Skört och kraftfullt om oundviklig smärta

av Amanda Saveland

I Martina Moliis-Mellbergs förra bok 7 från år 2017 känner en forskare sådan samhörighet med Lomonosovryggen i norra Ishavet att han inget hellre vill än att vara hos den. I debuten A, från år 2015, vill Jacques Cousteau bryta sig fri från den egna kroppen och bli till en haj för att på så sätt kunna andas i havsdjupen. Han försöker fila sina tänder spetsiga, men står inte ut med smärtan. Han skär sår i halsen för att imitera gälar, men färgar bara havet rött med sitt eget blod i det misslyckade experimentet. Det är en jakt på en symbios som inte går att uppnå. Havet trånar inte efter människan så som människan trånar efter havet, vilket gör varje försök att förenas med det våldsamt. Naturen är ingen välkomnande tillflyktsort. Snarare är den skoningslös i hur lite den bryr sig om individens varande eller icke-varande.

Karaktärer som på olika sätt sträcker sig efter havet som en väg ut, där längtan mer än något annat handlar om att frigöra sig från sig själv, har varit återkommande i Moliis-Mellbergs författarskap. När hon nu utkommer med sin tredje bok, falk, möter vi ett jag som precis har lämnat havsdjupen och spolats upp på en strand. Halsen bär skrapmärken efter gälar (är det måhända Cousteau vi återser?) och lungorna är fyllda med vatten. Landskapet är dränkt i sorg. Gråten är överhängande och minnena, de tycks hålla fast jaget i ett alltför starkt grepp. Känslan är hopplöshet, men så gör falken entré. Den snabbdykande jaktfågeln cirkulerar högt uppe i luften, otillgänglig precis som havet, men med en målmedvetenhet i sina rörelser som smittar av sig på jaget. Inte som ett sätt att fly sig själv, utan som en möjlighet att återfå riktning i livet. ”Ge mig tillbaka” ber jaget och följer falken med blicken. 

vingarna gräver genom luften

spetsiga som ett löfte om precision

tvekar inte

Att återfå riktning handlar i falk inte om att återfå kontroll. Snarare handlar det om en form av kapitulation. Ett jag som samlar mod för att våga släppa taget om det förgångna. Låta falken landa på armen utan att känna rädsla för att klorna ska riva upp huden. Det är en kraftfull berättelse som skrivs fram, stötvis och samtidigt skört, om det svåra i att leva när smärta är oundvikligt. Om att ta sig ur en sorg, fullt medveten om att livet kommer medföra mer av den. Rad efter rad, bit för bit, sätts jaget ihop igen. Går från upplösningstillstånd till framåtrörelse. Hela tiden vägledd av falken.

hägringen i ögats iris

fragment av det som varit och som blir

en punkt utanför det som kändes möjligt

vad som blev kvar i djupet

vad jag lämnade och vad som lämnade mig

det är sådant tiden får utvisa

falk är en till formatet liten och texttunn bok. I det fåordiga upplevs meningarna som karga och utsatta. Språket blir ensligt, och samtidigt väldigt synligt, vilket i sin tur ställer höga krav på exakthet. Varje mening måste bära, vilket de också gör när Moliis-Mellberg skriver. Det enda frågetecknet uppstår på sida sextiotvå. Av bokens sextiosex sidor är detta den enda som inte består av tre rader text – utan en ensam mening som lyder ”hjärtat fortsätter vara en muskel”. Varför denna rätt så platta mening ska ges särskild tyngd och utrymme känns oklart. Särskilt med tanke på att Moliis-Mellbergs poesi i övrigt osar precision.

Foto: Vilhelmina Öhman

Martina Moliis-Mellberg: falk.
Schildts & Söderströms, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.