Personligt och politiskt porträtt av en mor

av Emma Juslin

Sista gången jag såg dig i livet förstod jag att du var död”. Så inleder Patrik Lundberg den självbiografiska romanen ­Fjärilsvägen som är såväl ett kärleksfullt porträtt av en självuppoffrande mamma som ett försök att blottlägga ojämlikheten i det svenska klassamhället. Den mor – Ingrid Birgitta – som sonen Patrik tilltalar i romanen verkar ha haft det relativt väl ställt till en början. Hon är skötsam, kanske lite förtjust i alkoholhaltiga drycker, men inget som kunde förutspå vad som komma skall. Ingrid Birgitta träffar en man, de gifter sig och bygger hus på Fjärilsvägen i Sölvesborg och adopterar två barn från Sydkorea; Patrik och Paula. Äktenskapet krackelerar efter en otrohetsaffär och därefter blir Ingrid Birgittas situation svårare: ”Din generations kvinnorörelse menade att det personliga var politiskt, men för dig fanns ytterligare en dimension: allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig, det politiska var för dig personligt.”

Lundbergs stilgrepp är inspirerat av Édouard­ Louis och hans Vem dödade min far, som utkom i svensk översättning år 2019. Louis vänder sig till sin far som han återser efter en längre tid och finner nedbruten till kropp och själ trots att han är knappt femtio år. Romanen utvecklas till en anklagelseakt mot den franska politik som Louis finner skyldig till faderns förfall, utsatthet, fattigdom och brist på handlingsutrymme.

J’accuse-faktorn som Lundberg strävar efter är bitvis en aning påklistrad och når inte samma effekt som i Louis Vem dödade min far.  Sambandet mellan Ingrid Birgittas tidiga död och den politiska diskursen i det svenska samhället förblir en aning diffust. En orsak till denna otydlighet kunde vara att Lundberg gestaltar ett modersporträtt så att det i viss mån ska representera lågutbildade och ensamförsörjande kvinnors situation, och det är på den här punkten som Lundberg inte är helt övertygande. Ingrid Birgitta är långt ifrån enbart ett offer för politiska beslut, hon låter sig inte kategoriseras, trots ihärdiga försök att omvandla henne till en enkel illustration. Om modern erbjöds hemhjälp men avböjde den, då är det väl inte längre samhällets fel? Om modern inte sökte hjälp för sina uppenbara psykiska problem och sin alkoholism, kan det då påstås att vården inte fungerar?

Lundberg förenklar, men trots detta lyckas han lyfta fram relevanta frågor. Han provocerar. Till exempel: ”Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden. Mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor skiljer det över fem år.”

Trots att både Lundberg och Louis framhärdar i sin samhällskritik, har de inga andra lösningar än att uppmana oss att själva klättra uppåt på samhällets stadiga stege och skapa våra egna framgångssagor och det känns stundom som ett kontraproduktivt narrativ. Nya berättelser och motfrågor vore på sin plats: är det något att sträva efter att vara en relativt rik konsument? Hur borde ekonomisk jämlikhet se ut? Vad innebär social rörlighet idag?  Borde vi, som författaren Mathias Rosenlund konstaterar i en artikel, sträva neråt istället för att uppnå solidaritet: ”Det etiska valet idag är att sträva neråt i klasshierarkin. Vi borde sträva till att ha mindre egendom, mindre tillhörigheter, mindre möjligheter att resa och mindre möjligheter att konsumera. Det är det etiska valet vi har framför oss, och det måste ske.”

Patrik Lundberg: Fjärilsvägen.
Albert Bonniers Förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.