Flyktingströmmen år 2015 satte asylpolitiken på agendan. Regeringens och Migrationsverkets hantering av de många asylsökandena skapade ett uppsving för populistisk och invandrarfientlig politik, men fick också många människor att engagera sig för de asylsökandes rättigheter. Ny Tid har talat med aktivisterna Ahmad Hosseini och Linda Bäckman från kampanjen We See You och Markus Himanen från nätverket Vapaa liikkuvuus (”Fri rörlighet”) för att fråga vad som hänt sedan dess.
Kampanjen We See You grundades år 2016 som en protest mot regeringen Sipiläs restriktiva asylpolitik, men gruppen är ännu aktiv och har blivit en registrerad förening. Nätverket -Vapaa liikkuvuus grundades tio år tidigare (2006) av aktivister från olika bakgrunder och har under en lång tid erbjudit information och rättshjälp till asylsökande och papperslösa. Bägge organisationerna arbetar också för att sprida information och skapa opinion.
– Vi är flera organisationer som har lite olika profil men kämpar för samma saker, berättar Linda Bäckman.- We See You blev till som en reaktion mot de inskränkningar i asylpolitiken som infördes år 2015 och 2016.
– I våra kampanjer har vi fokuserat mest på direktkontakt med beslutsfattare, ansvariga ministrar och Migrationsverkets ledning, tillägger föreningens ordförande Ahmad -Hosseini. Till verksamheten hör också att arrangera evenemang och att påverka genom konst och kultur.
Otillräcklig förändring
Asylpolitiken och invandringsfrågor blev stora politiska frågorna år 2015 under högerregeringen Sipilä. Sedan 2019 har Finland en rödgrön regering som kommit halvvägs i sin mandatperiod. Många väljare hoppas på att asylpolitikens riktning skulle förändras. Har det ur ert perspektiv skett förändringar under den här regeringen jämfört med den tidigare?
– Ur ett människorättsperspektiv förändrades det mesta till det sämre under Sipiläs regering, det asylpolitiska programmet utformades med det uttryckliga målet att minimera antalet asylsökande i Finland. I det nuvarande regeringsprogrammet finns det ljuspunkter, men det har fortfarande inte tagits beslut som skulle hjälpa de flyktingar som kom för fem år sedan och fortfarande väntar på beslut, lever som papperslösa eller redan deporterats, säger Bäckman.
Markus Himanen instämmer i att väldigt lite förändrats.
– Inga beslut har tagits om att godkänna flera uppehållstillstånd. Många som annars uppfyller kriterierna på grund av påbörjade studier, anställning eller familjesituation nekas uppehållstillstånd ifall de inte har pass. Det här är något som regeringen enkelt och snabbt skulle kunna åtgärda, men det har fortfarande inte gjorts.
Bäckman påpekar att regeringen Marin utarbetat ett förslag om att förlänga asylprocessens besvärstid, som förkortades år 2016. En återgång till det gamla systemet skulle underlätta för framtidens asylsökande, men skulle inte ha någon inverkan på de beslut som redan tagits. Förslaget har ännu inte behandlats i riksdagen.
Begränsade rättigheter
Himanen säger att möjligheterna att beviljas familjeåterförening fortfarande är begränsade.
– Det är svårt att bedöma ifall det skett någon reell förändring i Migrationsverkets riktlinjer, som stramades åt rejält för fem år sedan. Det har gjorts mycket färre ansökningar och beslut de senaste åren, vilket gör det svårt att jämföra de två tidpunkterna. Regeringen Sipilä begränsade rättigheterna till humanitära uppehållstillstånd och den föregående regeringen Stubb/Katainen tog beslut som gjorde det i praktiken omöjligt att få tillfälliga uppehållstillstånd.
Himanen berättar att det tidigare fanns en juridisk mekanism som innebar att personer som inte kunde utvisas på ett enkelt sätt först fick ettåriga uppehållstillstånd som på det tredje året blev permanenta. – Något motsvarande borde införas nu, för vi har människor som i åratal svävat i ovisshet och som i praktiken inte kan utvisas längre, oavsett vad en tycker om saken.
– Eftersom jag själv har erfarenhet av asylprocessen och senare jobbat med de här frågorna, så vill jag lyfta fram att många upplever att handläggarna på Migrationsverket hanterar ärendena på ett oprofessionellt sätt. Många felaktiga beslut har fattats eftersom de ansvariga inte har skött sitt arbete som de borde, säger Hosseini.
– Personligen är jag också besviken på den nuvarande regeringen, som skulle vara mera positivt inställd till invandring. De har inte genomfört några större förändringar ännu, och vem vet hur nästa regering ser ut?
Regeringens politik och lagstiftningen utgör ju ramarna för Migrationsverkets verksamhet, men anser ni att det finns en kultur inom myndigheten som tillåter det här?
– Delvis, men myndigheten och regeringen fungerar i växelverkan. Sipiläs regering uttalade sig redan sommaren 2015 om att väldigt få av de sökande skulle beviljas asyl, långt innan själva besluten togs, säger Bäckman.
Himanen säger att det som utomstående är svårt att veta hur det är på insidan. På sistone har en del av ledningen bytts ut, men som aktivist är det svårt att veta om det är av politiska skäl.
– Jag vill betona att det största ansvaret ligger hos regeringen, för det är lagstiftningen som möjliggör hurudana beslut tjänstemännen kan ta.
Hosseini håller med om att huvudansvaret är regeringens, och tillägger att politiker och tjänstemän tenderar att skjuta ifrån sig ansvaret och hänvisa till varandra när aktivisterna varit i kontakt med dem.
– Det är inskrivet i dagens regeringsprogram att de som kommit in i arbetslivet under asylprocessen lättare ska kunna få uppehållstillstånd, men i praktiken är det fortfarande svårt att få främlingspass. Detta trots att det tidigare varit möjligt med samma lagstiftning, säger Bäckman.
Enligt Himanen borde vi som medmänniskor förstå hur allvarliga konsekvenserna är för de inblandande. Flera av dem som väntat så här länge kommer att behöva rehabilitering för sina mentala problem och hälsobesvär.
Hur påverka?
Vilken är medborgaraktivismens roll, möjligheter och begränsningar i asylpolitiken? Uppfattar ni att det finns påverkningsmöjligheter och förståelse i regeringen och samhället i stort?
– Det har varit möjligt att ha en dialog med den här regeringen, och det känns som att det finns en vilja att ändra på asylpolitiken även om inte mycket hänt i praktiken, framhåller Bäckman.
– Enligt mig är det oroväckande hur liten medvetenheten är i samhället, eller har folk blivit likgiltiga inför att hundratals människor fortfarande lever i väldigt utsatta situationer? Ju längre vi låter situationen fortgå desto större blir konsekvenserna för hela samhället, säger Himanen.
Hosseini anser att aktivister har en oerhört viktig roll. Utan kampanjerna och insatserna från alla frivilliga skulle det inte finnas något incitament för politikerna att ta ställning, eftersom många inte ens är intresserade av att läsa om frågorna längre.
– Vi måste kämpa vidare fast det är frustrerande.
– Aktivism är absolut viktigt. Vi ordnade nyligen en föreläsning med en klimataktivist som påminde oss om att aktivismens roll är att föreställa sig andra verkligheter och perspektiv – också utanför det politiska fältet som det ser ut nu, säger Bäckman.
