I sin nya bok synar den svenska journalisten, författaren och debattören Nina Björk det liberala frihetsbegreppet, delvis som ett svar på den osakliga respons hon fick av de liberalt sinnade för sin förra bok Drömmen om det röda.
I boken Drömmen om det röda förde Nina Björk in Rosa Luxemburgs radikala socialism i vår samtid. Mottagandet var naturligtvis blandat. Somliga, till exempel jag, hyllade boken, medan andra avskydde den. Ordet socialism fungerar ju som ett rött skynke för högeroxarna.
Hennes nya bok Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska, är på många sätt en respons på det osakliga bemötande hon fått av liberalt sinnade politiker och ledarskribenter. Särskilt illa berörd tycks hon, med fog, ha blivit då man plockat fram sovjetkortet för att mana ut socialismens onda andar. Nina Björk tar därför tjuren vid hornen (eller om det är oxen) och närmar sig det liberala frihetsbegreppet, som om det verkligen hade en mening inom dagens politiska liberalism.
Björk hoppas på att det ska vara möjligt att argumentera sakligt om politiska frågor, men samtidigt använder hon sig nog av en mängd retoriska trick. Hennes metod går ofta ut på att föra de liberala argumenten in absurdum och visa tomheten i dem. Vad innebär den frihet de påstår sig hylla?
Utopin som kompassnål
Konkurrenskraften är tillsammans med näringsfriheten, den ekonomiska tillväxten och den privata egendomen liberalismens heliga ande. Livet är från första stund en tävlan i effektivitet och lönsamhet. Det man hoppas på är en rättvis meritokrati, där de mest lämpade kan göra en klassresa oberoende av familjebakgrund. Nina Björk kritiserar liberalismens tro på likhet i möjlighet, men olikhet i utfall. Liberalismen ser ett jämlikt samhälle som ett hot mot den ekonomiska tillväxten, då den inte uppmuntrar en strävan uppåt i hierarki och förmögenhet i konkurrens med andra.
Men, menar Björk, om man inte har jämlikhet i utfall som målsättning, kan man inte heller tro att det finns någon likhet i möjlighet. Det skulle i så fall krävas att barnen fostras oberoende av sina föräldrars inflytande och då börjar liberalismen få totalitära drag. Kanske Kina är den dystopi de liberala idéerna leder fram till. I motsats till denna liberalism, vill socialisten Björk ha ett jämlikt och fritt samhälle som mål, inte konkurrens och ekonomisk tillväxt. Hon är inte rädd för det utopiska, tvärtom ser hon utopin som en nödvändig kompassnål.
Liberalerna talar ofta om individens frihet att välja och att vi i det nordiska välfärdssamhället har alla möjligheter att klättra uppåt i samhället. Klassresan har ändå hierarkin och ojämlikheten som förutsättning och kan inte göra samhället mera jämlikt. Björk ser därför den liberala ideologin som ett hinder för en verklig jämlikhet. Samma sak gäller demokratin. Då kapitalets makt är större än den parlamentariska är det så gott som omöjligt att föra en politik som hotar kapitalets intressen. Det samhälleliga utrymme som finns för demokratin att verka i är ett ständigt krympande rum.
Kritik av postmodernismen
Man kan väl påstå att den fundamentala skillnaden mellan liberalismen och Nina Björks socialism ligger i människosynen. För de liberala är individen lösryckt från samhället, eller som Margaret Thatcher påstod: Det finns inget samhälle. För dem är människan en homo economicus, som alltid söker den individuella nyttan, som mäts ekonomiskt. Samtidigt som man påstår sig hylla individualismen är man ändå strikt med att var och en bör följa det ekonomiska spelets regler. Den frihet man talar om ligger alltid inburad i den kapitalistiska ekonomin.
I sin kritik av en sådan individualism kommer Björk också in på en kritik av postmodernismen. Det här är tyvärr ett avsnitt där hennes argumentation fallerar. Den raljerande tonen blir här ett exempel på vad Nora Hämäläinen kritiserar i sin bok Är Trump postmodern?.
Nina Björk säger sig älska friheten så mycket, att hon vill att samhället – människorna tillsammans – skall befria sig ur kapitalismens bojor. Liksom Oscar Wilde i Människans själ under socialismen ser hon att det endast är i ett socialistiskt samhälle människans frihet och individualitet kan utvecklas. Om man vill komprimera budskapet i Björks bok, kan man väl säga att hon påstår att den revolutionära liberalismens hyllande av frihet, jämlikhet och broderskap övergetts av dagens liberaler och att de värderingarna kräver ett socialistiskt samhälle.
Argumentationens kraft
Björk hoppas på argumentationens kraft, men jag undrar om hon ens själv tror på att inbitna liberaler kan övertygas av logiska och humanistiska argument. Så man kan fråga sig vem boken främst kan rikta sig till. Socialister känner säkert till alla dessa argument från tidigare, medan borgerligt sinnade liberaler och konservativa egentligen inte behöver någon annan ideologi än ett försvar av den rådande makten och en hyllning till den frihet och demokrati man kan köpa för pengar.
Sedan kan man inte heller blunda för att den socialistiska rörelsen inte alltid stått för frihetliga värderingar, men det är naturligtvis inget Nina Björk kan ställas till svars för.
Det är väl ändå som Michail Bakunin påstod: ”Frihet utan socialism innebär privilegium och orättvisa, socialism utan frihet är slaveri och brutalitet”.
Nina Björk: Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska. Wahlström&Widstrand, 2020.
