I Rijnevelds förhäxande prosa stöps världen om   

av Rakel Similä

Poeten Henri Michaux menar att ifall man är fången mellan fyra väggar utan dörr, är det enda kvarstående alternativet att hoppa. I Marieke Lucas Rijnevelds nyöversatta debutroman Obehaget om kvällarna är det precis vad tioåriga Jas gör. När sonen i den gammelkristna lantbrukarfamiljen dör, omsluts bokens berättare i hemmets sorg. I ett tröstlöst läge flyr flickan upp och ut till en parallell verklighet, en där luftslott och det överjordiska får spela fritt.

Gården som Jas och familjen bor på ligger likt en arkaisk ficka i en allt snabbare snurrande värld. Här ber man bordsbön och lagrar kumminost för hand. Det är mycket som är förbjudet. Tv och populärmusik är syndigt, och när modern ertappar Jas med att gnida underlivet mot en nalle tvingas dottern genomgå en kur för springmask. Lukten av kodynga och faderns sorgecigaretter stämplar syskonen i byn, de är vad man skulle kalla ”annorlunda”.

För en familj kan en bedrövelse antingen förena eller splittra. I Jas fall trasar döden sönder. Föräldrarna försvinner från barnen på sina egna sätt, fadern ut i världen, modern in i sig själv. Jas tar aldrig av sig jackan och föder upp paddor i en hink under skrivbordet. I hennes allt livligare fantasier flätas stoff från sagor och historielektioner samman med lantbrukets vardag. Som om ett mytologiskt förflutet kollapsar in i nuet. Det bor judar i källaren och Gud är aldrig mer än en viskning bort. Världen är löddrig och symbolladdad, kausaliteter stöps om på mystiska vis.

Rijnevelds förmåga att beskriva detta hopfallande tillstånd är förhäxande. Det är en fascinerande pendelrörelse mellan skam och barmhärtighet, dynga och drömmar. Sorgen är varken förskönad eller melankoliskt upphöjd. Istället är den primitiv, närmast animalisk i sin fysiskhet. I språket vävs religiositeten samman med det köttsliga. Bibelverser samsas med bilder av ringmuskler och spruckna spenar. Rijneveld har en bakgrund som poet, vilket syns i hens underfundiga symbolik, i liknelserna och metaforerna. Den svenska översättningen av Olov Hyllienmark är gedigen.

Rijneveld har förutom Obehaget om kvällarna gett ut två diktsamlingar samt ytterligare en roman. År 2020 vann debutromanen det internationella Bookerpriset för översatt skönlitteratur. Med rätta, kan tyckas. Det är en alldeles särskild röst, ett alldeles eget universum vi möter.

”Kossor är mina bästa vänner”, har Rijneweld sagt i en intervju. Vid sidan av författaryrket jobbar hen på en mjölkfarm. Den särskilda relationen till djurriket syns även i debutromanen, där hamstrarna får begravningar och korna ensamrätt till hemligheter. Det är ändå ingen idealisering av det man kunde kalla natur. Ingen urban utifråndröm. Hamstern får en begravning för att den varit fångad i ett vattenglas, korna är enkla att avliva med några skott. Relationen är ett ärligt samspel, och i den ingår förutom kärleken även det råa, illaluktande och banala.

Fantasin räddar nog inte Jas familj. Kanske räddar den inte ens henne själv. Men något gör den: vidgar springan mellan väggarna och världen. Låter en strimma ljus falla in.

Marieke Lucas Rijneveld: Obehaget om kvällarna. Översättning: Olov Hyllienmark. Bokförlaget Tranan, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.