Surrealistisk hypokondri i höstrått Åbo

av Otto Ekman

Magen av Martin Högstrand är en roman som jag har svårt att få grepp om. Precis som den (verkliga eller inbillade) maskin som växer fram i huvudpersonens, matematikerns, bukhåla känns den konstruerad av disparata delar vars inbördes sammanhang och gemensamma funktion jag under läsningen endast kan känna konturerna av.

Särskilt de inledande kapitlen för tankarna till J.G. Ballard: det kyligt avmätt beskrivna kroppsäcklet och den tilltagande ångesten, som blandas med en metallisk, mekanisk modernitet. Beskrivningen av hur huvudpersonen gradvis tappar intresset för och överger det akademiska arbete som tidigare skänkt honom såväl nöje som prestige och av hur han med förströdd, nästan loj självdestruktivitet försjunker in i en alternativ värld som läsaren har svårt att kategorisera som endera verklighet eller surrealistisk fantasi påminner om romanen High Rise och dess huvudperson, doktor Robert Laing. Också den mystiske äldre mannen med ett symbolladdat namn, samtidigt mentorsaktig och antagonistiskj driven av outgrundliga motiv då han direkt eller indirekt lockar med sig huvudpersonen in i det okända, finns med här: den mystiske doktorn (eller fantasigestalten) Aalto blir som ett slags parallell till Ballards Anthony Royal.

För Ballards sorglöse, nyligen frånskilde playboy Laing blir flykten från, och till sist raserandet av, det moderna civiliserade livet till slut ett slags grotesk triumf. Högstrands matematiker Waldemar hittar däremot ingen flykt. Fast han försöker fly till sina favoritcaféer och -barer eller till mysigt dammiga antikvariat jagas och skakas han av smärtsamma kramper från kugghjulen i buken.

Jag gillar Högstrands sätt att genom en surrealistisk lins studera ett extremt vanligt, vardagligt och igenkännligt fenomen: den ensamt levande akademikermannen med sin stereotypa diet av surt kaffe och kedjerökt tobak, vars med åldern växande hypokondri och inrotade envishet för en ständig kamp om hans ostadiga levnadsvanor medan en obeslutsam partner ser på från sidan med ömsom medlidande och avsmak.

Men då romanen fortgår, och fokus hamnar allt mer på huvudpersonens förhållande med konstnären Anni, som mer och mer tycks tröttna på hans fysiska och psykiska krånglighet, tappar den lite av den lovande mystiska intensitet och groteskhet som i början fångat mitt intresse. Studien av tvåsamhet som sakta rinner ut i sanden är visserligen rörande, men den känns också lite mer än lovligt konventionell i jämförelse med den surrealistiska parallellhandlingen. Fast jag försöker blir det svårt att jämka ihop dessa två och få dem att mötas, vilket till sist förtar lite av njutningen i denna ändå fascinerande annorlunda läsupplevelse.

Foto: Janne Wass

Martin Högstrand: Magen.
Scriptum, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.