Det är ett kontor. Folk har delade arbetsbord, folk har egna arbetsrum, öppet kontorslandskap. Den gigantiska printern går sönder minst varannan vecka. Det är kaffepaus och lite prat emellanåt. Det är papper, grått och träfärger, det är möjligtvis gentrifierad hipstermiljö beroende på hur arbetsplatsen profilerat sig själv.
Jag har nyligen sett TV-serierna The Office och Parks and Recration. Saknar att kunna jävlas åt nån pomo. Blev inspirerad av serierna där hierarkierna med vem som är chef är tydlig, men där de anställda ständigt försöker utmana denna arbetsplatshierarki. Som frilans har man inte samma förhållande med uppdragsgivarna, går liksom inte att skolka på fredagseftermiddagarna. Som anställd kan man jävlas lite med cheferna om man ser dem dagligen, det är tillåtet i hierarkin. Det är inte som att jag kan boka in ett Zoom-möte med en tidskrift eller ett förlag, bara för att visa fingret mot kameran och stänga av samtalet. Får knappast många texter publicerade igen efter det.
Enligt Yle har distansarbetet lett till längre dagar och att gränserna för arbete och privatliv suddats ut alltmer. Carl Cederström och André Spicer beskriver i Wellnessyndromet (2015) samma fenomen där företag moderniserar arbetsplatshierarkierna, inreder bohemiska inbjudande kontorsutrymmen samt erbjuder kurser som hör ihop med individualisering. Målet är att arbetarna ska koppla sin identitet till arbetet. Genom att göra så har också arbetskontrakten förändrats enligt Cederström och Spicer. Genom att koppla ihop det individuella med arbetetslivet, känns arbetet mer meningsfullt och då kan arbetsgivaren utnyttja situationen genom att göra skitkontrakt. Som nollkontrakt och visstidskontrakt som ska förnyas konstant.
I en Yle-artikel från oktober förra året hade chefer vid finska företag intervjuats om hur distansarbetet förändrat företaget. Cheferna var nöjda över att de kunde skära i utgifter som hyra för kontorsutrymmen. I artikeln beskriver vd:n Mikael Pentikäinen att arbetstagarna vinner tid och pengar på att inte vara tvungna att ta sig fysiskt till arbetsplatsen. Pentikäinen klämmer sedan till med att han inte utesluter en lönesänkning på grund av de förmåner som distansarbetet för med sig.
Liksom många andra arbetar jag för mycket. Varför? Säkert mindervärdeskomplex och rädslan att inte överleva ekonomiskt. Och för att mitt arbete är min identitet. Jag är poet och det hör till min identitet att skriva, skriva är mitt arbete, mitt arbete är min identitet. Har därför börjat spela Yatzy online varje idag för att få känna paus. Spelar mot AI, hen heter Bill och får nästan varje gång Yatzy.
Det är ett kontor. Ensam hemma, med partnern hemma, kan finnas barn man ska se till att gör skoluppgifter samtidigt i kontoret bredvid sängen. Det är hemma, det är jobb. Det är att utesluta sitt hem ur sin arbetstid, att skära av sitt medvetande från fysisk plats och arbetsuppgifter. Det är skärm och det är att ta fram Yatzy för att jävlas med sin pomo.
