Grus Grus bjuder på magisk tidsresa med allvarlig underton

av Bianca Gräsbeck

Vi checkar in på det Spirituella Flygbolaget Grus Grus Teaters specialavgång i Kronomagasinets aula och får var sitt visum, utfärdat av Tidsgränsbevakningsväsendet för tiden 1920 –2020. Vi undertecknar visumets deklaration om att tiden inte kan stoppas eller fås att ändra riktning. Vi ger också researrangören ansvarsfrihet gällande eventuella förändringar i tidtabellen – varje person påverkar tidens gång, och det är först senare generationer som kan urskilja konsekvenserna av denna påverkan. 

Behagligt konfunderande. Vi skall se Grus Grus Teaterns nyskapelse Väistämätön – Oundviklig, en pjäs där enligt uppgift drygt trehundra föremål skall lotsa oss genom hundra år. Det oundvikliga – är det tidens gång och vad den bär med sig? Tiden som oundvikligen sätter sin både konkreta och symboliska patina på det materiella arvet? Det är ju en tidsresa vi ger oss ut på.  

Vi blir instruerade att ta hissen upp till vinden och där invänta resans början. Sedan får vi klara oss själva. Det pirrar nog lite i maggropen där vi sitter och väntar på att det skall börja hända. Så prasslar det till i dörröppningen som ljusnar över en vacker tablå med gamla föremål som ser avlägset bekanta ut. En raspig skiva spelar en 1920-talsslagdänga, en tingest fäst i ett snöre pendlar i luften och träffar småningom ett strykjärn och utlöser en kedjereaktion. Någonting får det hela att kännas dada-surrealistiskt, samtidigt är det som en målning, ett fint gammalt interiörstilleben. Scenen mörknar,  ljus och ljud lotsar oss vidare till följande tablå, och följande, tills vi kommer fram till idag och går in för landning. 

Detta är, för att citera regissören Ishmael Falke, föremålsteater ”par excellence”– i stället för att animera föremålen låter han dem göra föreställningen. Spänning och reaktion är teaterns kärna, säger han, föremålen förstår detta bäst så vi gav scenen till dem. 

Och det fungerar. Slumpmässigt hopsamlade genom alla upptänkliga kanaler – Tori.fi, loppisar, djungeltelefonen – och till synes slumpmässigt utspridda, åstadkommer föremålen till synes slumpmässiga skeenden som får oväntade, oundvikliga följder: kedjereaktioner just så osannolika och ändå följdriktiga som sådana brukar vara. Det ena leder till det andra som leder till det tredje, oundvikligen. 

Hela upplägget ruskar liv i glömda minnen och sätter fart på associationerna. Någonstans i bakhuvudet har jag frågeställningarna som Grus Grusteatergänget gav sig ut för att hitta svar på: den mer eller mindre slumpmässigt uppbyggda berättelsen som vi  kallar historia – varför passar vissa händelser in där och andra inte? Och hur berätta den ”sanna” historien där det slumpmässiga och det avsiktliga kombineras till en oavbruten helhet? Är historia något som händer med oss medan vi tittar på från sidan, eller är det något vi är medskapare i?

Några svar serveras givetvis inte. Där vi i sakta mak lotsas genom årtiondena av artefakter – det surrealistiska håller mig i ett stadigt grepp – och bevittnar kedjereaktionerna som tycks mig häftigare allteftersom vi kommer närmare vårt nu, växer förstås också igenkänningsfaktorn, och klyftan mellan den oundvikliga egna berättelsen och den stora blir tydligare – somt ingår i vår egen minnesrepertoar, somt känner vi igen som tidsrepresentativt. 

Det här låter väldigt seriöst. Och jag tror allvaret är väsentligt, fast alls icke allenarådande: den övervägande tonen är faktiskt starkt humoristisk, och naturligtvis är det föremålen som är huvudsaken: spinnrocken med sin fotlösa sko som trampar den, den omisskännliga femtiotalsteven och den föremålsligade unga hemmafrun som apatiskt låter den skvala, den gnisslande hetekan där många barn blivit gjorda. Vedhuggaren och den krånglande aktersnurran som vi ser lite vid sidan om, den korta sextio-sjuttiotalstalsparentesen då ”allt” förändrades, som immatrialiseras i en kännspak sång. Och så allt elektroniskt som en gång varit nyheter men skulle vara problemavfall om det inte hittat vägen hit. Ja, bland de trehundra föremålen ryms allt från tvättfat och ketschupburkar till hackor och skrivmaskiner. 

Helheten är paradoxalt mäktig. Magasinsvinden med sina bjälkar, takstolar och sin alldeles speciella atmosfär är en ypperlig miljö och gör det hela lite magiskt. Magin underbyggs fint av Niklas Nyboms suggestiva ljuddesign. Under föreställningens gång möter vi några skådespelare, utöver de nämnda en uråldrig, dubbelvikt kvinna i svart – Tiden Själv? –  som vid ett par tillfällen hasar fram bland föremålen; kanske hjälper hon reaktionerna på traven. Sången framförs live, också på svenska faktiskt, av två damer draperade i rosensjalar. 

Vi passerar den coronarelaterade, dagsaktuella punkten – pjäsen är naturligen lägesanpassad med den till femton begränsade publiken – som framkallar ett spontant skratt, och kommer ut i ett stort rum, helt tomt på föremål, mörkt i det starka blåaktiga strålkastarljuset. Den sista akten i Oundviklig blir en stark kontrast och något av en scifiupplevelse där vi följer våra  långa skuggor tillbaka genom föremålslösheten. Åtminstone jag med blandade känslor –  känslan av utopisk befrielse från materien, av skräckscenarium då miljöförstörelsen gjort sitt och av en metaforisk bild av hur digitaliseringen avmaterialiserar världen. Finns det ändå något slags trygghet i det materiella arvet? 

GrusGrus har blivit något av ett löfte om modig, fascinerande överraskning. Med föreställningen Oundviklig infrias det löftet än en gång! 

Grus Grus Teater är en fri teatergrupp, bildad 2007 i Tammerfors. Bland medlemmarna finns både teater-, dans-, cirkus- och dockteaterkonstnärer vilkas internationella bakgrund medfört ett annorlunda grepp om teaterskapande än det vi sett mest av i Finland. Gruppen har setts också utomlands, i Helsingfors och Åbo, där den nu är stationär utan att fördenskull ha någon permanent scen. Detta är ett medvetet val för att motverka stagnation. 

Foto: Jussi Virkkumaa

Grus Grus Teater: Väistämätön – Oundviklig. Drygt 300 föremål och några få människor. Koncept och regi: Ishmael Falke. På scenen: Jarkko Forsman, Sandrina Lindgren, Niklas Nybom, Sandrina Lindgren, Janna Haavisto, Johanna Latvala. Scenografi: Johanna Latvala. Ljuddesign: Niklas Nybom. Ljusdesign: Jarkko Forsman. Kreativa tekniker: Sandrina Lindgren & Janna Haavisto. Kläder: Janna Haavisto & Sandrina Lindgren. Dramaturgi: Ville Kurki. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.