Annorlunda kärlekshistoria manar till eftertänksamhet på Åbo Svenska Teaters stora scen.
Det ligger en stillastående och aningen tryckt stämning över gården där öborna Ellinor (Daniela Franzell) bor med sin pappa Algot (Bror Österlund). Ö-livet har sin gilla gång och har haft det sedan urminnes tider; vinterveden ska huggas och frukosten ska serveras till den surmulne Algot, som är fullständigt uppslukad av sitt eget hat gentemot vad livet har serverat honom.
Hustrun Hertha är borta, gick ner sig i isen för många år sedan, kort efter att Ellinors bror även han hade gått och drunknat i bäcken. Som om dessa sorgeämnen inte vore tillräckliga, finns det också en gammal tragisk händelse som går och ställer till det för Ellinor och Algot. Det handlar om ett par ungdomar som år 1914 trotsar stormen och beger sig hemåt på en ödesdiger färd som ingen av dem överlever. Skulden till denna tragedi har helt och hållet lagts på Werner Engström och hans icke-fungerande kompass, vilket har kommit att förgifta tillvaron mellan öns släktled, generation efter generation.
Det är inga lätta utgångspunkter regissören och dramaturgen Tove Appelgren har tagit sig an i pjäsen Hem över isen, som är en dramatisering av Gunilla Linn Perssons roman med samma namn. Det är modigt att ge sig på teman som säkerligen är bekanta för en och annan familj i skärgården, och skådespelarna gör ett utmärkt arbete i att porträttera människor som på sätt eller annat har hamnat på sidan av sina egna liv, snärjda i tillvaron genom förväntningar och uppgifter som de känner att de inte kan avsäga sig.
Dåtid och nutid existerar parallellt i pjäsen. Vi får återuppleva vad som egentligen hände år 1914, då ungdomarnas föräldrar med hoppfull desperation står vid stranden och väntar på att deras barn ska dyka upp efter stormen. Samtidigt är Ellinor i nutid fullt sysselsatt med att finnas till för sin rullstolsbundne far.
Den missförstådda hustrun Hertha (Amanda Nyman) spökar ständigt i faggorna. Hon ter sig som en exotisk fågel, dyker upp med glättig röst och diskuterar än med Algot, än med Ellinor, rör sig med franska uttryck, är klädd i granna klänningar och drömmer om ett sorglöst och extravagant leverne. Även hon exemplifierar längtan efter något utöver det invanda.
De förtjusande hönorna, under ledning av den hejdlöst lustiga tuppen (Samuel Karlsson), är ständiga följeslagare och kommentatorer till det som sker, vilket erbjuder ett välkommet komiskt inslag i den annars rätt så tungsinta tillvaron. De erbjuder, i kontrast till de modstulna människorna, ett gäng typer som minsann inte har något problem med tillvaron. Hönorna består av ungdomar från Åbolands teaterskola, ett gäng som synnerligen smidigt växlar mellan att agera hönor, öbor, föräldrar samt ungdomar förr i tiden.
Ingen vanlig förälskelse
Vändningen kommer då en oväntad gäst anländer till ön. Det visar sig vara granngårdens Herrman Engström (Jerry Wahlforss), numera fågeltecknare, som har kommit för att övernatta i sitt förfallna barndomshem. En gammal ungdomskärlek blommar upp mellan Ellinor och Herrman, men den ser inte ut som förälskelser brukar se ut på en teaterscen. Varje tillfälle som inbjuder till något mer avbryts av pappans ihärdiga bankande från övre våningen, varje känslig stund avbryts och rinner ut i intet.
Tidvis har jag svårt att leva mig in i och känna med personerna på scenen och jag kan inte förstå varför förälskelsen inte är mer påtaglig. Allt eftersom historien och de undangömda hemligheterna i form av gömda brev och förnekelser utvecklar sig, förstår jag trots allt varför. Ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag det. Förälskelse innebär inte alltid handlöst fallande – det här är ett exempel på en motvillig förälskelse som man i tiderna satte stopp för och som aldrig fick bli vad den ville.
Franzell spelar trovärdigt rollen som den driftiga skärgårdsdottern som har tappat tron på att livet kommer att erbjuda henne några fler möjligheter. Det kan inte vara särskilt lätt att förkroppsliga rollen som en person som någonstans djupt inuti är glad över att återse sin ungdomskärlek, men som på grund av omständigheter och släktfejder har tvingats förtränga sina egna känslor och viljor.
Wahlforss ter sig mestadels aningen styltig och tämligen opersonlig i sin tafatta vilja att återuppta sina känslomässiga band till Ellinor. Jag har svårt att få något grepp om vem Herrman egentligen är, utöver att han målar fåglar och bor i provinsen Labrador i Kanada.
Hem över isen är en mångfacetterad pjäs som inte drar sig för att ta sig an svåra, känslomässiga teman. Tempot är behagligt långsamt och berättandet opretentiöst och utan överdrivna effekter. Jag saknar emellertid havets närvaro, som kanske kunde ha förstärkts aningen, men överlag är det här en okonstlad och vacker pjäs som lockar till eftertanke. Trots att livet fungerar, är det liv vi lever kanske inte alltid det vi mest av allt önskar oss och förtjänar.
Lotta Green
Åbo svenska teater: Hem över isen
Dramatisering och regi: Tove Appelgren. Baserar sig på Gunilla Linn Perssons roman med samma namn. Scenografi och dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Koreografi: Maria Saivosalmi. Tonsättning & ljuddesign: Kristian Ekholm. På scenen: Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss och Bror Österlund, samt elever från Åbolands Teaterskola: Marielle Lindholm, Arne Linna, Serafina Paile, Saga Rosenlund och Ellen Westberg. Spelas till 31.12.2020.
EDIT 12.11.2020: Inforutan uppdaterad.
