Nelly Sachs – ett återbesök hos förlustens poet

av Alexander Öhman

När förlaget Faethon under sommaren 2020 gav ut Nelly Sachs Dikter och de främsta svenska översättningarna nu finns sammanställda i en volym, ges återigen ett tillfälle att bekanta sig med poeten som skrev mot en fond av becksvart mörker men vars poesi är genomlyst av flödande ljus.

Mitt första möte med Nelly­ Sachs ägde rum genom en mystisk erfarenhet som borde vara omöjlig för en modern människa: att planlöst rota runt i antikvariatets hyllor och plötsligt stanna till vid en bok, utan att veta varför. Som om ett osynligt energifält vibrerade kring boken – så hördes en röst, som en viskning genom de stumma bladen: läs mig, jag har väntat på dig. Glödande gåtor. Nelly Sachs. Jag visste inget om henne. Men det behöver man inte heller. En poets biografi är hennes verk. Nelly Sachs’ upprepade önskan var att försvinna bakom det: ”Jag vill att man utsläcker mig helt.”

Om poesin har en uppgift är den att bokstavligen bevara närvaron av det som är förlorat. Det som inte längre finns men som är värt att minnas. Ett tidigt tema i Nellys Sachs diktning är förlusten av en älskad, ett senare förlusten i sig; summan av alla avsked; en sista kyss; rosenblad som vittrar sönder i händerna; röster, blickar, tonfall och ord; allt som förlorats i tiden.

Att dikta är att framkalla närvaron av det förlorade genom att förbinda orden med den förlust som är poesins källa. Förlusten syns i språket: ”Mina händer tillhör ett bortrövat vingslag/ Jag syr med dem runt ett hål/ men de suckar vid denna gapande avgrund –”. Orden betecknar tomheten.

Tidens demoner

Förintelsen är huvudämnet för hennes diktning, men förlusttemat fanns förberett innan, med stor poetisk känslighet inför det sårbara och utsatta.

Att framkalla närvaron av de döda i dikten kräver att poeten träder in i en nattlig dimension och där uppenbarar ett osynligt universum, befolkat av de döda. Medlidandet med alla dem som en gång funnits genom­smärtar mörkret, framkallningsvätskan för det språkliga ljus som är Sachs poesi: ”Min kärlek flöt in i ditt martyrium/ genombröt döden/ Vi lever i uppståndelsen –”. Total erfarenhet i ett förtätat, sönderfallande ögonblick.

Så framkallas skönhet ur lidandet: ”Gråt ut ångestens befriande tyngd/ Två fjärilar bär upp världarnas vikt för dig/ och jag lägger dina tårar i detta ord:/ Din ångest har blivit självlysande –”.

Den osynliga dimension som dikten uppenbarar och gör läsbar, blev dessvärre även befolkad av de demoner som hemsökte hennes tid, och till slut även henne själv.  Men så länge hon skrev kunde poesin, om än tillfälligt, erbjuda ett läkande skydd från dem: ”Denna telegrafi mäter ut på min kropp/ med sin matematik à la satane/ de ställen som känsligt ger återklang/ En ängel av kärlekens önskningar byggd/ dör och återuppstår i de bokstäver/ i vilka jag färdas –”.

Skärvor av ett förlorat språk

I språket syns inga rester av de andra världar och psykologiska gränstillstånd Sachs befann sig i under den sista tiden av sitt liv. Poesin är där genomskinlig.

Förutom att framkalla närvaron av det förlorade, är poetens uppgift att läka och hela språket och därigenom – världen. För Nelly Sachs som judisk språkmystiker sammanvävs uppdraget med poesins möjlighet att återskapa ekot av ett ursprungligt skapelseögonblick: en stilla urpunkt av ljus och tystnad.

I Sohar, Kabbalans viktigaste urkund, återfinns tanken på en första punkt av ljus, en ursprunglig gnista som ljuset emanerar ur. Alltings början vid en urpunkt är även språkets början. Emellertid, har orden under tidens gång spridits ut som spillror av ett språk som gått förlorat.

Poetens uppgift är att samla in alla skärvor för att återupprätta språket, återskapa ett alfabet av ljus där orden återuppstår. Om poeten återställer orden kan hon återställa världen, återställa en förlorad helhet: ”Då skrev Sohars skrivare/ och öppnade ordens ådernät/ och förde in blod från stjärnorna/ som kretsade osynliga, endast/ tända av längtan// Alfabetets lik steg upp ur graven,/ bokstavsängel, uråldrig kristall/ med vattendroppar från skapelsen inneslutna, som sjöng – och man såg rubin och/ hyacint och lapis skimra genom dem,/ då stenen ännu var mjuk/ och sådd som blommor.”

I samma diktcykel hittar vi ytterligare en variant av förhållandet mellan lidande och ljus: ”plågor är gömställe för ljuset.” Poesin ska i sista hand väcka ett minne av ljus och tystnad utanför dikten.

En synbar kontinuitet

Nelly Sachs’ dikter finns nu sammanställda i en volym som omfattar sånär samtliga svenska översättningar. Tidigare inbitna, samt nya generationer Sachs-läsare, får därmed på nytt möjlighet att umgås med hennes poesi. Gamla och nya översättningar står här sida vid sida. När man läser samtliga dikter i ett enda svep slås man av en tidigare förbisedd kontinuitet som föreligger mellan den tidiga poesin och den senare, snarare än ett brott, det ”före” och ”efter” som Förintelsen innebar för dikten. Författarskapets höjdpunkt är den senare poesin, även om man ser frön av den i den tidiga. Sachs var, i motsats till vad som ofta brukar hävdas, poet redan innan exilen.

Volymen är även försedd med omfattande kommentarer och referenser för den som vill fördjupa sig i dikternas tillkomst, intertextuella samband och så vidare. Men det är inte nödvändigt: Sachs storhet är ett lätt, exakt, ljust och genomskinligt språk, tillgängligt för alla dem som bemödar sig att läsa. Det enda som krävs är en kärleksfull uppmärksamhet för att därigenom införliva dikten i ens eget seende, se världen genom poesins vidgade blick. Alla i hennes närhet berättar om att de föll för hennes oändligt vemodiga ögon och inuti dem: en intensiv glöd. Men eftersom det här handlar om poesi rekommenderar jag att lyssna efter den blick man kan höra på pappret när man läser hennes dikter. Som en viskning av ljus, ur tystnaden.

Nelly Sachs: Dikter. Faethon, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.