När jag för en tid sedan höll en föreläsning om hur man argumenterar, försökte jag föra fram budskapet att det viktiga inte är att vinna debatten, utan att genom debatten komma fram till den bästa möjliga lösningen på problemet. Det här kan kännas som en självklarhet, men vi glömmer ofta bort det i den samhälleliga och politiska diskussionen.
I partiledardebatterna på tv har vi inför det kommande kommunalvalet sett hur de olika representanterna gjort sitt bästa för att just vinna diskussionen. På nätet tar samma diskussion tyvärr ibland rent avskyvärda former, och som ett tecken på detta har vi sett hur Samlingspartiets borgmästarkandidat i Helsingfors, Kirsi Piha, kastat in handduken.
Om en så erfaren och hårdhudad politisk veteran som Piha känner att hon inte klarar av diskussionsklimatet, hur jobbigt ska det då inte kännas för de unga kandidater som i år ställer upp i sitt första kommunalval?
Det finns de som argumenterar för att problemet med debattklimatet är partipolitiken: beslut som berör allas vår framtid ”politiseras” och används som slagträn och spelbrickor. Det ligger utan tvekan sanning i detta, men å andra sidan är det svårt att se hur ett demokratiskt system skulle arta sig utan partier eller motsvarande grupperingar.
Andra argumenterar för att problemet är sociala medier. Här finns också en sanning: den nya tekniken har förändrat samhällsdebatten. Men det är ju inte de sociala medierna som debatterar, utan det är vi. Att skylla problemet på tekniken är som att skylla på telefonen då nån ringer in ett otrevligt besked.
Nu vill jag inte låta som en Niinistö som säger att motsättningarnas tid är förbi. Kampen är en del av den politiska processen, och det är tillåtet att bli arg, ryta till, göra uppror. Men det som verkar bli en allt större bristvara i samhällsdebatten är respekten. Det här gäller inte bara sannfinländare som spyr rasistisk, homofobisk och kvinnofientlig galla över sociala medier. Företrädare för alla och inga partier har tagit grundtesen i den demokratiska debatten – att argumentera för sin sak och vinna största möjliga gehör – och supertrimmat den för diskussionerna i kommentarsfält och some, påivrade av nättroll som gör sitt bästa för att förstöra all saklig argumentation.
Poängen med politik är inte att vinna debatter och få höga röstetal i val, utan att tillsammans skapa ett bättre samhälle. Det kräver att vi inte bara argumenterar för oss själva och mot andra, utan också lyssnar. Och när jag säger vi, menar jag du. Hur talar du till exempel med dina barn om politiker och företrädare för andra partier? Hur kommenterar du lokalpolitiken på sociala medier? Är det genom konstruktiva argument och förslag, eller ger du uttryck för ditt missnöje genom personliga påhopp och magsura kommentarer?
Också i framtiden behöver vi folkvalda som brinner för att arbeta för det allmänna bästa. ”Beslutsfattare” får inte förvandlas till ett skällsord, och politiker ska inte behöva känna sig som spottkoppar. Beslutsfattaren kan vara grannens dotter, det kan vara din kusin eller kollega. Kanske till och med du själv någon dag. Vilken typ av samhällelig diskussion skulle du själv vilja se om du satt och fattade besluten?
