En berättelse

av Anna Simberg

En nära släkting till mig har hela sitt yrkesliv jobbat inom den svenska dagvården i Helsingfors. Än så länge finns det svensk dagvård i Helsingfors. Men den är hotad. På grund av personalbrist. En tid trodde man att det snart skulle finnas färre svenskspråkiga barn i Helsingfors, men nu vet man att antalet ökar igen. Det stora problemet, personalbristen, har gjort många beslutsfattare och svenskspråkiga politiker sömnlösa redan under en lång tid. Den lilla kvarvarande personalen är också sömnlös. De som lägger arbetsschema för nästa dag oroar sig för sjukfrånvarosamtalen genast på morgonen. Och de som jobbar på dagisarna är rädda för att de inte ska orka genom nästa arbetsdag.

Jag har lyssnat på min kära släktings oro redan länge och allas vår oro bara ökar. Eller har ökat, tills den kulminerade vid coronautbrottet. Då gnagade vi alla på naglarna. Nu var vi inte bara oroade för att hon skulle smittas – hon hade nedsatt immunförsvar och var i riskgruppen – men också för hennes man som stod i operationskö för en hjärtsjukdom. Hon slets mellan plikten mot arbetsgivaren, arbetskamraterna och barnen å den ena sidan, och ansvaret för sin man och sig själv å den andra.

Hon hade varit kroniskt sjuk redan länge. När man jobbar på dagis är man ständigt utsatt för barnens olika virusinfektioner. Som ung har man bättre motståndskraft och repar sig lättare från alla virusar, men med åren blir det svårare och svårare att alls lyckas bli frisk mellan varven. Det hade inte lyckats på många år, hon hade kroniskt förändrats.

Hon hade kronisk bihåleinflammation, som arbetshälsovården bara kunde rycka på axlarna åt. Hon sjukskrevs väldigt sällan, och högst för några dagar. Hon talade nuförtiden alltid snuvigt, man hörde hur illa det var. Hon uthärdade inga extra ljud efter att ha arbetat i ständigt höga ljudnivåer i fyrtio år. Hon träffade ingen, inte ens egna barn och barnbarn. I synnerhet inte snuviga barnbarn. Hon orkade knappt bära hem matkassar för händerna var kroniskt värkande av att lyfta barn. Hon läste inte tidningar, såg inte på TV, pratade inte med någon, gick aldrig ut. Hon drog för gardinerna när hon kom hem och la sig på sin säng. Allt handlade om att vila, äta hälsosamt och vila. Hon var ett vrak, kunde man nog påstå utan att överdriva.

Våra hjärtan blödde för henne. ”Kan du inte bli sjukpensionerad?” ”Nej, arbetsplatsläkaren förordar det inte, för då sku ju ingen komma på jobb.” ”Kan du inte få sjukledigt så du hinner bli frisk mellan infektionerna?” Nej, de ger inte sjukledigt på grund av personalbristen.” ”Kan du inte byta jobb?” ”Jag orkar inte.” Hon hade gått in i tunnelseende. Maskinen gick och gick, den visste inte om något annat. Hon åkte mellan jobbet och hemmet, fungerade dåligt, men otroligt nog stod hon där när barnen anlände så att dörrarna kunde öppnas och föräldrarna kunde gå på jobb. Ibland totalkroknade kollegan, ibland hon själv, då slogs två grupper ihop för resten av dagen. Den som var hemma våndades för kollegan vars börda nu var tyngre än förr. Och kompetenta vikarier fanns inte att få.

I det där tillståndet, sjuk men arbetande, skulle hon också ta hänsyn till alla barn och deras specialbehov, de små söta liven som hon fortfarande älskade. Hon skulle också ge dem kulturell stimulans och följa med deras individuella utveckling. Och lyssna på föräldrarna. Och uppfylla de ständigt ökande och varierande pedagogiska målen. Lära barnen hantera konfliktsituationer, lära dem äta själv, potträna dem. Och ge de förkylda och trötta barnen extra omsorger. Mest blev det att byta blöjor, klä av och på, gå ut och in, avleda sandlådebråk, trösta dem som grät, stimulera dem som hade tråkigt, servera mat och få barnen att äta. Och försöka äta själv vid sidan om.

Och så kom coronan. Nu blev oron för den hjärtsjuka mannen allt överskuggande. Sjukskrivning gick arbetsgivaren inte med på. Först tog hon ut övertidsledigheten. Sedan semestern i förtid. Sen tog hon tjänstledighet. Och sen slutade hon helt. Hon ansökte om förtidspension samma dag hon fyllde sextioett.

Och nu får hon femhundra euro i månaden. Om fyra år får hon tusen euro i månaden. Så är det i låglönejobben, pensionen är också låg. Och i slitsamma yrken som inte kategoriseras som slitsamma finns det bara en möjlighet när man är slutsliten. Att gå vid fyllda sextioett, med halvpension. Så länge den möjligheten finns kvar. Snart är den borta. Sen är det bara att dö med stövlarna på som gäller.

Tack för allt du gjort. Tack för att du offrat dig själv för att folk ska få dagvård och kunna gå på jobb. Tack för att du älskat generation efter generation av svenskspråkiga barn i Helsingfors. Här har du femhundra euro i månaden.

Vad ska man säga? Mitt blodtryck stiger när jag tänker på det här. Jag vet att många jobbar för att rekrytera nya friska krafter till småbarnspedagogiken. Jag vet att det byggdes bostäder, men de blev alla snabbt fyllda. Lönerna höjdes, med fyrtio euro i månaden, från 2 100 till 2 140. Men det räcker inte till att betala Helsingfors hyror.

Jag vet att de som jobbar för att lösa situationen bävar inför berättelser som den här. Sch… säg ingenting, vi försöker göra yrket attraktivt och locka mänskor till branschen. Jag vet. Men alla potentiella dagvårdare vet nog redan. De behöver inte vikariera många dagar på ett dagis för att se det med egna ögon. Det går inte att tiga ihjäl, det måste betraktas från alla synvinklar. ”Det är inte ett problem att det finns problem”, hörde jag någon säga i radion häromdagen, ”det är ett problem att de inte behandlas.”

Och till sist en hälsning från den förtidspensionerade barnsköterskan som efter sju månader inte längre låter snuvig: ”På åttiotalet skrev jag på ett nytt pensionsavtal. Pensionåldern skulle sänkas till femtiosju för att yrket är extra slitsamt. Vi började betala högre pensionsavgifter. På nittiotalet skrotades det på grund av laman. Vad blev det av den saken?”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.