Om måsar och människor

av Mio Lindman

Bengt har tröttnat på måsarna som häckar vid sjön nära hans hus. Han är urled på måsskrin och -skit. På orten trivs han utmärkt, men måsarna förstör allt och han saknar sina döttrar, som inte längre vill komma på besök på grund av dem. Han önskar att byns jaktlag skulle skrida till åtgärder – men hur ska det gå till, när måsarna är fridlysta?

Detta är upptakten till Ulrika Hanssons debutroman Jaktlaget. Jag väntade mig en thriller­aktig sak om att ta lagen i egna händer. Fel hade jag. Jaktlaget kretsar snarare kring såriga känslor och relationer. Centrala personer i boken är, förutom Bengt och resten av jaktlaget, Inger och Christer, som lever i ett olyckligt äktenskap. Inger har länge planerat att lämna Christer, men hon har av ett antal olika skäl inte förmått göra det. Istället vänder hon sig inåt och besöker regelbundet församlingens tacksamhetsgrupp. Historien om Ingers kamp med att förändra sitt liv löper parallellt med berättelsen om jaktlagets ljusskygga aktion. Gemenskapen i jaktlaget står i kontrast till den ensamhet Inger upplever i sitt äktenskap, med en man som i många år behandlat deras nu vuxne son illa. Parallellen är luftig och ristas inte in i texten med våld.

Personerna i romanen är komplext tecknade. Ta bara Bengt och hans måshat. Han vet själv att han är oresonlig, men denna annars omtänksamma man kan inte lägga band på sig. Hansson beskriver honom helt utan moralism, han är, tack och lov, inte någon stereotypt brutal jägare och det är ingen annan heller. Den österbottniska byn frammanas genom vardagliga och närmast alldagliga mötesplatser: köksbordet, grillen (som säljer ”måsburgare”), mataffären, fabriken. Jag slås av Hanssons varma grepp särskilt i hur församlingens tacksamhetsgrupp beskrivs –  gruppmedlemmarnas fumliga uttalanden om tacksamhet är både rörande och oroväckande, men sammanhanget i sig hånas inte.

Jaktlaget är skriven på ett till synes okonstlat språk, med långa sjok av dialog, där det dialektala också ges plats. Den konsten är Hansson bra på. Trovärdigt förmedlas indignerade utfall om miljövänner, pappersvändare och oförstående myndigheter. I övrigt imponeras jag av den sakliga stilen; utan stora åthävor frammanas de krångliga relationerna mellan människor och måsar, föräldrar och barn, man och hustru. Det som gör romanen så bra är hur konkret och nyanserat (ibland roligt) det krångliga och svåra ramas in, allt genom författarens sinne för situationers skiftningar. Jag uppskattar också hur hon skildrar vänskap, gemenskap och en känsla av att höra till en ort. Ibland kan jag tycka att det psykologiska utrönandet av vad personerna i romanen känner blir väl övertydliga, men för det mesta träffar gestaltningen rätt. Det här är på så många vis en roman som vandrar på sina egna stigar. 

Ulrika Hansson:
Jaktlaget. Schildts &
Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.