Kulturpolitiken under lupp

av Janne Wass

Mycket snack, men lite verkstad. Så kan man sammanfatta riksdagspartiernas kulturpolitiska program – med ett par undantag. Sannfinländarna, KD, De gröna och Vänsterförbundet står ut, på gott och ont.

Upp till en tredjedel av alla Finlands konstnärer och kulturarbetare har övervägt att byta bransch under coronapandemin. Det framgår av förhandsuppgifter från Kulturbarometern, som Centret för konstfrämjande (Taike) publicerar i april. Kulturbranschen hör till de som drabbats allra hårdast av regeringens restriktioner – till den grad att flera konstnärer och kulturarbetare gått ut och ifrågasatt regeringens och kommunernas juridiska förfaranden – och den offentliga sektorns beslutsfattares inställning till kultur överlag. I skrivande stund läser vi att 120 studerande smittats under en fest på en nattklubb i Jyväskylä. Samtidigt är det ett halvt år sedan 120 personer ens tillåtits samlas för ett kulturevenemang någonstans i Finland.

Det sägs att kriser avslöjar ett samhällets sanna ansikte. Vad säger då denna kris om våra beslutsfattares inställning till kulturbranschen? I detta nummer av Ny Tid granskar vi Finlands kulturpolitik – också utanför coronakontexten. Vi har gått igenom de stora riksdagspartiernas kulturpolitiska program och ”linjedragningar”. I den här översikten koncentrerar vi oss på vad de olika dokumenten säger om det som vi till vardags talar om som ”kulturfältet”, i första hand i fråga om tillgänglighet och mångfald, samt om kultur- och konstarbetarnas ställning på arbetsmarknaden.

Vänster vs. höger

En första snabb översikt ger vid handen att vänstern åtminstone har satt betydligt mer krut på de kulturpolitiska programmen än högern. De grönas, SDP:s och Vänsterförbundets program uppgår alla till omkring 40 sidor text, medan resten av partiernas dokument ryms på mellan 5 och 10 sidor. De flesta partierna har skrivit nya program mellan 2017 och 2019. Svenska folkpartiets senaste kulturpolitiska program är dock från 2015 och Kristdemokraternas från 2009. KD:s kulturpolitiska program finns dessutom inte ens tillgängligt på deras webbsida, eller någon annanstans på nätet. Med andra ord diskvalificeras KD ur den här jämförelsen redan vid startstrecket.

Då man börjar läsa de olika programmen står det också snart klart att de kan delas i två grovt huggna kategorier: de som kommer med konkreta åtgärdsförslag och de som snarast drar upp breda linjer för framtiden. Ett annat sätt att benämna dessa kategorier kunde vara att som Olli Jakonen och Vappu Renko- i artikeln Kulttuuripolitiikan visiot ja jatkuvuus (2019) kalla dem för de som antingen för fram nya kulturpolitiska initiativ eller snarare vill utveckla de nuvarande systemen.

Letar man efter konkreta förslag, är sådana svåra att finna framför allt i SFP:s program från 2015, som fylls av uttryck som att SFP ”vill stärka”, ”vill trygga” och ”vill utveckla”, utan att det preciseras hur de olika målen ska uppnås.

Centern, Samlingspartiet och SDP har lite fler konkreta förslag. SDP gör ett gott jobb med att kartlägga kultur-fältets utmaningar och lägga fram olika samarbets- och lösningsförslag för dess aktörer, men ger få löften om konkreta reformer. Samlingspartiet och Centern kommer med ungefär lika många konkreta förslag som SDP, i praktiken så att de går att räkna på inte så mycket mer än ena handens fingrar.

Rödgrön detaljrikedom

De grönas och Vänsterförbundets program utmärker sig för sin detaljrikedom och för sina tydliga och konkreta reformförslag. Här finns, till skillnad från i de andra programmen, siffror, preciseringar och detaljer.

Sannfinländarnas kulturpolitiska program är sedan i en alldeles egen klass. Merparten av partiets målsättningar handlar om att antirasistisk, feministisk och socialistisk kultur, samt kultur som främjar mångfald inte ska få statligt stöd. Dessutom preciserar partiet att kacka inte har något konstnärligt värde.

Det finns grundläggande värden som (nästan) alla partier enas kring. Att konsten och kulturen ska vara fri kan alla partier skriva under, förutom Sannfinländarna. Alla andra partier stöder tanken om att kultur ska vara tillgängligt för alla, oberoende av ekonomisk bakgrund, geografi eller omständigheter, att Finlands mångfald ska synas i både kulturen och kulturfältets strukturer, och att kulturen bättre ska integreras som en naturlig del av samhället. Alla partier stöder fortsatt gratis bibliotekstjänster för alla och mer satsning på konst- och kulturämnen i skolan och förskolan.

Vidare finns det en enighet om att konst- och kulturutövare ska ha rätt till en skälig inkomst, och att konst och kultur i ett litet arbetsfält som Finland inte kan utlämnas helt och hållet till att överleva på marknadsekonomins villkor.

Tillgänglighet

De gröna och Vänsterförbundet ägnar mest uppmärksamhet åt kulturens tillgänglighet och mångfald. Båda partierna anser att minst en procent av statsbudgeten bör öronmärkas för kultur, och skriver utförligt om att alla ska ha råd att ta till sig ett så brett kulturutbud som möjligt. Båda framför olika modeller för att i praktiken göra det gratis eller billigare, åtminstone för låginkomsttagare, pensionärer och studerande att gå på museer och gallerier, och förespråkar statligt eller kommunalt subventionerade biljetter till exempel till teater och andra kulturformer.  De gröna förespråkar att de statliga museernas permanenta utställningar ska vara gratis för alla. De gröna vill även se en egen, enklare, tillståndsprocess för gatukonst, samt fler gemensamma allaktivitetsutrymmen. Fokus i De grönas program ligger ofta på samarbeten, synergier och på att involvera medborgare både i besultsprocesser och i att skapa tillsammans. Partiet efterlyser starkare program och mer utbildning för att kulturinstanser bättre ska kunna ta i beaktande minoriteter och personer med olika specialbehov.

Minoriteter och personer med specialbehov går som en röd tråd genom hela Vänsterförbundets kulturpolitiska program. Partiet vill införa ett nationellt system för fribiljetter och subventionerade biljetter för låginkomsttagare, till exempel via en utvidgning av det så kallade Kaiku–kortet. Vf vill se mer resurser för att göra kulturutrymmen tillgängliga för personer med specialbehov, garantera att tolkar och assistenter kommer gratis in på alla kulturevenemang, höja stöden till litteratur på minoritetsspråk och lättläst litteratur, och förplikta instanser som får statsandelar att ta in gästspel som minst 10 procent av sin repertoar för att stöda mångfalden i utbudet. Vänsterförbundet är det enda parti som i sitt kulturpolitiska program slår fast att svenskan fortsättningsvis ska vara obligatorisk i skolan, och vid sidan av SFP det enda som explicit nämner vikten av att stöda svenskspråkig press och litteratur.

Vf tar också tydligt ställning mot till exempel kulturell appropriering, kräver att ILO-avtalet om samernas rättigheter ratificeras, och kräver att kulturlokaler för att få offentligt stöd tar i beaktande hörsel- och synskadades och funktionsnedsattas möjlighet att ta del av kulturutbudet.

Vagt SDP-program

Tillgänglighet går också som en röd tråd genom SDP:s program, men som läsare har man svårt att bilda sig en helhetsuppfattning om partiets åtgärdsförslag, eftersom de är utspridda som löpande text under olika rubriker. Liksom Vf och De gröna vill SDP se större satsningar på att turnéverksamhet och på att kultur förs in i till exempel sjukhus, äldre-boenden och fängelser, som en del av en utvidgad enprocentsprincip. Angående fribiljetter och subventioner anser ändå SDP att det inte är upp till den offentliga sektorn att förplikta konst- och kulturfältet till exempel av avstå från biljettintäkter, utan styra de olika aktörerna till att finna egna lösningar.

SDP talar varmt för olika typer av frivilligarbeten och talkoarbete, samt vikten av gratis kulturhobbyer, men utan att precisera desto mer.

Så gott som alla partier skriver att kommunerna i högre grad borde öppna upp sina utrymmen (skolor, teatrar, tomma fastigheter) för kulturverksamhet då de inte är i bruk, men SDP ägnar mest utrymme åt detta. Dock igen utan konkreta åtgärdsförslag, utan snarare ”goda råd”, till exempel att den egna byns band kunde betala hyra för träningslokal genom att ställa upp och spela på kommunens tillställningar.

Ny fond föreslås

SFP har ett helt eget kapitel för tillgänglighet, och konstaterar att ”kulturpolitiken ska bidra till ökad mångfald”, att ”personer med funktionsnedsättning ska beaktas i alla initiativ”, att det är nödvändigt att ”upprätthålla och utveckla jämställdheten”, samt att partiet ”poängterar […] aktuella genusaspekter och jämställdhetsfrågor”. Mer konkret än så blir det tyvärr inte. Speciellt fokus ligger på rätten för finlandssvenskar att ta del av kultur på eget språk.

Däremot ser SFP inte nödvändigtvis att det måste vara statens och kommunens uppgift att finansiera mångfalden, utan öppnar upp för att snarare erbjuda riktlinjer för privata aktörer: ”Förändrade finansieringsformer får inte äventyra tillgången till kulturell service på nationalspråken”.

Centerns linjedragning från 2018 är kort och koncis, och koncentrerar sig på kulturens välfärdseffekter och dess utnyttjande för samhälleliga innovationer. Av partiets 10+1 åtgärder är ungefär hälften konkreta, resten snarast ”programförklaringar”, som att ”vi fortsätter arbetet för att få unga att läsa mer i hem och skola”.

Mest uppseendeväckande är att Centern helt vill förnya finansieringen genom att bilda en ny stiftelse i stil med idrottens Olympiafond. Tre av de tio förslagen handlar om att uppmärksamma kulturens välfärdseffekter och innovationspotential. Centern vill utöka den så kallade procentprincipen att gälla även övriga områden än nybyggen, finansiera ”innovationer i vilka konst, vetenskap och teknologi förenas” och uppmanar kommunerna att ”ta med kulturen i sina välfärdsberättelser”. I övrigt nämns tillgänglighet och mångfald snarast i förbifarten.

Samlingspartiet stöder också att en procent av statsbudgeten ska gå till kulturen. De konkreta åtgärderna för att förbättra tillgängligheten lyser ändå med sin frånvaro. Partiet ”uppmanar kommuner och städer att ta med den lokala konsten och kulturen i sitt brand- och imagearbete”.

Arbetsmarknaden

Också i fråga om reformer av kulturarbetarnas och konstnärernas ställning på arbetsmarknaden är det De gröna och Vänsterförbundet som kommer med flest konkreta förslag.

Vänsterförbundets största åtgärd är ibruktagandet av en basinkomst som är tillräckligt stor för att trygga ett drägligt liv. Denna ska ändå inte ersätta stipendiesystemet, tvärtom. Partiet kräver att antalet årliga konstnärsstipendier utökas för att ta i beaktande att det idag finns betydligt fler konstnärer än då systemet inrättades. Vidare vill Vf att arbetsstipendierna höjs så att de motsvarar den finländska medianinkomsten och binds till levnadskonstnadsindex. Stipendierna ska i framtiden vara beskattningsbar inkomst (och höjas som kompensation), vilket betyder att konstnärernas situation i fråga om till exempel pensioner och arbetslöshetsunderstöd förbättras. Både Vf och De gröna förespråkar en så kallad kombinationsförsäkring för att råda bot på de nuvarande problemen med frilansars, egenföretagares och stipendiearbetares pensioner.  Vf vill slå fast bindande minimiersättningsnivåer för de olika kulturfälten, och vill rikta stöd till icke-vinstdrivande aktörer så att till exempel konstnärer inte behöver betala hyra för gallerier. Dessutom vill Vf slå fast att kulturarbetare och konstnärer aldrig ska behöva arbeta pro bono eller ställa ut sina verk gratis på offentliga institutioner.

Många liknande tankegångar går igen i De grönas program. Också de gröna vill höja konstnärsstipendierna ”för att motsvara dagens inkomst- och köpkraftsnivå”. De gröna föreslår dessutom rent konkret att 100 nya årliga konstnärsstipendier instiftas för två miljoner euro, och att staten utökar antalet beviljade konstnärspensioner med 100 per år, vilken skulle innebära en tredubbling av antalet årligt beviljade konstnärspensioner.

Också De gröna vill trygga kulturarbetares grundtrygghet genom att ta i bruk en basinkomst – eller i det här skedet åtminstone inleda ett nytt basinkomstförsök, där konstnärer skulle vara med. Partiet stöder även samma typ av kombinationsförsäkring som Vf, som inte skulle göra skillnad på om inkomsterna kom från företagsverksamhet eller lönearbete. De gröna förespråkar också instiftandet av ett system för utställningsersättningar, som åtminstone ska gälla offentliga instanser och museer som finansieras av staten. Partiet vill dessutom utveckla ett stöd för att möjliggöra konstnärsdrivna gallerier som kunde fungera hyresfritt eller mot låga hyror.

Socialdemokraterna förordar även de ibruktagandet av en typ av basinkomst, även om SDP hellre talar om en ”grundtrygghetsmodell”, och poängterar att stödet är behovsprövat och villkorat – det skulle alltså till skillnad från en basinkomst komma med ett visst produktivitetskrav. Ett villkor för denna grundtrygghet för konstnärer skulle vara att konstnären kan uppvisa ett examensbevis från en konstutbildning eller arbetat som professionell konstnär en längre tid.

SDP förordar även en förnyelse av konstnärernas pensionssystem, som skulle likna lantbrukarnas dito. Om stipendiesystemet konstaterar partiet endast att det ”måste hänga med i tiden”.

Ingen skitkonst

SFP konstaterar att det är viktigt att staten stöder professionellt konstnärligt arbete, speciellt sådan som inte har kommersiell bärighet, och med särskild tyngdpunkt på region-erna. Partiet noterar ändå vikten av samarbete mellan den privata och offentliga sektorn. Partiet vill ”värna” regionteatrarnas verksamhetsmöjligheter, ”stärka beredskapen att stöda” det fria fältet, ”värna” upphovsrätten, ”slå vakt om och betona” behovet av svenskspråkiga kultur- och konstutbildningar, och ”uppmärksamma” kulturkritiken. Hur detta ska göras framgår inte ur SFP:s program.

Centern noterar i sina tio korta punkter att ”en höjning av stipendienivån möjliggörs” och att ”innovationer som hjälper konstnärer att ta sig in i arbetslivet” ska stödas.

Centern förbinder sig inte att arbeta för att en kulturen ska få en procent av statsbudgeten, men det gör däremot Samlingspartiet. Samlingspartiet stöder också tanken på ett system för utställningsersättningar. Men först och främst lyfter Samlingspartiet upp möjligheterna att ”utnyttja de kreativa branschernas digitala och kundnära affärsmodeller, design-, service-, och brandkunnande, liksom också marknadsförings- och kommunikationskunnande på en bredare front i hela ekonomin”. Samlingspartiets modell för att förbättra konstnärers och kulturarbetares arbetsvillkor går alltså i första hand ut på att anställa kulturarbetare och konstnärer för att tjäna övriga branscher, och inte för att skapa konst och kultur på egna villkor.

Sannfinländarnas program för konstnärernas ställning på arbetsmarknaden handlar om att få bort antirastiska, feministiska, socialistiska och multikulturella konstnärer från arbetsmarknaden, med förevändningen att deras konst är ”ideologiskt beställd” av staten. Vidare poängterar Sannf. att staten inte ska dela ut pengar till konstnärer för att studera avföring. Inte heller ”elitkultur som opera” behövs det mer av, enligt partiet. Pengar som tidigare gått till personer som företräder en ”genompolitiserad rödgrön världsbild” ska enligt partiet ges till barn och unga.

Kulturfinansieringssystemet ska ”vädras” och den ”ideologiska och politiska verksamhetskulturen ska nedmonteras”. Vidare uppger Sannfinländarna: ”Staten behöver inte komma till undsättning överallt. Konst som det inte finns någon efterfrågan på, är som regel inte heller speciellt bra.” Vad detta i praktiken betyder för kulturens finansiering preciseras inte. Däremot står det i programmet att det i samband med utdelning av statsandelar och stipendier ”skulle vara bra att ta i beaktande” att ”konstens universella språk möjliggör skapandet av en gemensam anda som alltid haft en stärkande effekt på samhället”.

VILKA ÅTGÄRDER FÖRBINDER SIG PARTIERNA TILL I SINA KULTURPOLITISKA PROGRAM?

Var blev borgarkulturen?

Att på detta sätt jämföra de olika partiernas kulturpolitiska program är inte helt stringent, eftersom de är av så olika art. Vissa är mer allmänna styrdokument för en långsiktig politik, medan andra är korta och koncisa åtgärdsprogram för en regeringsperiod. Men visst ger de ändå en viss fingervisning om hur kulturen värderas inom de olika partierna, och vad de är redo att binda sig till i beslutsfattandet. Vf och Gröna visar att det är möjligt att kombinera långsiktiga visioner med konkreta åtgärdsförlag, och partierna är de som i den här jämförelsen övertygar mest. Vill man komma med kritik, kan man ifrågasätta om den utlovade höjningen av kulturanslagen till en procent av statsbudgeten verkligen skulle räcka till för att täcka alla de relativt kostsamma förslag som partierna för fram.

SDP:s program visar att det finns en god kunskap om och förståelse för kulturfältets utmaningar inom partiet, och dokumentet uppvisar en ärlig vilja att arbeta för många av de samma frågor som Vf och Gröna lyfter fram. Men utan förslag på konkreta och mätbara reformer, riskerar programmet att framstå som mycket snack, men väldigt lite verkstad.

I allt sitt värnande, betonande och uppmärksammande undviker SFP:s program nästan kategoriskt ord som ”reform”, ”höja”, ”öka” och till och med ”förbättra”. Man får intrycket av att det är i första hand är formulerat för att ingen ska kunna anklaga partiet för att lova saker de inte kan hålla. Med sitt program ville SFP 2015 ”klargöra och förnya partiets kulturpolitiska linjedragning”, och det som åtminstone verkar klargjort är att SFP inte dristar sig längre än till att försvara status quo.

Centerns och Samlingspartiets program poängterar framför allt kulturens tillämpade värde som skapare av välfärd och tillväxt, och saknar den forna bildade borgarklassens försvar av konst och kultur som egenvärden, även om de också innehåller både intressanta och konstruktiva förslag. Positivt är att Samlingspartiet förespråkar en höjning av statens kulturanslag till en procent av statsbudgeten.

Sannfinländarnas program behöver knappast ordas desto mer om. Till partiets försvar ska ändå sägas att det har ett kulturpolitiskt program. Att KD inte ens har ett aktuellt sådant tillgängligt inger inte mycket förtroende för partiets kulturpolitik. 

Bild: Ferdinand von Wright

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.