Ederlezi

av Julia Knežević

På nyårsafton, då min dotter fyllde tretton, gjorde jag en rörande upptäckt, när jag observerade min dotters reaktion på ett visst musikstycke. Hennes partikulära, unika reaktion avslöjade för mig något universellt, det vill säga människans labyrintiska, oerhörda, musikaliska minne. Men ”Let’s start at the very beginning, it’s a very good place to start”, på tal om musik, även om musikstycket på Nyårsafton inte handlade om The Sound of Music, men nog om musik från en annan film, Time of the Gypsies av Emir Kusturica (1988). Men till början, alltså.

När min dotter var exakt ett år och trettionio dagar hemkallades min far till himlen, varpå min dotter och jag hoppade på första bästa flygplan från Reykjavìk till Helsingfors. Vi välkomnades av familj och vänner i min pappas hus i Grankulla, drack vin till hans ära. Och så fortsatte det i tre månader, långt efter begravningen och gravölet, min dotter och jag bara dröjde och dröjde i huset och såg hur vintern förvandlades till vår. (Det mest lyckade sorgearbetet i mitt liv fixades faktiskt sålunda, genom att bara vistas i pappas hus. En kväll, när jag läste Herman Melvilles Bartleby, the Scrivener: A Story of Wall Street, gjorde min far dessutom en sorts cameo, jag kände hans närvaro, I kid you not.) 

Men efter blott en vecka i huset tröttnade jag på min pappas gamla, dammiga Abba-skivor (ingen Spotify på den tiden, men nog distansstudier vid University of Iceland!) Så vi traskade iväg till Grankullas bibliotek för att undersöka musikutbudet. Av ren nyfikenhet valde jag Goran Bregović’s Ederlezi, en samlingsskiva med filmmusik han komponerat och/eller arrangerat. 

Jag blev begeistrad av musiken. Jag har alltid älskat ”World Music”, men detta var något speciellt. Jag och min dotter lyssnade på skivan dag ut och dag in, både i huset och i bilen (jag brände en kopia, för bilfärder, eftersom jag visste att jag alltid ville ha tillgång till denna musik, föga kunde jag sia om teknologins möjligheter att spela musik var som helst tio år senare). Vi lyssnade och lyssnade, med andakt i bilen, som bakgrundsmusik i huset, ibland försökte jag kanske underhålla lillflickan med dans så att hon skulle somna vid rätt tidpunkt, inte för tidigt, inte för sent, schemat följdes pedantiskt. 

Vi lyssnade på Ederlezi, jag bjöd mina syskon till pappas hus på middagar och bad dem lyssna på Ederlezi, tills de alla unisont sa till mig att det nu var dags för mig att återgå till mitt liv och ta första bästa flygplan tillbaka till Reykjavìk. Jag är yngst i en stor skara, så jag bet ihop, beställde flygbiljetter, packade våra kappsäckar, lyssnandes på Ederlezi, och så, ”Quoth the Raven, Nevermore… ”. (Jag pluggade också mycket Edgar Allan Poe den våren, tent i American Literature väntade i slutet på april.)

Ederlezi, ”Quoth the Raven, Nevermore… ”.

Den parentesen slöt jag bara fast jag inte vet varför. Men helt logiska är vi människor inte heller, så onödigt att dröja vid den saken. Tills nyårsaftonen 2020. Out of the blue fick jag för mig att spela Goran Bregocivić’s ”Kalašnjikov” och ”Bella Ciao”, som i sin vildhet säkert skulle få 92-åriga demenspatienter att hoppa i taket mer än av en missriktad Coronavaccindos. Med en viss tvekan satte jag sen på Ederlezi, som till skillnad från de ovan nämnda styckena börjar mycket, mycket stillsamt. Först tittade min dotter på mig att ”vad är det här för skeidaa?” Men tio, femton, tjugo sekunder (sekunder är den svåraste tidsenheten) in i sången ändrades hennes min från blasé, till nyfikenhet, upprymdhet, och så ett försiktigt, rytmiskt dansande med ett brett leende på läpparna. 

Jag frågade henne om hon kände igen låten, Ederlezi? ”Ja! Vad är det?” Jag berättade för henne historien ovan. Hon har nu lärt sig skriva ”Goran Bregović Ederlezi” på Youtube och lyssnar dagligen på sången, liksom på Bella Ciao och Kalašnjikov, med sina nya Air pods. Och snart drivs jag till vansinne, för hon vill dela erfarenheten med mig så att jag lyssnar på musiken med den andra Air podden, in absurdum.  En sorts pay back time. Jag tvingade henne att lyssna på Bregović när hon var en baby, och nu tvingar hon mig att göra detsamma medan jag meditativt medelålders diskar. Bra så. 

Men det fascinerar mig alltså oerhört att en människa kan ”minnas” ett musikstycke hon hört som baby ett drygt decennium senare, utan att någonsin ha hört stycket under tiden som förlöpt däremellan. Och nu handlar det inte om ett stycke av typ Evert Taube, som är omöjlig att undvika i vår nordiska kultur. Och under vårt år i Kroatien är det mycket osannolikt att hon skulle ha hört Ederlezi på radion, för den är allt annat än mainstream. Melodin i sin enklaste form baserar sig på en urgammal romsk folksång från Balkan. 

Detta märkvärdiga musikminne kan jag bara tolka som ett uttryck för att Homo Musicus är äldre än Homo Sapiens. I begynnelsen var musik. Människan kan sjunga och trumma och dansa. Människan kan till och med, i tursamma fall, prata och gestikulera med miner och händer, i viss mån kan hon prata i telefon, i blindo, men fan tog människan då hon började skriva. Även de bästa litterära genierna i världshistorien är i sista hand amatörer, och kan med fördel läsas som fan läser Bibeln. 

Mest komiskt, eller farligast, blir det när all världens hobby-statsvetare, hobby-nutritionister, hobby-ekonomer, hobby-klimatforskare eller hobby-epidemiologer börjar skriva på sociala medier. Underhållningsvärdet till trots brukar jag då logga ut, skammen över att tillhöra Homo Sapiens blir mig bara för övermäktig. Jag regredierar mer än villigt till en Homo Musicus och sätter på Ederlezi

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.