Är en robot automatiskt vår tjänare?

av Camilla Thelestam

Nu när vårsolen efter en mörk vinter återerövrat vårt land är det lätt att känna samhörighet med huvudpersonen i Kazuo Ishiguros roman Klara och solen. Man märker hur ljuset ger energi – också om man inte är en solenergidriven robot. En mild och undergörande sol spelar en central roll i Ishiguros senaste roman och han för in oss i en värld där artificiella vänner (AV:n) har blivit vardag.

I Kazuo Ishiguros roman, den första sedan han fick Nobelpriset år 2017, får vi träffa Klara, en AV, artificiell vän, som får sin energi av solen. Solen drar henne till sig som en magnet och så småningom får relationen egenskaper som en romanfigur kallar ”AV-vidskeplighet”, men som också har religiösa drag. I en svår stund vänder sig Klara till solen och hon ber om det som människorna i alla tider har bett olika gudar om. Hon ber om ett under. Det är spännande hur författaren genom denna relation till solen bygger en lång, lång båge från mänsklighetens allra mest primitiva kulturer till en högteknologisk framtid.

Klara är alltså en AV och hon står länge i ett skyltfönster innan en tonårsflicka, Josie, vill välja henne som sin egen artificiella vän. Vi befinner oss i en värld som till synes verkar bekant och inte skiljer sig särskilt mycket från den vi lever i. Så småningom dyker dock detaljer upp som visar att vi är på okänd mark – en futuristisk värld som delvis ligger bakom hörnet och delvis redan är här.

Fascinerande robotar

Robotar används idag jämt till otaliga olika saker i vårt samhälle och utvecklingen inom AI (artificiell intelligens) är hisnande. Det AI-styrda är ett brett fält med allt från drönare för krigsindustrin och självkörande bilar till gulliga mjukisdjur i äldreboenden. För att inte tala om dammsugarroboten i vårt vardagsrum. Hur ska vi få AI att bli till så stor hjälp som möjligt för oss människor? Hur lika det mänskliga tänkandet kan sådana självlärande algoritmer bli? Speciellt robotar i en människoliknande skepnad fängslar oss. Är de som vi, är de fiffigare än vi? Kan vi ha nytta av dem, behöver vi vara på vår vakt? Dessa frågor sysselsätter många hjärnor idag (också artificiella sådana). De oroade också Ishiguro när han började skriva sin bok. Han kände sig bekymrad över hur AI och genmanipulation kommer att inverka på demokrati och jämlikhet.

Redan i romanen Never let me go (2005) beskrev han en dystopisk framtid på ett lurigt sätt. Även i den förvandlas det som först verkar vara helt vanligt och vänligt så småningom till nåt gastkramande. Också i Klara och solen låter han olika detaljer och antydningar sakta krypa inpå oss medan den milt behagliga berättelsen har sin gilla gång. Frågor börjar öppna sig, visionerna får skarpare konturer, våra hjärnor börja jobba.

Det finns många filmer och romaner, oftast dystopier, som handlar om robotar. Filmklassikern fram om andra är kanske 2001 – Ett rymdäventyr, skriven av Arthur C. Clarke­ och Stanley Kubrick (en bok som utgick från manuset publicerades också),, där vi befinner oss i en kylig, blåtonad värld där robotens (en dator vid namn Hal) röst är tonlös och platsen är rymden. För bara två år sedan gav den brittiska författaren Ian McEwan ut romanen ­Maskiner som jag och 2019 publicerade ­Jeanette ­Winterston Frankissstein.

Gäst eller dammsugare?

Klara är en underbar, känslig robot i kvinnogestalt, mild och plikttrogen. Vi får följa med hur hennes vänskap till Josie, som i början av berättelsen är kring 13 år, växer fram. Ja, om man nu kan tala om vänskap mellan en robot och en människa? Ishiguro väljer åtminstone att beskriva denna relation som vänskap också om han samtidigt på ett spännande sätt fäller in tekniska detaljer som gör att läsaren då och då får ta ett steg tillbaka från sin inlevelse och undra. Klaras syn är exempelvis annorlunda; hon ser världen i kombinerade rutfält, ungefär som en vy genom en kameralins.

Helt enkelt är det inte för Klara att hitta sin plats i familjen. Den okonstlade beskrivningen av familjen, där Josies föräldrar skiljt sig, den ambitiösa modern och den bohemiska fadern, är rättfram, hemtrevlig och ibland till och med humoristisk. Också den superkänsliga Klara blir ett slags familjemedlem fast hon först mera behandlas som en betjänt. Eller som en familjebekant på besök säger till Klara: ”För är du ens en gäst? Eller ska jag behandla dig som en dammsugare?”

Josie, Klaras protegé, visar sig lida av en farlig sjukdom och hon har haft en syster som har dött för ett antal år sedan. Vi får veta att Josie är ”förhöjd” vilket innebär att hon i bokens starkt hierarkiska värld kan söka sig till en högre utbildning, vilket hennes pojkvän Rick, som inte är ”förhöjd”, inte kan. Också i denna värld har vi klasskillnader och priset man får betala för framtida framgång är högt, genmanipuleringen verkar inte vara utan risker.

Ishiguro låter roboten Klara vara berättaren, han ger henne känslor och hon blir huvudpersonen som vi känner för. Det är intressant att Ishiguro i sin rika roman valt att ge henne alla de egenskaper som vi har mest dubier om att en robot kunde äga: omtanke, lyhördhet, känslighet. Vi människor verkar kunna känna för robotar, men kan robotar känna för oss människor? Det kanske beror på algoritmerna? Och då är frågan om vi vill att de skall göra det?

Kazuo Ishiguro:
Klara och solen.
Översättning: Niclas Hval.
Wahlström & Widstrand, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.