosa, berättas av varsin strängt taget ganska ovanlig jagberättare. I det första fallet rör det sig om ett berättande och upplevande jag, som befinner sig inom narrativets föreställningsvärld, som själv tar del i diktens här och nu och skildrar det erfarna i ett stadigt presens, typiskt för lyrik. Men det exceptionella med denna jagberättare, Innas dotter, flickan Evelin, är att hon kan växla synvinkel och se och uppleva genom framför allt Innas, men stundtals även genom Hans, den svårt våldsamma faderns, medvetande.

Också den namnlösa jagberättaren i Papp har på ett självklart vis mer kunskap om andra människors förehavanden och inre liv än vad vi föreställer oss att folk har mest. Lik en synsk kan han skåda in i själarna hos grannarna i kvarterets hyreshus, kunderna på bankkontoret där han arbetar, de kvarglömda sjuttiotalsbarnen som tomögda ser tillbaka på honom från sina förfallna kojbyggen i skogen. Och när han i preteritum återberättar det han ser, och liksom från utsidan låter dessa människors då, nu och senare svepa genom berättelsens tid påminner han starkt om en helt annan typ av ”allvetande” berättande funktion, typisk för fiktionsprosa, vars kännetecken är just förmågan att skifta perspektiv.

Det boholmska greppet med en ”allvetande” jagberättare innebär alltså inte i första hand att genrekonventionen överskrids, där­emot, högst påtagligt, att realismen sprängs. Och mest uppenbart så därför att både Evelins och den namnlösa banktjänstemannens berättelser tar sin början redan innan de har fötts. Ur fosterlivet bevittnar den ofödda flickan hur Hans tar med Inna på en mardrömslik båtfärd som involverar en symbolladdad kniv och resulterar i hennes egen prematura födsel. Efter att nyfödd ha skrikit sig skräckslaget tyst konstaterar hon sorgset:

Vi är tre nu

Inna jag och Hans

Inna kallar på mig

kallar mig Evelin

och jag vet redan allt

Medan bandet mellan mor och dotter är det som bokstavligen håller dem båda vid liv i Inna, inleds Papp med att dess berättare i vredesmod pressar sig ut ur moderlivet och i ett slag reser sig upp i sin fulla manslängd och går. ”Jag hade legat tillräckligt, legat klämd och stum i många månader inuti mamm: jag ville inte ha henne längre.” Istället påbörjar han ett sökande efter sin far (eller egentligen, naturligtvis, efter sig själv), som spänner i en tidsloop mellan två möten: det första, vilket sker direkt efter det att berättaren fötts, med den åldrade och döende fadern vars seende sonen ska överta. Det andra, i bokens slut, äger rum på samma plats men mellan den nu unga fadern och hans ännu ofödda son i all sin vuxenhet. Cirkelns sluts och logiken är förunderligt glasklar.

Det sätt på vilket den realistiska skildringen och kronologin bryts upp i dessa två böcker för mig in på nästa tankegång: Om Boholms två tidigare böcker, debuten Bygdebok (2013) och den följande Jag är Ellen­ (2016), utspelar sig i ett gränsland mellan prosa och poesi, där tid och rum fragmenteras och överlagras med lyriskt-språkliga medel och där de fantastiska inslagen kan läsas metaforiskt, så tar författaren till de tydliga fiktionsvärldarna i Inna och Papp steget över i ett litterärt landskap som kan beskrivas som ett slags österbottnisk magisk realism. Tematiken är densamma även om formen är ny – det handlar om minne, arv och historia, om det som lämnas kvar och det som förs vidare i kroppar, föremål och byggnader, om det som glömts bort eller förtigits men förblir närvarande som påträngande tomrum eller fysiska ärr. Också miljön känns igen, den alldagliga, småtråkiga, karga och kantstötta landsortsmiljön med sina grobladsbevuxna gräsplättar runt gistna uthus, och blåsiga parkeringar framför sjaviga våningshus i en kyrkby ”lite i utkanten av allt”. 

Identifikationen med den utsatta, förtvivlade och till den nakna existensen utlämnade människan är hos Boholm stor och präglad av ömhet och omsorg, något som i de här två senaste böckerna också kommer till uttryck helt utan sentimentalitet. Till stor del påminner hon mig om Birgitta Trotzig på det viset – i den moraliska övertygelsen om det vanliga, enkla, torftiga livets djup och glans. Liksom föregångarens har Johanna Boholms författarskap också sedan starten drivits av en levnadsvis och allvarsam stämma med en säreget mörkerljus klang som med Inna och Papp har funnit sin självklara form. Jag ser framför mig att flera stora berättelsevävar av framtidsklassiskt snitt kan komma att möta världen under denna författares signatur.

Johanna Boholm:
Inna och Papp
Ellips, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.