Poeten, översättaren och essäisten Anne Carson föddes för sjuttio år sedan, det var i Toronto, Kanada. Hennes pappa var bankman, hennes mamma var hemmafru och hon hade en bror – men vänta nu, hör det hit? Hör det hit att hon varit gift två gånger och att det sägs att äktenskapet med den första maken inspirerade henne till essädiktromanen Makens skönhet, eller att broderns död inspirerade henne till verket Nox, när det är så uppenbart att hon (som alla författare) använder egna upplevelser som material till sina böcker, men att de i så fall utgör erfarenheter bland andra; hon tar mycket mer intryck av de erfarenheter som förmedlats i litteraturen, i antikens myter, dramatik och lyrik och i litteraturen i stort, och hon tar sig lika stora friheter med att använda och omskapa dem som författare tar sig friheter med sin egen historia, allt för att närma sig om inte objektiv sanning så litterär sanning.
Carson är inte bara poet – det är tveklöst poet jag kallar henne även om det inte är diktsamlingar hon huvudsakligen skrivit – utan även professor. Hon har undervisat i ämnen som klassisk grekiska, antikens litteratur och kreativt skrivande på ett flertal universitet i USA och Kanada, och hennes bildning och beläsenhet framstår som enorm, vilket skapar en intressant spänning i hennes lekfulla författarskap. Det går att föreställa sig att den akademiska miljön med dess specifika krav på språk, form och metod är för trång för henne, att hon behöver det skönlitterära, fria skrivandet och de möjligheter det ger att aktivera fler aspekter av intellektet och sinnena för att kunna lyfta, flyga – det är just flyga som är verbet här, Carson skriver också ofta och kärnfullt om hur det är att flyga och lyfta kanske är det kärlek som rusar rakt mot mitt liv och så vidare. Samtidigt lämnar hon aldrig det akademiska, det sker snarare en lycklig korsbefruktning i hennes böcker i vilka det förekommer vetenskapliga signaler som noter, referenser, litteraturlistor, översättningar och hänvisningar. Den imponerande debuten, essäboken Eros, the Bittersweet som kom ut 1986 (på svenska Eros, den bitterljuva 2020) är den mest akademiska av hennes böcker, och ger förutom fascinerande beskrivningar av den erotiska kärlekens mekanismer väsentliga ingångar till hennes författarskap, dess stil och tematik, vilket jag återkommer till senare. Först vill jag dröja lite i
Hur Carson skriver
För det är det som är så fascinerande och som förklarar varför hon ständigt står på listan över tippade Nobelpriskandidater, det är det som gör henne omisskännlig och hisnande, hennes HUR kan också, paradoxalt nog, förklara varför hon ännu inte fått priset och kanske inte får det heller – vad vet jag.
Anne Carsons böcker handlar ofta om någonting, det finns ett narrativ, men det är som om handlingen bara är en förevändning för att sätta i gång texten och få vistas i den och i den njutning som uppstår genom stilen, formen, rytmen, i allt det som sätts i rörelse. Man skulle också kunna säga att huvudämnet för det mesta är förälskelse och erotisk passion och att biämnet alltid är litteratur, och då inte minst den västerländska traditionen från antiken framåt. Hon hänvisar gärna till Platon, Aristoteles, de grekiska myterna, Sapho, Catullus, Stesichoros, Virginia Woolf, John Keats, Thukydides … Det är typiskt för den litteratur som brukar kallas postmodern att den använder, omtolkar och parafraserar kanoniserade och därför mest manliga författare, något som kunde utforskas närmare, men i korthet: Det finns ett konservativt drag hos en författare som Carson, som förnyar litteraturen, som framstår som helt vild och full i fan på gränsen till helt respektlös. Någonting nytt uppstår alltid ur någonting, det kan inte finnas någon förvandling utan något som är beständigt. Det skulle också vara svårt att frammana den effekt som Carsons texter ger om hon använde sig av mindre kända författare; den svindlande känslan av tid, minne och pågående historia, av lager som läggs till lager och det väldiga resonansrum som uppstår.
Carson skriver fram flera genrer i en och samma bok, eller uppfinner egna genrer, sällan är form och innehåll så sammangjutna som hos henne och så svåra att skilja åt. Typiskt är att böckerna ser ut som långa dikter men ändå är essäistiska romaner, som tänker och reflekterar kring ett ämne samtidigt som de gestaltar det. Hon flyttar äldre texter, eller de enstaka fragment av dem som finns kvar, till en modern kontext och gör med dem vad hon vill, så att exempelvis den grekiska hjälten Herakles plötsligt vandrar omkring i New York, Buenos Aires och Lima där han tjänar som begärsobjekt för det röda bevingade monstret Geryon, båda två plockade ur en antik myt i vilken Herakles dödar Geryon för att komma åt hans boskap, men som i Röd självbiografi har en komplicerad och för Geryon smärtsam kärleksrelation. I Makens skönhet utgår Carson från John Keats utsaga ”det sköna är det sanna”, och prövar utgångspunktens bärkraft under romanens lopp. I en diktessä i Lediga män placerar hon Platons idéer i en vardaglig modern kontext: jag har förstått vissa grundläggande begrepp som först fördes fram av Platon. / t.ex. att vår verklighet bara är en TV-apparat / inuti en TV-apparat inuti en TV-apparat som bara har en åskådare, / nämligen Sokrates / som bytte kanal / år 399 f. Kr. /—/
Diktsamlingen Lediga män, som kom ut på svenska 2020, består av dikter, eller diktsviter, men även här utvecklas dikterna då och då till livfulla essäer som behandlar litteraturteoretiska spörsmål eller busöversätter Catullus eller vänder och vrider på den bibliska gestalten Lasaros och frågan varför just han, en enkel man, blev utvald av Gud att kallas tillbaka från döden. Resultatet är lite svajigt och hela tiden ett äventyr. Det är typiskt för Carsons stil att hon tar spjärn mot den västerländska litterära och filosofiska traditionen och alltså vet var hon befinner sig, samtidigt som hon försätter sig i situationer hon inte helt har kontroll över. Det är som om hon i skrivandet dras till samma osäkrade läge som uppstår under stark förälskelse – i Eros, den bitterljuva ser hon också analogier mellan förälskelsen/erosupplevelsen å ena sidan och det som driver läsande, tänkande och skrivande å den andra. Det tillstånd man hamnar i när man läser henne liknar också verkligen förälskelse: man tappar fästet, vet inte längre vem eller vart eller vad, man står inför det möjliga, ett blivande, hoppet om något annat, om att bli någon annan – himlen öppen.
Samtidigt uppstår också svårigheter när man läser henne. Röd självbiografi inleds till exempel med några fragment som är utgångspunkt för boken, hon kallar kapitlet ”Stesichoros fragment”, men man inser snart att det snarare rör sig om Carsons ”rewriting” eller omtolkning av dem. En av Carsons svenska översättare, Lars-Håkan Svensson, skriver i en anmärkning att det är krävande att översätta henne för att ”hon har en bestämd egen uppfattning om hur originalet som hon översätter ska tolkas och återges och sedan använder översättningarnas formuleringar i sin egen originaltext. Det är med andra ord svårt att använda existerande svenska översättningar eftersom de sällan innehåller just de nyckelord som Carson leker med och ofta har en formell och stilistisk utformning som strider mot andan och tonen i Carsons texter”. Inför dessa tilltag blir jag någon gång smått förbryllad och irriterad – tycker jag att hon förvanskar utan att redovisa för det? Att hon är opålitlig? Lättsinnig? Vad är det för konstig inställning, vad är det för torr fakticitet jag hungrar efter; detta är ju skönlitteratur av bästa virke! Samtidigt blir jag lätt och lycklig och imponerad. Att skriva såhär kräver ett enormt självförtroende. Kanske krävs den bakgrund och gedigna bildning som Carson har för att våga skriva, och tillåtas skriva, så ohämmat och fritt.
Carson resonerar själv, i ett slags poetiker, kring sin praktik. I ”Essä om vad jag tänker mest på”, som handlar om misstag, tolkar hon en frånvaro av ord och det frågetecken som finns där i stället som om det var ett medvetet drag av den antika poeten Alkman själv; det är litterärt och tankemässigt produktivt och tjänar hennes tankebåge. Filologer skulle kanske säga stopp där, frågetecknet är ju inte Alkmans eget, utan signalerar att vi har att göra med ett fragment som brutits loss ur en längre dikt, men Carson förekommer invändningen: Men som ni vet är filologernas främsta uppgift / att reducera glädjen som en text förmedlar / till en historisk slump. / Och jag ogillar varje anspråk på att exakt veta / vad en poet vill ha sagt. / Så varför inte låta frågetecknet där / i början av dikten stå kvar / och beundra Alkmans mod / att konfrontera det som står inom parentes. Och litet senare: /—/ det vi ägnar oss åt när vi gör poesi är misstag, / att uppsåtligt begå misstag, / misstag ur vilka när de avsiktligt rämnar och kompliceras / något oväntat / kan uppstå. Även metaforer är exempel på ett slags misstag, enligt Aristoteles, och till sist retirerar jag, eller snarare svävar jag, inför något man kunde kalla levande produktiv litterär charm.
Carsons förhållande till kärlek och smärta
Ja, Carsons texter är lustfyllda, originella, oavbrutet alstrande där de dinglar mellan antika hymner och vardagens händelser, men då och då undrar jag om de har någon smärtpunkt. De drabbar med lätthet snarare än med tyngd. Det är som om Carson hanterar smärtan genom att skjuta upp den eller helt undvika den. Hon låter oss vistas i ögonblicket när inget ännu är avgjort, i det öppna och ovissa tillståndet precis innan den älskade vänder sig om och springer, det ideala begärsögonblicket i de antika scenerna, snarare än en lycklig (eller olycklig) förening. Hon sträcker sig – i sitt tänkande och i själva skrivsättet – från det bekanta mot det möjliga och möjligen bättre, och skyr det faktiska himlen stängd. ”Jag vill bevara vacklandet inuti”, säger en av hennes karaktärer och det kunde lika gärna vara hon.
Att bevara vacklandet handlar mycket om att dröja vid kanter och sprickor i verklighet, i relationer, i språk och grammatik. I Kort sagt, som består av ett antal korta texter, uppstår glapp redan i spänningen mellan titel och text. Titeln ger en förväntan, men det är något annat som (inte) infrias, i en text om Gertrude Stein står det bara ”Så egendomligt. Jag hade ingen aning. Idag upphörde” Det är begäret som både frammanas, undersöks och sinkas, på olika nivåer, ända in i språkets minsta beståndsdelar, och egentligen så i alla hennes texter. Kärleken (Eros) framstår som i grunden ambivalent, skövlande, otillfredsställande, obegriplig.
I Makens skönhet frågar sig makan varför hon älskar maken, ”varför överlät jag mig till detta kreatur”, trots att han ständigt bedrar henne. Hur får människor makt över varandra? Carson ger sällan psykologiska förklaringar, snarare betraktar hon frågan som ”algebraisk” eller bidrar med briljanta grammatiska eller geometriska analyser, inte minst i debutboken. Makan säger sig inte ha valt, hon blev ”äventyrad: av en ren gravitation inneboende i själva existensen”, och så vidare. ”Jag vill något. Hela mitt liv. Vill vad. Vart jag än gick hade det som jag ville ha redan gröpts ur”, utbrister å andra sidan maken, kanske i ett försök att ge sina svinerier en förklaring.
Efter att ha läst Carson tycker jag mig ha kommit närmare en förståelse av Lacans berömda definition av kärleken, som enligt honom är narcissistisk till sitt väsen, han skriver: ”Den älskade ger vad han eller hon inte har till den andra, det traumatiska objekt litet a, begärets (or)sak.” Att få denna kärleksformel levandegjord kan vara ett tillräckligt skäl att läsa Carson. Eller också för en sak som Carson skriver i Kort sagt: ”Jag gör vad som helst för att undvika långtråkighet. Det är en livsuppgift.”
Foto Beowulf Sheehan
Följande böcker nämns i essän:
Röd självbiografi, övers. Mara Lee:
Albert Bonniers Förlag, 2009
Makens skönhet, övers. Mara Lee:
Albert Bonniers Förlag, 2015
Kort sagt, övers. Mara Lee:
Ellerströms, 2017
Lediga män, övers. Lars-Håkan Svensson,
Ellerströms 2020
Eros, den bitterljuva, övers. Niklas Haga,
Albert Bonniers Förlag, 2020
