Rasmus Landströms nya bok Arbetarlitteraturens återkomst kan ses som ett marxistiskt försök att förklara arbetarlitteraturens uppkomst, utveckling, svacka och återkomst, skriver Tom Karlsson i sin recension.
Då författare ur arbetarklassen, under 1900-talets första årtionden, trädde in på den litterära parnassen i Sverige, innebar det inledningen till en kulturell guldålder. Sedan dess har ”arbetarlitteraturen” funnits som en tendens inom litteraturen, ibland mera synlig, ibland mindre. Trots att begreppet ”arbetarlitteratur” alltid varit ganska svårdefinierat, har det ändå hängt kvar och litteratur skriven ur ett underifrånperspektiv har alltid väckt intresse. Under 2000-talet har genren upplevt ett uppsving inom den svenska litteraturen.
Det är det här fenomenet Rasmus Landström undersöker i Arbetarlitteraturens återkomst, en bok som är både informativ och inspirerande. Stilmässigt ligger den någonstans mellan akademisk forskning och populärvetenskap.
Titeln anspelar på Göran Greiders bok Arbetarklassens återkomst från 2012. I bägge fallen handlar det om en förändrad arbetarklass. Landström har som kritiker intresserat sig för arbetarlitteraturen och lagt märke till hur allt fler böcker, såväl prosa, poesi som reportage, kan läsas som arbetarlitteratur om man så vill. Trots att han själv använder begreppet arbetarlitteratur, är han inte övertygad om nyttan av det och problematiserar bland annat Lars Furulands klassiska definition av arbetarlitteratur i sin renaste form som litteratur för, av och om arbetare. Sällan kan man dock se denna idealtyp, och därför har också Furuland hellre definierat den som litteratur som kommer ”underifrån i ett klassamhälle”.
En bred kontext
Landström placerar dagens arbetarlitteratur i en bred kontext. Han använder inte bara ett litteraturhistoriskt perspektiv, utan sätter också de litterära verken i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Hans bok kan väl ses som ett marxistiskt försök att förklara arbetarlitteraturens uppkomst, utveckling, svacka och återkomst.
Landström lyckas väl beskriva hur olika undergenrer inom arbetarlitteraturen uppkommit och evolverat in i dagens proletära litteratur. I sin bok kombinerar han det breda perspektivet, där de stora mönstren framträder, med mera djupgående presentationer av enskilda författare och deras verk.
Han lyckas väl visa hur litteraturen gett en möjlighet för arbetare att ta makt över beskrivningen av sin tillvaro. Mest givande och intressant blir det då Landström kommer in på det bokens titel utlovar; arbetarlitteraturens återkomst, litteratur skriven under de senaste årtiondena. Här finner vi naturligtvis de mera traditionella författarna till ”arbetarlitteratur”, som Susanna Alakoski och Åsa Linderborg som skildrar välfärdssamhällets styvbarn. Situationen i det nya klassamhället framträder ändå mera hos en del andra författare, vars böcker ofta klassificerats som kvinnolitteratur, eller invandrarlitteratur, men som också kan läsas som uttryck för en ny ”arbetarlitteratur” i ett nytt arbetssamhälle.
En av de som tidigast lyckats ge en inblick i det nya klassamhället är Kristian Lundberg i sin korta roman Yarden. För många läsare innebar den ett brutalt uppvaknande. Är det så här kapitalismen ser ut i dag? Men, det kom flera ögonöppnare, en del påminnande om de hatfyllda sångerna och dikterna som hungrande proletärer skrev i början av 1900-talet, bland dem Leon Larsson. De här känslorna i en postmodern tappning kan man se i till exempel Johan Jönssons poesi.
Landström ger en mängd exempel på nya författare som ur ett invandrar- och kvinnoperspektiv skildrar prekära arbetsvillkor, eller arbete som enbart en meningslös sysselsättning. Sällan finner man några heroiska arbetshjältar. I likhet med Folke Fridell känner personerna sig ofta alienerade och hatfulla i förhållande till arbetet.
Många av de författare han skriver om känner jag till från tidigare, men andra är helt nya för mig. Därför skulle jag gärna ha sett ett personregister och en källförteckning i slutet av boken.
Skönhetsfel och uppenbara brister
Rasmus Landström bidrar med en värdefull presentation av den nya arbetarlitteraturen och väcker säkert intresse också bland kritiker och forskare. Det finns ändå stora brister i Landströms bok och då menar jag inte endast avsaknaden av källförteckning och personregister. Små fel, som att han kallar Solveig Emtö för Solveig Jämtö kan vara tryckfel. Synd bara att han inte annars uppmärksammar finlandssvenska författare. Inte ens Robert Åsbacka, trots att han verkar i Sverige. Ganska snopet är det också att han i början av boken analyserar en dikt av Harry Martinson och inte känner till att för sjömän innebär att ta ”hyra” inte att hyra en bostad.
Ett större problem är att han undviker en viktig tråd inom arbetarlitteraturen. Landström skriver att proletärförfattarna ofta haft en utanförstående position i förhållande till arbetarrörelsen, med vilket han menar LO och vänsterpartierna. Då osynliggör han ändå hur viktig den frihetliga socialismen; anarkismen och syndikalismen, varit för utvecklingen av arbetarlitteraturen. Många arbetarförfattare var, åtminstone en tid, medlemmar i det syndikalistiska facket SAC och tidningar som Brand och Arbetaren har varit en plantskola för många av proletärförfattarna. Det är ju inte förvånande att de sökte sig till den frihetliga socialismen, där de kunde kombinera kollektivism med individualism på ett helt annat sätt än i en auktoritär vänster. Det här temat kommer tyvärr inte fram i Landströms bok, som ändå kan ses som ett mycket viktigt bidrag till forskningen kring ”arbetarlitteratur”.
Rasmus Landström: Arbetarlitteraturens återkomst.
Verbal förlag, 2020.
