Redan under antiken ställdes den filosofiska frågan om en företeelses existens i förhållande till perception. 1710 formulerades den av George Berkeley i form av frågeställningen som vi känner idag: Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, åstadkommer det då något ljud? Henrika Ringbom svarar i sin nya diktboks titel: En röst finns bara när någon hör den. Omslaget är ett träsnitt av Shiko Munakatas ur no-skådespelet ”Sorgens fåglar”, ett skådespel som också inspirerat en av de centrala diktsviterna. I ett efterord berättar poeten att dikterna är skrivna i dialog med en mängd prestigeladdade poeter, filmer och en essä. Uttrycket ”irei” har flera olika betydelser men i boken främst ”tröst för de dödas själar”. Dikten ”Trösten” har tagit intryck av minnesstenen från Hiroshima, fredsparken på tempelön Miya-Jima ”och några av Kyotos tempelträdgårdar”.
Så långt kommen undrar jag varför Ringbom känner att hon behöver stödja sig mot det etablerade – hon har ju skrivit en utmärkt diktbok även utan referenserna. Kanske vill hon säga att det som föregår henne omöjligt kan suddas ut, att hon vill redovisa det: ”I förarsätet där jag sitter har någon med kraftig rygg / lämnat sitt avtryck Hur ska jag kunna sitta där?”, som hon skriver i en av dikterna. Samlingen börjar i förhållandet mellan diktaren och boken som eventuell artefakt i framtiden, inte evig men:
Ifall du år 2021 håller mig i din hand
har min existens sträckts ut
längre än jag tror
Också om du
som jag hoppas nyfiket
öppnar mig år 2050
är det mer än jag väntar mig
Flera av diktsviterna går in i varandra och skapar en klangbotten mot andra dikter i boken. Till exempel går vad jag uppfattar som en central gestalt, fågeljägaren som dör och kommer till helvetet, igen i flera av dikterna.
Just sekvenserna med fågeljägaren är diktbokens starkaste och mest våldsamma: ”Fåglar fångas och dödas av flickor / de gör det med bara händerna”. Fågeljägaren plågas i helvetet av fåglar på samma sätt som han plågat dem. Men en nyans i fågeljägarens helvete är att han förstår sin oförrätt: att fåglarna ser på sina barn med samma kärlek som vi ser på våra. En del av det helvetiska straffet är insikten att hans dotter ska begå samma brott som han själv eftersom det är deras sätt att leva: ”han kände sitt öde, och dotterns / och fortsatte slå för att döda”.
I en annan diktsvit blir en flicka våldtagen och kan inte freda sig, varken mot det fysiska våldet eller mot blickarna efteråt. Just människans och framför allt mannens brutala grundnatur avspeglas klart i En röst finns bara när någon hör den. Det gör diktboken stark och inträngande, i så hög grad att även de smala stråken av ljus framstår som ironiska:
Det är möjligt att vakna
det finns parallella scenarier
det finns en vackrare värld
Foto: Niklas Sandström
Henrika
Ringbom:
En röst finns
bara när någon hör den.
Förlaget, 2020.
