Skulpturer av ljud och tystnad

av Alexander Öhman

Lutz Seiler är idag en av Tysklands mest uppburna författare. Hans verk kännetecknas av dess poetiska stil, oavsett genre. Seiler började som poet. Hans dikter finns samlade i ett litet urval betitlat på fältlatin, översatta med seismografisk säkerhet av Ludvig­ Berggren.

Redan titeln är gåtfull, mångtydig, men berättar något väsentligt om själva innehållet. Poesi som ett utforskande av språk och värld, mellanrummet mellan det inre och yttre; den innersta märg och den yttersta gränsmark; en hemlig förbindelse mellan två landskap: ett uppdiktat och ett konkret.

Att läsa Seiler är att vistas i ett poetiskt ljudlandskap, sakta färdas genom diktens rytm på väg mot ett centrum av stillhet. Seilers dikter präglas av en sorts koncentrerad frånvaro. Ett tillstånd där jaget töms på innehåll och träder tillbaka för att få tingen att träda fram. Ett subjekt utan intentioner. Istället försöker poeten återge tingen sådana de är, deras struktur och materialitet. En dröm om att vakna upp i tingen själva: ”i skenet hängde// små sångbara stycken”… ”knastret/ i livstrådarna. jag/ steg in i deras ljud”.

I de döda och levande tingen finns hela världar nedlagda, minnesrester, avlagringar av tid, kataloger över det för all tid förlorande och försvunna: ”du har genomsökt tiden/ i lampan: ett grenverk, två hus-/ rader, nagelfarna ord för ord.” Tingen är stycken av tid, bär sina egna världar. Här finns rader som går rakt in i skelettet: ”penndrag skrapar tingen/ genom grafiten tillbaka in i dina ben, det/ är bara till gråten du inte kommer fram”. Rader som förenar tanke med ett mångtydigt bildspråk, allt nedsänkt i sorgesam stämning.

Seiler är också en god skildrare av naturen. Han skriver i en tradition av naturlyrik – men i rekontexualiserad form – efter det århundrade av ödeläggelse som borde ha gjort naturpoesin omöjlig. Här finns ljudet av vinden i trädens lövverk jämsides med igensnöade järnvägsspår; benknotor och vittrad malm; sädesfälten och skyddsskogen; urandamm och djupa gruvschakt; ett landskap, dess syntax och interpunktion.

Seilers särdrag finns dock främst i hans rytm. En skrivkonst där ordens betydelse ofta får träda tillbaka för det fonetiska – den rytm som skriften föder fram. Seiler skriver en örats poesi framom synens. Skulpturer av ljud och tystnad.

I dikten avfärd hörs den tysta textmusik som bär författarens signum: ”sängen vid fönstret, färden/ till skogs, tystare & tystare/ släcka & sova: alla// drömmar börjar brant uppför,/ vid stängslet mot gatan,/ där någon sitter och kurar som du,// där fuktig vallmos kapslar/ fastnar på öronen, där/ grånande kanter uppe// vid blommorna … blad/ för blad läggs in/ & oskrivna blåser de hän.// utan ett ljud, så/ sjöng vi, och har våra ögon/ ännu slutna i mörkret.”

I dikten sammanvävs den förtätade drömmen med den konkreta naturen och bildar tillsammans en lyrisk helhet: ny verklighet som bär den gamla. En poetisk bild eller tanke öppnar dörrar mot det levande livet och de vardagliga livssammanhang som skänker bilden och tanken dess mening. Seilers dikt ger oss nytt ljus för att ompröva vårt förhållande till världen, språket och slutligen oss själva.

Lutz Seiler: på fältlatin: dikter i urval.
Faethon, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.