Konsthall Norra Kvarken har 2020 drivit projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”, där fyra konstnärer, tre forskare och författaren Thomas Tidholm undersökt och tänkt runt vårt invanda sätt att se på naturen och vår tillvaro i densamma. 1600 kvadratmeter skogstomt, den så kallade Konstbiotopen, har undersökts utifrån konstarterna i projektet. Ett konkret resultat är Thomas Tidholms Jordlöparens bok: om natur, konst och människor, som nominerades till Augustpriset 2020 i den skönlitterära klassen. På konsthallens hemsida tillskrivs boken genren tankebok, medan förlaget Ordfront marknadsför den som dikter. Båda kan väl i någon mån menas ha rätt, vi har en poetisk tankebok för handen.
Intentionen för Thomas Tidholm har i linje med konsthallsprojektet varit att tränga in i hur vi ser på naturen men också förstå hur naturen ser på oss. Det tar i boken sitt mest konkreta uttryck i namngivandet av Jordlöparen själv, vilket sker miljontals år in i dess levnad. Människans insats som namngivare är i tidsperspektivet avmätt: ”ja den löper ju på jorden, så…”. Människan har, som i en stor del av den här typen av litteratur, avskärmat sig från naturen och avlärt sig naturens språk: ”Vi kunde susa med träden. Vi kunde prassla med ormbunkarna. Vi kunde mumla med svamparna”. Kanske, resonerar Tidholm, trodde människan att hen inte behövde sina vänner i naturen och började exploatera dem.
Boken är uppbyggd av korta poetiskt laddade reflektioner om hur natur, konst och människor förhåller sig till varandra. Som den erfarna poet Thomas Tidholm är staplar han symbolplan på varandra och skapar på det sättet en djupare förståelse för sina tre undersökningsområden. I sitt försök att definiera konsten på samma sätt som naturen når poeten fram till en genial formell: ”Vad som i seriösa, ambitiösa analyser med ett utstuderat språk / sägs om Konst kommer ofta att likna matematik. En ekvation / ska genomföras där alla poster är utbytbara och det enda / vissa är x. // X = x. x = konst. Resten är konst”.
Poeten förhåller sig magiskt och idealiserande till naturen men till sist blir berättaren trött på sitt perspektiv: ”Dags att sluta skriva om naturen. Dags att sluta prata. Det blir ändå bara samma gamla Natur… med drömska attribut (…)”. Ändå kan han inte låta bli att, i en lekfullhet som påminner om Eva-Stina Byggmästars, sidan efter konstatera att det bästa vore om människan i tid blivit ”Som vilda djur, med vänliga morrhår, fuktiga ögon, långa spröt och mjuka klor”.
Jordlöparens bok drivs framåt av Thomas Tidholms tillbakalutade humor och skarpsinne men också av en vilja att beskriva människans begränsningar i förhållande till naturen. Mänskligheten framstår som skröplig och svagsint i sin omgivning. Det är talande att människor när de ska diskutera naturen i boken ganska snabbt glider över i att tala ”om sin närbutik och priset på korv”.
Peter Nyberg
Thomas Tidholm: Jordlöparens bok: om natur, konst och människor. Ordfront, 2020.
