Febrigt och fängslande om konstnärens hunger

av Lukas Lundin

”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den…” 

De första raderna i Knut Hamsuns Svält sätter tonen för hela hans genombrottsroman; en djupt tragikomisk berättelse om fysisk och konstnärlig hunger i 1890-talets Kristiania, dagens Oslo. Det är också här som Chekhov Machines och Teater Mestolas nytolkning tar sin början: med den utsvultna författaren (Jon Henriksen) knäfallande på Viirus scen, mödosamt ristande de ord som bokstavligen utgör grunden för hela föreställningen.

Det är ord som från första början etablerar en viss distans mellan huvudperson och berättare – även om de hemsöker samma kropp. Det förblir underförstått att berättaren har hunnit få en viss distans till händelserna, även om han är långt ifrån objektiv. I Hamsuns roman tar det sig uttryck i ett nästintill ständigt ironiserande av huvudpersonen, hans situation och agerande.

Också i Cris af Enehielms nydramatisering etableras tidigt kontrasten mellan författaren och berättarna (Edith Holmström och Fabian Silén). De agerar likt Hamsuns opålitliga berättare i romanen: stundom medlidsamt, stundom förlöjligande. Precis som i romanen bidrar de till den tragikomik som också präglar föreställningen, särskilt i mötet med andra karaktärer.

I många avseenden är ändå af Enehielms föreställning både mörkare och känsligare än ursprungsmaterialet. Hamsuns febriga roman är, i en inte obetydlig mån, baserad på författarens egna erfarenheter – och tolkas av en sentida läsare lätt därefter. Vetskapen om Nobelpristagarens senare liv, i kombination med det öppna slutet, gör att romanen på många sätt klingar ut i dur.

På Viirus scen är både Hamsun och Kristiania långt borta. Därmed blir det också en mer allmängiltig, öppen och följaktligen mer tragisk berättelse, där det uttalade temat är “konstnärlig besatthet och vansinne”.

Den rent fysiska hungern tonas ner för en mer själslig och konstnärlig sådan. Medan Hamsuns svältgestalt suger på småsten och tuggar flis, är han i af Enehielms version främst besatt av att mätta sin hunger efter framgång och erkännande som författare – i egna och i andras ögon. Hindret är främst en naiv arrogans och stolthet, inte något flagellerande kristuskomplex.

Huvudkaraktären är visserligen tragisk men framstår i Henriksens starka tolkning klart mer sympatisk i sin kamp mot en hård och kall omvärld. Det är en modernare och mer humanistisk syn på utslagenhet, där norskfödda Henriksen ger besattheten ett mänskligt ansikte.

Runt honom bygger Chekhov Machine och Mestola en fysisk, rytmisk och multikonstnärlig föreställning. Dans och musik, ljus och ljud vävs ihop till en ständigt fortgående helhet – med metronomens rytmiska precision. Suggestivt och fartfyllt i lika delar.

En något oläglig paus gör dessvärre att den andra akten – åtminstone inledningsvis – inte riktigt når samma höjder som den första under vilken publiken under en och en halv timmes tid är inlåst i författarens febriga sinnesstämning.

Målmedevetet lyckas den skickliga ensemblen ändå återuppbygga stämningen och bära den vidare, ända in till det mörka slutet. Det blir därför en värdig final för denna förunderliga föreställning, som likt Hamsuns Kristiania lämnar sina märken.

Foto Henrik Schütt

Svält – en konstnärs besatthet (Chekhov Machine/Teater Mestola). Regi, dramatisering, kostymer, scenografi: Cris af Enehielm. På scenen: Jon Henriksen, Edith Holmström, Fabian Silén, Sue Lemström, Jonna Eiskonen, Antti Seppänen och Calle Lindgren. Musiker: Sergio Castrillón. Ljuddesign: Sebastian Kurtén. Ljusdesign: Raisa Kilpeläinen.Producent: Calle Lindgren. Speltid: ca 3 h (inklusive paus). Premiär 21.10.2020 på Viirus.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.