Mitt personliga klassklättrande har sin solida grund i lättjefullt läsande av skönlitteratur. Som ett enskilt fall är jag ingen framgångssaga, men nog samhälleligt: jag blev första generationens akademiker, rakt genom biblioteket.
I detta land är det inget unikt, men är det fortfarande lika möjligt?
Vi behöver tala om böcker, det är en demokratisk handling. Vi behöver göra det på ställen som är öppna och inkluderande. Du behöver göra det, vi behöver. Vi behöver dagstidningarna och public service, vi behöver kulturjournalistik på teve och webben, och skönlitteratur i skolan – kulturjournalistik är samhällsjournalistik i hög grad, inte ett särintresse – jämsides med det behöver vi läsande stjärnor och kändisar och allsköns influencer som läser allsköns litteratur. Det är här vi behöver hockeymålvaktsstjärnan Kevin Lankinen nästan lika mycket som i målet, och fotbollslandslagets O captain! My captain Tim Sparv: inte bara som verksamma i idrottsklubbar, utan också som missionärer genom sina egna bokklubbar. Inte för att de ska visa hur fint det är att läsa, utan för att helt enkelt göra det, göra jobbet: läsa böcker i offentligheten. Rikta strålkastarna och sin egen strålglans också på boken, den behöver den. Inte bara den litteratur som är lättillgänglig och redan syns i offentligheten, utan gärna också avdramatisera den mer komplexa litteraturen – och läsandet. Lagsport och lagläsning, samhällssport på hög nivå. Kulturpolitik ska föras på gräsrotsnivå, expertnivå och konstgräsnivå. Vi behöver kulturmecenater med ett annat kapital.
Litteraturen är en privat konstform, och den konstformen – där du både skriver böckerna och läser dem i första hand i ensamhet – behöver verkligen sina predikanter och sina fans och sina huliganer.
Att arbeta för att främja läsandet är ett bra sätt att jobba för jämlikhet och demokrati: de läsande människorna har inte bara roligt, de har också enklare att ta till sig information och förstå helheter och har också enklare att klara sig i vårt utbildningssystem, och får därmed ofta också tillgång till en högre utbildning, som inte sällan resulterar i en bättre ekonomi. (Så länge du inte får för dig att börja skriva böckerna, alltså, bara läsa dem.)
Paradoxalt nog är det viktigaste för vår kultur ändå att vi låter konsten få vara onyttig. Om det finns krav på konsten att vara allmännyttig, kunskaps- och hälsofrämjande eller empatiutvecklande och ge mätbara resultat så begränsar vi den fria konsten, och genast när vi begränsar konstens frihet med olika resultatkrav, så motarbetar vi dess väsen och viktigaste funktioner: att vara prövande, utmanande, kännande, ifrågasättande, nytänkande och oförutsägbar.
Konsten finns förstås för att vi människor behöver den. Precis som vi behöver kärlek; ty också kärleken är väl allmännyttig, hälsofrämjande och empatiutvecklande – eller hur, älskling? Och svår att mäta och ställa resultatkrav på.
Den bästa mätaren på ett demokratiskt samhälle är förutom fria val och gratis utbildning att det finns allmänna bibliotek – och på en fungerande demokrati att folk också utnyttjar sina möjligheter att rösta, låna, läsa och tänka.
