Från arbetarhemmet i Gräsviken, via Folkets hus på Broholmen till dagens arkiv i Sörnäs. Den finländska arbetarrörelsen går som en röd tråd genom hennes liv – och hon genom den. Ändå har Anna Wiiks liv i många avseenden fallit i glömska.
En snabb googling på hennes namn ger idag inte många resultat. Något självbiografiskt publicerade hon aldrig – och hittills har ingen annan bemödat sig om att göra det heller. Då Anna Lindholm bestämde sig för att göra slag i saken var det därför primärkällorna som kallade: brev, dagböcker och spridda anteckningar, bevarade i de arkiv som Anna Wiik själv byggde upp. Fram växte bilden av en helt annan kvinna än den som Lindholm tidigare skildrat i Projekt Ines (2015).
– Inför Projekt Ines läste jag hennes dagboksanteckningar från inbördeskriget och fick bilden av en väldigt försiktig, skör och fundersam kvinna. Det har jag fått äta upp. Anna Wiik har visat sig vara en väldigt temperamentsfull och häftig person, intressant och svår på ett helt annat sätt än jag hade förväntat mig.
Besatt av kunskap
Historien om Anna Wiik, född Forsström, börjar i ett Helsingforssvenskt arbetarhem år 1891. Arbetarklassen föds hon alltså in i – men till arbetarrörelsen hittade hon på egen hand. En vändpunkt blev storstrejken år 1905, med dess stora demonstrationer för frihet och allmän rösträtt.
– Något väcktes inom henne där och då, någonting slog an. Hennes livslånga intresse för socialismen väcktes.
Som 16-åring söker sig Anna till den finlandssvenska arbetarrörelsen i Helsingfors, där hon snabbt blir en aktiv kraft inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Redan här ger hon uttryck för det bildningsintresse som är och förblir en viktig del av hennes övertygelse.
– Hennes argumentation byggde på att bildning är en förutsättning för att arbetarungdomar ska hitta till föreningen. De måste förstå varför de ansluter sig, vad rörelsen vill uppnå.
Det gällde också henne själv. Med endast folkskola i grunden gör Anna ständigt sitt bästa för att utbilda sig och växa i sitt tänkande. Hon läser Marx och andra socialistiska tänkare, tar kurser på en handelsskola i Helsingfors och slutligen studentexamen år 1915.
– Det verkar närmast som om hon hade ett stort bildningskomplex, som bara växte senare i livet. Hon var nästan besatt av kunskap.
Anna Lindholm. Foto: Eva Tordera.
Härdad av fångenskapen
Studentexamen öppnar dörren till flera småjobb inom arbetarrörelsen, de turbulenta åren i slutet på 1910-talet. Under inbördeskriget är hon anställd som översättningsbiträde på Arbetarnas notisblad och väljs dessutom motvilligt in i den svenskspråkiga folkskoledirektionen i Helsingfors. Det är tillräckligt för att dra till sig de vitas blickar. Efter krigsslutet fängslas hon och sitter häktad hela sommaren 1918. I september döms hon till fyra års tukthus. Någon längre fängelsevistelse blir det ändå inte. Anna lyckas snabbt samla in de fördelaktiga intyg som krävs för en villkorlig dom och lämnar fängelset på Skatudden redan i november. Sina upplevelser bär hon däremot med sig resten av livet.
– Hennes erfarenheter under inbördeskriget gjorde henne tuff, hon insåg att det gäller att stå upp för sin sak, också när det är svårt.
Efter fängelsevistelsen och en kort tid som lärare får Anna anställning som assistent vid Arbetararkivet våren 1919. Arkivet har grundats och drivs av hennes stora kärlek, den tidigare riksdagsledamoten Karl -Harald Wiik. De inleder snart en livslång kärleksrelation och gifter sig i januari 1925.
– De hade en varm relation, även om mitt intryck är att den var mer intellektuell än romantisk och sensuell. De hittade varandra i sitt stora gemensamma intresse: socialismen och arbetarrörelsen.
Stärkt av filosofin
År 1926 tillträder Karl Harald Wiik som partisekreterare för SDP och Anna efterträder honom som föreståndare för Arbetararkivet. Där står hon för en stor insats, hon strukturerar upp det kaos som råder vid arkivet och lägger med tiden också grunden för Arbetarrörelsens bibliotek.
– Hon var otroligt engagerad i sitt arbete, jobbade många timmar om dagen trots att det egentligen var ett halvtidsjobb. Hon hade mycket höga krav på sig själv – allt skulle göras med ordning och reda.
I takt med att 30-talet framskrider och arbetsbördan ökar försämras däremot Annas psykiska välmående. Nazismens framfart i Europa påverkar henne starkt och hon lider av ångest och oro, utöver rent fysiska smärtor. Behovet av en andlig tillflyktsort ökar. Den finner hon i diskussionerna med en annan finlandssvensk socialist. I journalisten Atos Wirtanen hittar Anna Wiik en själsfrände, som delar hennes intresse för psykologi och filosofi – i synnerhet för Friedrich Nietzsche. De blir nära vänner och med tiden formulerar hon en egen religionsfilosofi, påverkad av deras diskussioner och österländsk filosofi. En av hennes grundstenar, som hon stått fast vid sedan tonåren, är att alltid söka det bästa av livet.
– Det håller hon fast vid. Också under 1930- och 40-talen, när hon mådde riktigt dåligt, så kämpade hon alltid för att hitta ljuset där det är som mörkast.
Plågad av krigsåren
Ett 1930-tal präglat av inre svårigheter följs tids nog av ett 40-tal präglat av yttre hot – med ödesdigra konsekvenser för paret Wiik. Pacifisten K. H. Wiik kritiserar öppet den krigstida politiken, faller offer för vinterkrigets svallvågor och utesluts tillsammans med fem andra riksdagsledamöter ur SDP. Anna står vid hans sida. År 1940 lämnar även hon partiet och sina förtroendeposter inom arbetarförbundet. Ett år senare överger hon sitt livsverk på Arbetararkivet.
– Enligt Anna själv är det hon som fattar beslutet. Det är ändå klart att de inre konflikterna inom socialdemokratin påverkar det. Hon känner sig förföljd och utpressad. Då det nya kriget bryter ut fängslas Karl Harald och döms till fängelse för förberedelse till högförräderi. Inledningsvis sitter han fängslad i Åbo och har ännu regelbunden kontakt med Anna. Ett drygt halvår in i kriget förändras däremot situationen. Karl Harald flyttas till fängelset i Riihimäki, där han sitter isolerad fram till krigsslutet. Då han väl friges hösten 1944 är han sjuk, utmärglad och ser dåligt. Han hinner ännu delta i bildandet av Folkdemokraterna, vars första ordförande han också blir, men återhämtar sig aldrig helt. Strax efter midsommaren 1946 dör han i en sjukdomsattack, 63 år gammal. Annas sorg vet inga gränser.
– Om hon var arg och bitter tidigare så gjorde det här ju allting så mycket värre; att se sin älskade Karl Harald lida och dö, på det sätt som han gjorde.
Ihågkommen av rörelsen
Efter Karl Haralds död drar sig Anna inåt, tar avstånd från den gamla bekantskapskretsen och blir snart ensam. Hon förblir däremot aktiv inom arbetarrörelsen: skriver, studerar och föreläser. I sin socialistiska övertygelse sviktar hon aldrig.
– För Anna var socialismen i grund och botten en fredsideologi. Därför upplevde hon att de socialdemokratiska ledarna släppte på sina socialistiska ideal under krigsåren och att hon, Karl Harald och de andra sexlingarna var de sanna socialisterna.
Senare bryter hon även med kommunismen och folkdemokraterna, besviken över vad hon ser som en blåögd inställning till Stalin och Sovjetunionen. Innan dess hjälper hon ändå till att starta Finlands Kommunistiska Partis arkiv, idag Folkarkivet. Under sina två år som föreståndare där fullbordar hon sitt livsverk, som traditionsbärare för den finländska arbetarrörelsen.
Annas liv får inte något lyckligt slut, hon avlider bitter, ensam och ouppskattad i sitt Helsingfors hösten 1964. I samma stad står däremot än idag två institutioner som har henne att tacka för sin existens. Hennes födelsedag, den 5 mars, uppmärksammas numera som den finländska arbetartraditionens dag. Anna Wiiks arv lever vidare på arkiven, inom hennes älskade arbetarrörelse.
– Det är en tröstande tanke. Mycket av det hon gjorde har inte lämnat några avtryck i vår tid, därför är det fint att just det här arvet lever kvar, trots hennes dramatiska och sorgliga liv.
Anna Lindholms biografi över Anna Wiik utkommer på Schildts & Söderströms hösten 2021.
