Den lågmälda iakttagaren

av Camilla Roos

Dokumentärfilmaren Anna-Karin Grönroos är aktuell med filmerna Framför orkestern och Tidsresenären. I sitt skapande intresserar hon sig för miljö och arkitektur. Camilla Roos intervjuade en mångsidig regissör om hur hon ser sin verksamhet.

The key is the character
(ur Framför orkestern)

Dokumentärfilm har länge varit styvmoderligt behandlad, men har de senaste åren fått ett uppsving på framförallt TV och strömningstjänster. Att dokumentärfilm kan påverka människor starkt är jag själv ett exempel på. När jag såg Anna-Karin Grönroos dokumentär Letters home (2017), om några flyktingungdomar som berättar om sina liv genom brev till sina anhöriga i hemlandet, blev jag så djupt gripen att jag engagerade mig i unga asylsökandes situation.

Anna-Karin Grönroos är en finlandssvensk filmare som är högaktuell med två nya dokumentärer: Framför orkestern, som har funnits tillgänglig på Yle Arenan, och Tids-resenären som nyligen haft premiär på årets DocPoint och senare kommer att visas på Yle och SVT. I Framför orkestern följer Grönroos tre dirigentstuderande på Sibelius-Akademin i Helsingfors. Det är en av Finlands dyraste konstnärliga utbildningar eftersom dirigentadepterna två gånger i veckan får öva med levande symfoniorkestrar.

Filmen är en lågmäld studie av skolans pedagogik och de tre studerandenas kamp för att erövra dirigentpinnen, och ger insikt i en för gemene man okänd värld. I Tids-resenären bygger Grönroos däremot ihop ett montage av arkivfilm, filmatiserade framtidsbilder och släktingars minnesbilder av den något bortglömde finlandssvenske industridesignern Henrik Wahlforss, som bland annat förutspådde dagens mobiltelefoni, samt den rörliga bildens roll som elektroniskt morfin. Det är dock tack vare den digitala tekniken som jag i dessa pandemitider lyckas göra en intervju med Grönroos för att ta reda på hur hon ser på sitt filmskapande.

Dokumentärt forskargrepp

Vad fick dig att bli dokumentärfilmare?

– Jag har en klar minnesbild från gymnasieåldern då jag läste boken Kies´lowski om Kies´lowski. Det här var på 90-talet och jag hade sett en del av hans filmer. Jag blev fascinerad av hans attityd till livet, och av att han i början av sitt filmskapande gjort dokumentärer. Jag kommer ihåg den där lördagen när jag satt och sträckläste boken och insåg att man kan använda sitt liv till att försöka förstå det. Om någonting är ofattbart eller mystiskt så är film ett spännande sätt att forska i det.

När man tänker på Krysztof Kieślowski så tänker man ju på hans spelfilmer som Trikoloren och Dekalogen. Vad fick dig att välja dokumentärfilm framom fiktion?

När jag gick på yrkeshögskolan Arcada så tyckte jag om processen att göra dokumentärfilm, att göra observationer, att filma och märka att det här händer och så här gör de här människorna. Upplevelsen från det fiktiva var att det var mycket mera tungrott. Jag hade inte så mycket att säga i den formen, det dokumentära forskargreppet fungerade bättre.

Efter studierna jobbade jag på Svenska Yle bland annat på dokumentärsidan. Där fick jag ärva ett projekt om stadsplanering och grävde ner mig i Yles arkiv som är en fantastisk guldgruva. I slutet av 2009 började jag jobba på det som idag heter Parad Media, som redaktör för Min morgon. Jag är långsam i min utveckling så det var roligt att göra handgripliga korta inslag, men jag har hela tiden velat göra dokumentärfilm. Eftersom jag är intresserad av frågor om miljö, ekonomi och demokrati blev jag fascinerad då jag hörde om en finsk ekostad som skulle byggas i Kina. Det ledde till filmen Ekopolis (2013) om två ekoprojekt: ett finskt och ett kinesiskt. En kinesisk miljardär skulle bygga en skyskrapa som en stad på höjden; de rika uppe, medelklassen i mitten och de fattiga nere. Det var det ultimata konceptet för en miljövänlig stad där alla vet sin plats i hierarkin.

Det låter inte som en lättfinansierad filmidé. Hur går du till väga för att förverkliga en idé till en färdig dokumentär?

Filmare kan själva söka stipendier för sitt eget arbete, men allt annat är beroende av producenter. Det är viktigt att hitta producenter som kan inspirera, stöda och utmana samt har koll på hur filmen kan finansieras. För Ekopolis blev jag tipsad om producent Venla Hellstedt. När filmen var klar föreslog Venla att vi skulle göra Framför orkestern.

Hur mycket behöver man kunna om ämnet eller karaktärerna man berättar om? Är det viktigt att göra research, eller följer du bara med dem du filmar?

– Att kolla upp sina karaktärer är oundvikligt, men det är också en spännande fråga var man sätter punkt för sin research. Dokumentärfilm är en subjektiv konstform och i något skede måste man göra en syntes av det man vet och hitta vinkeln som är filmens poäng. I allt jag gjort hittills har jag kommit fram till känslan att ju mer jag vet desto mer upplever jag att jag ingenting vet och bli ödmjuk inför det faktumet.

I dina senaste filmer använder du helt olika berättargrepp. I Framför orkestern har du tre karaktärer som du följer, medan du i Tidsresenären har en huvudkaraktär som inte längre är i livet.

– När jag började göra Tidsresenären så levde Henrik Wahlforss, men han var svårt sjuk och hade tappat talförmågan. Jag hann berätta att jag förbereder en film om honom, men jag visste att jag aldrig skulle kunna intervjua honom. Det centrala i berättelsen är processen kring hans bok, hans manifest, hur han bestämde sig för att skriva boken och vilka följderna var. Allt i filmen skulle reflektera bokprojektet. Tittaren får själv bygga ihop ett pussel av frågorna kring honom. Under de år vi jobbade med filmen blev allt som Wahlforss förutspådde om miljö, ekonomi och samhällsstruktur handgripligen aktuellt i och med klimatfrågan.

Vad är viktiga berättarelement för dig? Miljö, karaktärer, foto, innehåll?

  Jag tror inte jag har något standardsvar på den frågan, utan jag börjar forska i något och sen småningom blir det en film. De här senaste filmerna har blivit väldigt olika. Det är fascinerande att när man skriver manus för en dokumentär, så skriver man vad som kan hända och ofta blir det märkligt nog på slutet rätt nära det man tänkt sig.

– Ibland har det gått helt annorlunda, till exempel i Ekopolis skulle vi följa ett finskt projekt tills det skulle börja byggas, men plötsligt rann projektet ut i sanden. Så vi hade en budget för en film men ingen story. Efter ett krismöte kom vi fram till att vi kunde välja ett nytt projekt bland de ekostäder vi visste var på gång, och sen klippa filmen som om båda projekten hände parallellt.

– Typiskt för en observerande film är att scenernas betydelse är beroende av ett före och ett efter. I Framför orkestern ville jag vara trogen dirigenternas utveckling så händelserna i filmen är så gott som filmade i ordningsföljd. Men det var nära ögat att vi behövde låsa filmen av produktionstekniska orsaker innan sista scenen. Produktionsbolaget måste ju lägga ut en del eget kapital för produktionen, för att få den sista finansieringen när filmen är färdig.

Filmer i par

Skulle du säga att du har ett specifikt tema eller ämne du vill berätta om?

  Jag är jätteintresserad av arkitektur och miljö. Tidsresenären handlar om hur vi bygger upp våra städer och samhällen samt sociala system. Jag tycker det är livsviktiga frågor, och som filmare är det mitt kall att behandla de frågorna. Ekopolis hamnar också i den genren. Det andra som intresserar mig är människans potential och utveckling.

– Jag har märkt att jag gjort filmer i par. Ekopolis och Tidsresenären är ett par. Framför orkestern är par med Klass 10, som handlar om en grupp 16-åringar som får gå ett extra år i grundskolan. Den är filmad på samma högstadieskola där jag själv gått i tiderna. Sen har jag gjort två korta dokumentärer som råkade ha ett brev som centralt berättargrepp. Jag gjorde Letters home med unga asylsökande som skrev hem, och så har jag gjort Send me a Letter som handlar om barn på ett sommarläger i Litauen som har en temadag om kärlek. Vi fick följa en grupp 8-åringar som skrev kärleksbrev till varandra, vilket blev väldigt dramatiskt.

Finns det någon eller något du drömmer om att få göra en dokumentär om?

Jag har länge velat göra en film om hissar. Det är ett tema jag sökt formen men också tid för. Det började med att jag läste en artikel om att Kone hittat en ny teknologi som gör det möjligt att bygga hissar som kan åka upp till en kilometer. Jag forskade i saken och insåg att det pågår en skyskrape-boom i världen, i Mellanöstern, Afrika, Latinamerika och till och med i lilla Helsingfors bygger man skyskrapor. Jag vill forska hur arkitektur påverkar oss.

Jag får intrycket att ditt tema är att berätta om människor som tar plats på ett lågmält sätt i olika miljöer. Henrik Wahlforss var en rätt lågmäld person, dirigenterna fokuserade på noter och står vända mot publiken som tänker att det är orkestern som gör jobbet, och flyktingungdomarna gestaltades lågmält genom sina brev medan de försökte ta plats i en ny miljö.

– Det var intressant, det har jag aldrig tänkt på. Ja, något som jag är väldigt nyfiken på är just hur man på ett lågmält sätt tar plats.

Lättsamt om komplicerade frågor

Hur skulle du själv definiera dig som filmskapare?

– Jag har insett att jag är påverkad av att jag gick en humanekologisk linje i Tölö gymnasium. Där övade man sig i att studera människan i hennes totalmiljö; i en social miljö och en kulturantropologisk miljö. Förhållandet människa-miljö är otroligt fascinerande, det är något som jag märker att jag funderar på och som alla mina filmer på något sätt behandlar.

– När producent Venla Hellstedt skulle sälja in mig så beskrev hon att jag berättar lite lättsamt om komplicerade frågor. Det var jag väldigt smickrad över. Själv uppskattar jag filmer som varken förenklar eller gömmer bort det komplexa.

Kan du nämna en dokumentärfilm som gjort starkt intryck på dig?

– Jag kan nämna två. Kies´lowskis Sjukhuset (som går att se på Youtube-) där han följer några polska kirurger i sitt arbete och hälften av utrustningen är trasig. Filmen har en otroligt svart humor, och är en tydlig symbolik för det polska samhället på 1970-talet. En dokumentär som jag sett på sistone är Oscarsnominerade The Edge of Democracy (finns på Netflix). I den skildrar Petra Costa hur det brasilianska samhället håller på att kollapsa, och gör en tillbakablick i sitt lands historia, samt vad som lett till president Bolsonaros makt.

– Jag är intresserad av globala berättelser om vår värld; en story slutar inte vid ett lands gränser. Om jag någonsin får finansiering till hissfilmen så har jag planer på att filma den på alla kontinenter.

Hur ser du på den finländska dokumentärfilmens status?

– Vi har en dokumentärfilmarkår som är aktiv och ambitiös, och finländare uppfattar dokumentärer som en av de viktigaste program-typerna. Det är fantastiskt att de är så uppskattade. Sen har vi strukturella problem som att finsk dokumentärfilm är underfinansierad. Produktionsbolagen kan inte göra många dokumentärfilmer samtidigt för de måste ta så stora risker. För regissörerna är projekten också riskabla, då man aldrig vet om man kan livnära sig på ett projekt. Men det viktigaste är, trots alla svårigheter, att det är en konstform som är otroligt fri. Kanske för att dokumentärfilmen har mindre kommersiella krav än fiktionen. Det finns många olika berättarsätt, det är fantastiskt.

Foto: Lauri Oja

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.