Ecce animalia

av Tom Karlsson

Zooësis är en bok om lantbruksdjurens plats i människans värld, om deras plats i konsten och litteraturen, och som med filosofiska verktyg öppnar för en förändrad syn på lantbruksdjur.

Det börjar med ett oväntat möte med några grisar, vanställda av bråck, på grund av vanvård. Grisar, som inte vill försvinna ur minnet, men återkommer som uppfordrande spöken, krävande upprättelse. Vad kan en litteraturvetare med intresse för postmoderna teorier göra? Tja, skriva en bok.

Amelie Björck vill i Zooësis – Om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv tränga sig in till lantbruksdjuren, hästar, kor och grisar och möta deras blick, där de tvingas leva undangömda, utan möjlighet till det liv de biologiskt är anpassade för. Hennes förhoppningar ligger i att kulturella gestaltningar kan ha möjlighet att öppna glipor, där en annan syn på djur kan träda fram. En syn där gränsen mellan människor och andra djur inte skall vara så skarp och att tortyren mot lantbruksdjuren inte ska fortgå. Att djuren inte längre kan ses som produktionsmedel.

För att nå detta måste man komma utanför det humanistiska och modernistiska perspektivet. Amelie Björck behärskar väl de postmoderna och posthumanistiska teorierna och även kritiska djurstudier samt djurrättsrörelsens metoder. Zooësis bidrar därför med en intressant genomgång av de filosofiska verktyg som kan tänkas öppna för en förändrad syn på djur och i detta sammanhang speciellt lantbruksdjur. Det är en intressant och välformulerad presentation av olika postmodernistiska, postkokoloniala, feministiska och posthumanistiska teorier. Här finns de alla: Derrida, Agamben, Butler, Deleuze, Guattari, Haraway, Kristeva, med flera. Med dessa som redskap analyserar hon olika kulturella gestaltningar, där djuren kan närma sig människan utanför dikotomierna som skiljer oss från varandra.

Karnofallogocentrism är en term hämtad från Derrida, för att benämna det intersektuella klustret av hierarkier, där olika slag av övermakt fungerar tillsammans i växelverkan. Ras, kön, klass, men också specicism, artförtryck, tas med. Det är denna syn Björck vill ha som grund för sin analys.

Det kan ju tyckas att det tunga, för många obekanta, postmoderna språket med en massa svåra begrepp kan vara ett hinder för Björcks viktiga budskap att nå fram. Så kan det vara, men å andra sidan krävs det också nya begrepp för att komma ut ur den verklighetsbild vi har. Humanismen har säkert varit bra för människan, men för att kunna få stopp på den barbariska djurhanteringen, som också drabbar människorna själva, krävs kanske posthumanism och de begrepp som därmed följer.

Zooësis handlar om det sätt på vilket djuren tar plats i olika mänskliga diskurser, till exempel i konst och litteratur. Med hjälp av begreppet försöker Björck tränga undan tolkningen av djur som enbart metaforer. Kanske man kan säga att det är fråga om att ta ett djurperspektiv, att tränga undan den mänskliga blicken.

Ofta använder till exempel författare och konstnärer lidande, utnyttjade djur i sina texter och verk enbart som metaforer för mänskligt förtryck. I sina tolkningar försöker Björck se djuret i texten, bilden eller performancen. Hon vill i konsten möta djurets blick.

Människan är en tidsvarelse, med förmågan/förbannelsen att i nuet ständigt förhålla sig till ett förflutet och ett kommande. Samtidigt är människan instängd i en tidsnormativitet, krononormativitet, som kräver att vi följer vissa normer. I en viss ålder skall vi vara sådana, i en annan annorlunda. Som exempel på det här nämner Björck familjealbumet, med bilder av dop, konfirmering, skolavslutning, bröllop och så vidare. Inom litteraturen är utvecklingsromanen ett utmärkt exempel på hur krononormativiteten fungerar. Djuren däremot ses som oberoende av tid, som tidlösa. Produktionsdjuren fråntas all naturlig utveckling. De föds, föds upp, produceras av människor enbart för att slaktas eller användas som mjölkproduktionsmaskiner.

De svenska arbetarförfattarnas ofta självbiografiska verk är bra exempel på krononormativ utvecklingsskildring. Med Ivar Lo-Johansson som typfall visar Björck hur den närhet mellan lantbruksdjur och lantarbetare det fanns i jordbrukssamhället löstes upp i och med modernisering och industrialisering. Lantbruksarbetaren går mot en ny framtid medan djuren stannar kvar i ladugården i väntan på slakt. I dessa böcker ses ingen utvecklingslinje för djuren.

Ett annat sätt att förhålla sig till djurens tidlöshet finner vi i den pastorala nostalgin, där man till och med kan förhålla sig till djuren som guruer och mästare i mindfulness. Det här temat undersöker Björck utifrån Kristina Lugns pjäs Hjälp sökes. Att det här finns med levande djur på scenen, ger dessutom en annan problematik att reflektera över. Kan djuren dresseras och tvingas till att representera sin egen frihet?

Björck presenterar och analyserar en mängd konstnärliga projekt, litteratur, bildkonst och performance, där människan/konstnären försöker komma utanför sin begränsande humanitet, genom att avhumanisera sig själv, eller tillgängliggöra sig en öppnare identitet.

I Zooësis presenterar Björck olika kulturella gestaltningar där lantbruksdjuren på ett eller annat vis ingår. I en del fall förekommer de enbart i biroller, men somliga författare och konstnärer är också medvetet intresserade av en posthumanistisk problematik. De försöker kreativt närma sig djuren och det animaliska i sig själva. De kan antingen göra det genom ”optisk distans”, iakttagande utan att påverka, eller ”haptiskt” genom direkt fysisk kontakt mellan kroppar. I det senare fallet vill man tränga undan det humana och humanistiska bagaget. Men, är det möjligt? I det förra fallet kan knappast människans blick uppnå någon förståelse och i det senare fallet sker mötet ändå inom en humanistisk, konstnärlig kontext. Man kan fråga sig huruvida en posthumanistisk konst är en paradox. Däremot visar Björck att en posthumanistisk kritik och analys kan vara relevant. Kanske man bara skall lämna djuren i fred, som de andra vi inte kan förstå. Att ta med levande djur i sina estetiska projekt innebär alltid stora etiska problem.

Hur är det då med döda djur? Björck visar upp flera intressanta estetiska projekt, där döda djur finns med som material. Frågan återkommer också här. Är det etiskt acceptabelt?

Döda djur dyker också upp som spöken och här återkommer Björck igen till Derridas ”hauntologie”, eller i svensk översättning ”hemsökologi”. Grisarna Björck mötte återkom som spöken, hemsökte henne, oroade och manade. På samma sätt som Hamlets far, kan man i litteratur och konst finna djur, som vägrar dö, som håller människan vaken. De kräver att vara sörjbara och påvisar humanismens begränsningar och självbedrägeri. Det är här vi kan finna roten till posthumanismen, i insikten att vi inte är så enastående, utan delar jorden med alla andra djur och är beroende av dem i högre grad än vad de är beroende av oss. Därför måste vi se dem som ”de andra”, som trots att vi inte kan begripa dem, för att de befinner sig utanför vår förståelsehorisont ändå med sin blick kräver respekt, hänsyn och sin egen tid, sitt eget liv.

Amelie Björck: Zooësis : om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv
Glänta produktion, 2019.

Lämna en kommentar