Snörvel och hosta. Ögonen rinner och mer hosta. Min kropp har invaderats av ett virus. I kön till provtagningen för Covid-19 harklar jag så diskret jag bara kan bakom munskyddet. Jag vill inte testa positivt för detta virus med formen av en krona. Funderar där i kön var sjutton jag kan ha fått det. Ja, sonen ligger ju förskyld, maken likaså. Men vi har varit så ”duktiga” hela denna tid. Dränker händer i handsprit och håller avstånd så vi nästan blivit rädda för vår egen skugga. Det är min tur att ta testet. Några sekunder senare går jag bakom husknuten för en hostattack som inte vill ta slut. Väl hemma däckar jag i säng och sover i ett dygn. När jag vaknar har jag fått provsvaret. Negativt. Det är en lättnad.
Enligt Folkhälsomyndigheten har 5,1 % av befolkningen i Sverige fått sina bägge doser av vaccin mot Covid-19. Det går hemskt långsamt men det går framåt. Efter sommaren hoppas jag att jag också kan vara en del av den statistiken.
I Sverige och Finland är vaccinationstäckningen hög. 2019 hade 97 procent av alla tvååringar fått samtliga sprutor i det nationella vaccinationsprogrammet. För mig är det självklart att ta vaccin, att ge mitt barn vaccin. Så är det för de allra flesta. Samtidigt växer en global rörelse av vaccinmotståndare. I den tredelade dokumentären Vaccinkrigarna (finns på SVT Play och Yle Arena) granskar journalisterna Anna Nordbeck och Malin Olofsson antivaccinrörelsen i Sverige. Intressant nog började de med sitt arbete innan den nu pågående pandemin. Dokumentären tar avstamp i Tyskland som år 2018 haft ett utbrott av mässling, med följden att ett barn dog. Jag kommer på mig att sitta och gapa. Dessa antivaxxare har gått i alla fall nioårig grundskola, är helt ”vanliga” människor med helt ”vanliga” liv – jobb, dagis, vänner. Vad fattas dem? Hur blev de så tossiga och stolliga? Här blir det så tydligt med internets födumning och vikten av källkritik. Skola, folkbildning och bibliotek har ett jättejobb framför sig.
Vi får följa mamma Diza som är mycket tveksam till att ge sin bebis vaccin. Däremot vågar hon spruta in fillers i läpparna och tatuera sig (men det är en annan historia). Hon litar inte på läkarna på barnavårdscentralen. Som den goda mor hon är frågor hon runt i grupper på Facebook, söker egen information – och med hennes egna ord ”ramlar ned i ett kaninhål” riggat av antivaccinationsrörelsens drabanter.
Vaccinationsmotståndarna har inget till övers för vetenskaplig forskning, läkarkåren ljuger, media ljuger och allt och alla ingår i en gigantisk världsomspännande konspiration där vaccinets syfte är att minska jordens befolkning. Sant är däremot följande: berättelserna och den egna levda erfarenheter bygger på känslor och mer känslor. Argument som ”om vaccinationerna upphör minskar jordens befolkning avsevärt” biter förstås inte. Vaccinmotståndet liknar en väckelserörelse som lockar och förför oroliga, ångestfyllda människor. Föräldrar som förlorat sina barn. Mammor som blivit avfärdade av läkare, inte blivit sedda eller tagna på allvar. Hade bara en läkare lyssnat tjugo minuter extra på den gråtande mamman hade hon kanske inte googlat sig fram till antvaxxsidor där hon får vatten på sin kvarn för sina misstankar om att det är vaccin som givit hennes son autism, för att nu nämna ett exempel.
I Finland och Sverige heter ledaren Linda Karlström, en hemmamamma från Österbotten som förra året blev utsedd till årets tränare i Kronoby. Samtidigt som hon peppar framtida gymnaster driver hon en sajt som ifrågasätter vaccinationer och föreläser med staplar och statistisk som hon kopierat från mer eller mindre hittepåsajter från nätets avkrokar. I likhet med andra i rörelsen lyssnar hon inte på läkare eller forskare. Istället söks fakta hos ”vanliga” människor som vaknat upp och insett ”sanningen”. Den nuvarande pandemin avfärdar hon som ett påhitt – likaså nazisternas folkmord. Hon har kalla ögon. Var finns hennes partner, vänner, föräldrar? Varför säger ingen åt henne?
Människorna som dokumentären följer kan kanske avfärdas som en gäng foliehattar, men detta är en global rörelse som växer, inte minst nu i kölvattnet på pandemin. Förra helgen samlades människor i demonstrationer både i Stockholm och Helsingfors. Utifrån vad jag kan se på SVT är det en salig blandning av människor och budskap som tutas ut. Klimatförnekare, högerradikala och naturligvis antivaccinationsförespråkare.
Agnes Vold, professor i klinisk bakteriologi, lyfter i den utmärkta podden Fråga Agnes fram att coronapandemin nog är bland den mildaste pandemin som mänskligheten gått igenom, går inte att jämföra med pest eller lungsot. När jag lyssnar på antivaccinationsmänniskor tänker jag att det på ett sätt är synd att den inte drabbar oss mer synligt. Då kanske de skulle tänka om. Det räcker tydligen inte med det som – apropå berättelsernas makt – utslitna undersköterskor på IVA, anhöriga som förlorat nära och kära i Covid-19 eller de som varit sjuka berättat. Vaccin har hjälpt mänskligheten framåt och räddar liv på liv på liv. Återkommande i Vaccinkrigarna är mammorna som lyfter fram att de gör detta för ”barnens skull”. Jag menar att de gör sina barn en otjänst och försätter dem i fara. Så fort jag får kallelsen för vaccin mot covid-19 kommer jag att springa till vårdcentralen och ta mina två sprutor. Inte minst för barnens skull.
