Geometrisk poesi

av Ulrika Nielsen

Debora Fogel var estetiskt djärv och experimentell. Ulrika Nielsen har läst Tomma gator och gula lyktor, med verk från Fogels två diktsamlingar på jiddish. En volym med en tröstande melankoli.

Det är det gamla vanliga, det händer ingenting, är ett relativt vanligt svar på frågan hur man har det. Att det i själva verket händer ganska mycket, ofta helt oväntade saker, bra saker, dåliga saker, att livet rentav tycks ta ett språng då och då, är ingen motsägelse: det är som om ingenting kan hända i egentlig mening, som om en grundläggande monotoni är inskriven i själva tillvaron, så att säga i ekvationerna.

Dessa och intilliggande frågor kompliceras när man fördjupar dem eller vrider lite på perspektivet, inte minst när man inkluderar större politiska, samhälleliga och globala skeenden. Jag kommer att tänka på ­Rebecca Solnits resonemang om the unknowability of the world, att vi inte kan veta vad som kommer att hända, att vi oavbrutet står inför olika överraskningar och därmed också möjligheter – vem hade kunnat förutse Murens fall, till exempel? Och även om många sakkunniga varnat för en pandemi i åratal fanns coronakrisen inte i vår erfarenhetsvärld eller ens i vår vildaste fantasi när vi skålade in det nya året 2020. Innebär den krisen också möjligheter? Vi vet inte. Det är så mycket som är osäkert, som vi faktiskt inte vet.

Ett bra tillfälle att reflektera över det förutsägbara och statiska i tillvaron får man emellertid om man läser det urval av Debora Fogels poesi som Ellerströms nyligen gav ut i översättning av Beila Engelhardt Titelman och Sara Mannheimer, som också skrivit inkännande och informativa kommentarer. Fogel, som var påverkad av bland andra Hegel och det tidiga 1900-talets avantgardekonst och idéströmningar, skulle säga att förnimmelsen av rörlighet och mångfald är illusorisk, att allt som händer är upprepningar av likadana begränsade möten, skeenden och erfarenheter i olika versioner eller konstellationer: själva livet är ett slags dekoration.

Debora Fogel föddes 1900 i Galizien i dåvarande Österrike-Ungern, i en intellektuell polsktalande judisk familj. Under första världskriget flydde familjen till Wien, och efter kriget bosatte de sig i Lwów, där Fogel sedan levde under större delen av sitt liv och var mångsidigt verksam inom filosofins, litteraturens och konstens fält. Hon skrev en avhandling om Hegelinspirerad estetik, undervisade i hebreiska, judisk litteratur och psykologi, skrev konstkritik och teoretiska essäer, och hade ymniga kontakter med den tidens mest tongivande författare, kritiker och konstnärer. Bland andra Bruno Schulz var en nära vän, de påverkade varandra ömsesidigt och deras omfattande brevväxling ska ha inspirerat honom till debutboken Kanelbutikerna.

Fogel introducerade också jiddischtalande poeter på polska. Det var också när hon i 20-årsåldern lärde sig jiddisch och själv började skriva på det språket som hennes eget originella författarskap tog fart: ett språk som saknar geografisk hemvist, och som står vidöppet för influenser från andra språk och som dessutom inte vilar på någon litterär tradition, måste vara en utmärkt plats att skriva från om man, som Fogel, är estetiskt djärv och experimentell. Det är ur hennes två diktsamlingar på jiddisch, Tog-figurn (Dagfigurer) 1930 och Manekinen (Skyltdockor) 1934, som urvalet i föreliggande volym som fått titeln Tomma gator och gula lyktor, är hämtat.

”Jag betraktar mina dikter som försök till en ny poetisk stil, och jag ser i dem en analogi till det moderna måleriet”, skriver hon i ett förord: det handlar om att utforska statiskhet och jämvikt, att med hjälp av ett starkt reducerat språk, ett begränsat antal vanliga ord, stiliserade bilder och upprepningar, nå ”tingens skelett”. Att läsa henne är onekligen lite som att ha att göra med en kubistisk eller konstruktivistisk målning, mina tankar går också till Giacomettis­ skulpturer. Såhär kan det låta: ”Dagen är en rektangulär kloss./Sju gånger blocket mellan två solar/kallas en vecka.” Eller såhär: ”Sju år har gått/sedan jag började räkna oanvända år./Vad händer i år. Vad nästa./Och de kommande åren:/Ingenting händer.”

Det rör sig mycket om tal och geometriska former, om paralleller mellan ting och människor i stadslandskapet, som skyltdockorna som ler med förvillande likadana lackögon och röda välmålade läppar som damerna på gatan. Händelselösheten och ledan upprepas och varieras i dikt efter dikt, igen och igen, ansikten, gator och lyktmånarna ”som inte vill något mer”.

Det underliga är att ju fler dikter man läser desto mindre kvävande blir monotonin, melankolin blir vidsträckt och på sitt sätt tröstande. Ibland anas ett slags absurd humor, ”människorna har förlorat sina öden någonstans, och går omkring och promenerar.”

Fogel återkommer ofta till förnimmelsen av livet som bortkastat, oanvänt. Man anar att den bortslösade tiden har att göra med en älskad som är frånvarande, eller förlorad. Kanske är det Bruno Schulz som spökar, de blev aldrig ett par, men kunde ha blivit, förutsatt att något här i världen verkligen kan ske. De älskande som förenas i kärlek förblir sällan tillsammans i livet, menar Fogel, för att de vill ha och ge mera än vad som tillåts och är möjligt för att leva. För att ”levandet” är bundet till de färdiga formerna och det inte är möjligt att tränga igenom, endast längta och avstå; ingenting annat finns att göra än att slå sig ner vid borden och ”drunkna i den klibbiga drycken”. Så öppnar de matematiska och allmänna betraktelserna upp för hisnande perspektiv, ett slags mystik, närmast, en svindel utan slut. ”Man kan lika gärna bli kvar i huset där man bor/eftersom ingenting kan ske/i något annat hus”.

När man skriver om centraleuropeiska judiska författare från denna tid har man på ett annat sätt än annars att tampas med avslutningen på texten: många av dem gick ju samma ohyggliga öde till mötes, och hur skriver man, bland allt det andra, att Debora Fogel sköts till döds på gatan i ghettot i Lwów 1942, tillsammans med sin man och sina två barn.

/—/

än en gång öppnar sig gatorna
med förväntningar på fantastiska öden
och lovar allt. Än en gång.

Debora Fogel: Tomma gator och gula lyktor.
Urval, översättning och kommentarer, Beila Engelhardt Titelman och Sara Mannheimer.
Ellerströms, 2020

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.