Två kraftfulla uttryck bildar titel och undertitel till Gurli Lindéns diktsamling från i fjol, hennes tjugosjätte bok i ordningen om jag räknat rätt: Solbäraren – mun av eld. Där den står och skimrar dunkelt av mysticism och uråldrig soldyrkan framstår titeln närmast som ett sigill för texten; en anvisning till läsaren om att öppna sina sinnen för en andlig dimension. Nog för att poesin som uppmärksamhetsform kan gränsa till en mystisk erfarenhet i någon sorts allmän förståelse av vad det innebär – som när språket spricker upp och blottar ett annat språk, i själva glipan. Men hos Lindén finns också en mer tydligt visionär ton, som om dikten faktiskt strävade till att vara en kanal för det gudomliga. Och samtidigt är det en sorts hypernordisk naturlyrik hon skriver och utvecklar i sitt sena författarskap. Resultatet är både sensibelt och expressivt. Lindén har aldrig varit en författare som ängslats för laddade ord eller drastiska bilder. För att uttrycka mig hädiskt: det här är naturlyrik på bensin.
Diktjaget rör sig avlyssnande genom ett landskap som skiftar mellan leråkrar, myrar, vulkanisk medelhavsmark, snötysta skogar och öppna fjällvidder och som överallt tycks besjälat och mättat med betydelse. Samlingens inledningsdikt sätter tonen och öppnar med en sensuell och smått oroande bild där titelns ”mun av eld” genljuder:
I skarven mellan åkern
och skyn är en glipa
läppar rör sig fladdrande
köttiga som ville de äta
plogfårorna, byn
Den yttre scenen i denna dikt är helt stilla: diktjaget kontemplerar en åker, en ladas geometriska former och en tranplog över himlen under skymning, medan det inre skeendet är desto mer dynamiskt. Vad är det för mun (eller kvinnokön) som hotar att sluka det som civilisationen märkt?
Greppet att ge landskapet mänskliga drag förekommer i fler av samlingens dikter, ”betraktar ögat som sluts / bakom skogens frans”, står det i en annan vacker skymningsdikt, och ”drivornas hopsjunkna kinder / ögonspringorna / öppna inåt” i ytterligare en där döden skrivs ihop med vintern. Att betrakta och betraktas, äta och ätas. Inledningsdiktens bild av munnen och ätandet – matsmältningens eviga kretslopp – krokar i samlingens övergripande tematik av förgängelse, förvandling och förflyttning; att förbereda sig för ett sista uppbrott och avsked, om nu en sådan sak är möjlig. Kanske beror det på resans natur, på hur vägen ter sig och på sällskapet.
Själv följer jag gärna med Lindén på vandring i mikroögonblickens mysterium, när en gunga eller en maskrosäng lyfter mot skyn. Eller för den delen i viljan att dröja kvar där tiden och livet frusit, i ”mörkret / midvinterfrost / igenvuxna myrar”. Där svindlar det och smärtar i texten. Men när hon slungar mig ut i galaxen och återger orakelmässiga syner av ”gudinnans port” och ”den vita madonnan” blir diktens stig alltför blank och glatt. Jag halkar av och tänker att här saknar jag nog några nycklar.
Gurli Lindén:
Solbäraren – mun av eld.
Minimal förlag, 2019.
