Liksom man i Sápmi har försökt revitalisera ursprungs-folkens språk och kultur, har man i Estland försökt blåsa liv i den lilla ortodoxa språkön Setomaa. Men med bara några tusental seto-talare är det svårt att upprätthålla en levande kultur.
Stereotypierna hänger i luften när vi styr kosan mot Setomaa i sydöstra Estland. Turistbyrån i Võru har försett oss med klatschiga broschyrer, kartor och goda råd som får tjäna som vägkost då vi närmar oss setofolkets traditionella byar. Folkdräkterna och de ortodoxa kyrkorna är förhärskande på vart och vartannat uppslag.
Jag föreställer mig en spännande odyssé där jag kan vältra mig i flerstämmig sång, förtrollas av ortodox mystik, gotta mig åt estetiska hantverk och lystra till setospråkets vokalharmoniska klang. Min fru varnar mig för att exotisera den lokala kulturen, men jag fnyser föraktfullt åt hennes förebråelser.
Rutten går under namnet Külävüü och ringlar sig från Misso via Vastseliina och Obinitsa till Värska och Räpina som ligger invid sjön Peipus. Vi är tvungna att skippa Setomaas huvudstad Petseri och fästningen i Irboska denna gång eftersom vi saknar visum till Ryssland. Två tredjedelar av Setomaa ligger numera på den ryska sidan av gränsen.
Tvåspråkiga vägskyltar
Den estniska lagstiftningen ger landskapet Setomaa partiell kulturell autonomi, vilket bland annat innebär att alla vägskyltar är tvåspråkiga så att orterna anges både på seto och estniska. I den senaste estniska folkräkningen uppgav 12 800 estländare att de förstår seto. Endast 4 000 av dem bor i Setomaa, skriver Seto Instituut. I Ryssland finns endast 200–300 personer som talar seto i dag. Hur många som talar seto som modersmål eller använder språket till vardags i Estland är höljt i dunkel.
– Setospråket trädde tillbaka under hela 1900-talet. En stor bidragande orsak var urbaniseringen och strukturomvandlingen. Den gamla livsstilen har gått förlorad, isolationen har brutits och Setomaa har drabbats av avfolkning, säger Riho Grünthal, som är professor i östersjöfinska språk.
Den lokala viljan att revitalisera setospråket är ändå stark och de lokala myndigheterna har gått in för att satsa på språkbad, språkbon och pedagogiska pilotprojekt som ska återuppliva den setospråkiga kulturen.
– Medvetenheten om setospråkets kritiska situation är ett första steg framåt liksom försöken att motverka tillbakagången. Tyvärr är det få setospråkiga föräldrar som för språket vidare till sina barn. Länken i kedjan har brutits, säger Grünthal.
Lõunaeesti keele programm
Revitalisering kräver generationsöverskridande satsningar som ser till att språket slår rot bland de unga och förs vidare till nästa generation, men det är lättare sagt än gjort.
– Under 1920- och 1930-talen fick setospråket inget stöd av den estniska staten. Och under sovjettiden fanns ingen minoritetspolitik. I dag finansierar de estniska myndigheterna olika projekt som syftar till att stärka võru- och setospråkens ställning i södra Estland, säger Grünthal.
Det språkliga flankstödet överskuggas ändå av regionens avfolkning. Setomaa hör till Estlands fattigaste regioner med stor utflyttning som påföljd. Det är framför allt den unga generationen som flyttar efter jobben till tätorter på annat håll i landet. Den genomsnittliga månadsinkomsten i Setomaa är cirka 19 procent lägre än genomsnittet i hela landet. I oktober steg arbetslösheten i Setomaa med 31 procent i jämförelse med fjolårets siffror.
– Jag bor just nu i Dorpat, men jag besöker Setomaa regelbundet eftersom det är här jag har mina rötter. Det kommer att bli svårt att återvända efter slutförda studier då det är så svårt att hitta jobb i Setomaa, säger Silvia Kiigemägi (bilden).
Jag träffar henne vid Kalamaitse majakas i samband med en temadag som går under namnet Seto Kostipäiv med de lokala mattraditionerna i fokus. Temadagen har gett upphov till ett pärlband av pop-up-restauranger och kaféer på olika håll i Setomaa. Regionens matkultur förlitar sig bland annat på torkad fisk, svamprätter, piroger, fermenterade grönsaker och bär. På grund av den ortodoxa fastan undviker många kött en stor del av året i Setomaa.
Vill tala seto med barnen
Kiigemägi har klätt sig i den lokala folkdräkten som hon bär med stolthet. Hon poserar beredvilligt invid sin mor Laidi och tittar rakt in i kameran med tillförsikt. Ändå är hon och hennes mor de enda vi ser i folkdräkt under vår resa i Setomaa. Bakom Silvia och Laidi, på andra sidan viken, skymtar den ryska strandlinjen. Gränsen går mitt i Pskovsjön, men är inte markerad på något sätt.
– Jag kan tala seto helt hyfsat, men det finns bara en handfull jag kan upprätthålla språket med i Dorpat där jag går i gymnasiet, vilket leder till att jag känner mig verbalt ringrostig när jag är i hemtrakterna och ska tala seto, säger hon.
Kiigemägis mor- och farföräldrar talade seto, men hennes egna föräldrar förlorade kontakten till språket.
– Det var svårt att upprätthålla setokulturen under sovjettiden. Nu är det andra tider och mina jämnåriga vänner är stolta över sina setorötter. Jag sjunger i en kör som har leelosånger på sin repertoar. Och så chattar jag med vänner på seto. Jag vill föra kulturen och språket vidare till mina egna barn, säger Kiigemägi.
Statlig exotisering
Parallellt med Silvia Kiigemägis genuina identitetsbygge pågår en trend där den estniska turistindustrin lyfter fram de exotiska och särpräglade kulturella dragen i Setomaa i sin marknadsföring. Ibland är det staten som är pådrivande i exotiseringen av en kultur.
Jag får intrycket av att den setospråkiga kulturen har gått in i en ny fas där livsstilen sakta men säkert musealiseras och konserveras med EU:s pengar. Till exempel ruinerna vid den gamla biskopsborgen i Vastseliina från 1300-talet har begåvats med ett påkostat museum som berättar om den gamla pilgrimsrutten från medeltiden.
”År 2012 öppnades en pilgrimsväg till Vastseliina tvärs över Estland från norr till söder med många sevärdheter och rofyllda landskap utmed vägen”, skriver Visit Estonia hoppfullt på sin webbsida.
Hur turistmyndigheterna ska blåsa liv i en utdöd religiös tradition i ett land där endast en bråkdel av befolkningen hör till kyrkan förblir ett mysterium.
Turismen som livlina
Den frånvarande närvaron och det förlorades skimmer gör sig också påminda på det lokala museet i Obinitsa. Två unga guider visar oss runt i den lilla byggnaden som lyfter fram det som en gång formade byns traditioner, men som i dag till stora delar har skingrats för vinden. Ingendera av guiderna från orten bemästrar setospråket och de bor på annan ort under vinterhalvåret. Museet visar i stället en video med lokala unga kvinnor som håller den flerstämmiga sångtraditionen leelo vid liv. Unesco har klassat leelo som ett kulturellt världsarv.
– En viktig förutsättning för att ett språk ska överleva är att det finns ett starkt kärnområde där språket talas och de yngre generationerna för språket vidare. Många unga ger sig av i jakten på jobb, vilket urholkar språkets ställning i regionen, säger Grünthal.
Enligt honom är det också tveksamt om turismen kan ge regionen den ekonomiska livlina som många hoppas på.
– Setomaa är en liten region. De flesta turister gör endast en dags avstickare till området och övernattar sällan, vilket inte tillför lokalbefolkningen de inkomster de skulle behöva för att försörja sig.
De estniska myndigheterna vill framhäva det uråldriga kulturarvet i Setomaa. I en eftersatt och fattig glesbygd är det ändå många ortsbor som i stället hoppas på modernisering, sysselsättning, utveckling och entreprenörskap. Det går inte att äta kulturarv.
Foto: Mikael Sjövall
