Igenkännbara emotionella klyftor

av Peter Nyberg

I alla sina tre böcker utforskar Adrian Perera de känslomässiga förhållandena mellan en mor från Sri Lanka, en finländsk far från underklassen och ett barn, vars perspektiv är det drivande i berättelserna. Mer eller mindre närvarande finns också en mormor eller farmor till barnet. White Monkey (2017) var en poesibok där karaktärerna fick förhållandevis schabloniserade roller och där framför allt det rasistiska förtrycket och hotfullheten i världen utanför hemmets relativa trygghet framträdde. I den skräckinfluerade romanen Mamma (2019) heter modern Constance, sonen Tony och pappa Reidar. Familjen är splittrad, det är 90-tal och på tv:n loopas tecknad film medan barnets sinnesintryck rör sig på ett suggestivt sätt mellan skuggfigurerna i hemmet och modern, som talar flera språk hjälpligt och alltför ofta försäkrar att inget är fel. Reidar kommer ibland in i berättelsen och uttrycker skepsis mot skeenden i barnets värld men blir inte något annat än ytterligare en skuggvarelse som sprider svärta omkring sig.

I Pappa (2020) har perspektivet förändrats, här är det Reidar som berättelsen fokuserar på och Constance blir perifer. Också stämningen är annorlunda än föregångarens spöklika värld. Reidars tillvaro är mer socialrealistiskt skrämmande. Perera bygger upp karaktären Reidar genom dennes valhänta försök att prata med sin son. Ofta påminner dessa försök om monologer eftersom sonen i bästa fall svarar knappordigt. Perera gör Reidar till en mångfacetterad karaktär. Utan tvekan älskar han sin son Tony, men humöret är hetsigt och han är inte emotionellt förberedd att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Icke desto mindre är han omtänksam och en sådan man som ställer upp, han vårdar till exempel sin mamma och gör allt för sonen. Mest framträdande är behovet hos Reidar att bli älskad av Tony. Det är hjärtskärande när fadern, som mentalt i många hänseenden själv är ett barn, gång efter annan trugar i sonen så mycket glass att han kräks.

I Pappa beskrivs miljön och karaktärernas utseende knapphändigt, istället är det läsarens uppgift att föreställa sig omgivningarna och förstå vad som händer utifrån dialogen. I den meningen ligger texten mycket nära dramatiken. Men här finns ingen dramaturgi att tala om, möjligen en långsam rörelse mellan far och son, vilka gradvis får ett bättre förhållande till varandra. Precis som i livet händer olika småsaker, men utan struktur. Det är en av bokens styrkor tillsammans med den inkännande och precisa dialogen, där Pereras kvaliteter som poet framträder som tydligast. Ofta finns både en andra och en tredje innebörd i vardagsscenerna.    

I trasigheten som Adrian Perera gestaltar i Pappa speglas karaktärernas kärlek till varandra. Försöken att nå fram över de emotionella klyftorna lyckas ibland men misslyckas oftare. Det frammanar en fascinerande desperation som alla människor kan känna igen sig i.

Foto: Niklas Sandström

Adrian Perera:
Pappa.
Förlaget, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.