Dikten som urholkar stenen

av Bengt Berg

Poeten Dmitrij Strotsev skriver dikter på liv och död i protesternas Belarus. 

I slutet av april firades Världsbokdagen jorden runt och jag citerade Hemingway på min Facebooksida: ”This world is a fine place, worth enough fighting for!”

Ja, det låter sig sägas, men lättare sagt än gjort. Runt om i världen pågår ständigt kampen för yttrande- och tryckfrihet, kampen för demokrati och för den mänskliga värdigheten. Oförtrutet går folk ut på gatan för att utmana makten och för att hävda sina rättigheter.

ju mer

tid som förflyter

desto bättre förstår jag

nej

jag är inte frigiven

jag är ute på rastgården

Skiljelinjer i
Lukasjenkas Belarus

Dikten är skriven av Dmitrij Strotsev och daterad 25 november 2020. Platsen är Minsk i Belarus, tiden är den som följde på det riggade presidentvalet i Belarus (9 augusti 2020) då den despotiske Aljaksandr Lukasjenka håvade in 80 procent av rösterna med målet att styra sitt rike på samma orättfärdiga sätt som han gjort sedan 1994. Det ska mycket till för att de internationella styrgrupperna ska flytta på ett stort mästerskap på grund av politiska motiv men nu blev Lukasjenka snuvad på ishockey-VM 2021. Det är heller inte vanligt att man behandlar en Nobelpristagare så illa som man gjort med Svetlana Aleksijevitj i det som förr hette Vitryssland, nu Belarus. Den nationella och språkliga identiteten har också blivit en skiljelinje i detta land, där regeringen vill hålla sig väl med storebror Putin och där den rödvita fanan och det belarusiska språket i sig blivit anledning för makten att slå till, slå ner. Som alltid tar sig repressionen absurda och irrationella uttryck.

I Belarus har det blivit en politisk motståndshandling att hänga upp röd/vita flaggor i fönstren, att samlas på gårdarna till hyreskasernerna och till och med att prata landets eget språk i opassande sammanhang. Det är mot denna sträva bakgrund som vi ska läsa Dmitrij Strotsevs dikter som också infogar sig i den stora och brokiga protesten, även om poeten gjort bruk av ryska språket när han nedtecknat dem.

På svenska fanns sedan tidigare en samling, Adams tystnad, och nu Belarus omkullkastat, både i översättning av Dmitri Plax och utgivna på Rámus förlag.

Poet med vittfamnande teman

Dmitrij Strotsev är född i Minsk 1963 och tillhörde i ungdomen en konstnärsgrupp, Belaruski Klimat, som gjorde en del spektakulära framträdanden i slutet av 1980- och början på 90-talet. Olika konstformer som musik, film, foto och förstås litteratur blandades. Till det mer originella hörde gruppens muntliga filmfestivaler, när de materiella resurserna tröt och ersattes med rent muntliga uttryck. Förutom detta har Strotsev för egen maskin gjort sig känd som en spännande recitatör och en väl etablerad poet med ett personligt uttryck som bidragit till en utvidgning av det belarusika poesilandskapet. Hans tematik är också vittfamnande: krig och fred, religiösa frågor och politiska realiteter, det förgångna och det dagsaktuella.

I sitt efterord till Belarus omkullkastat skriver poeten Marie Lundqvist: ”Utan att tveka greppar Strotsev de mest drastiska metaforer när de behövs, räds inte fars och ironi för att skapa klarhet, och låter dikten bli bön när det är det enda tilltal som återstår. Allt för att visa att hans omkullkastade land inte ligger nere för räkning.”

Dikterna är ömsom journalistiska rapporter i form av personliga vittnesbörd om den hårdhänta anti-humanismens uttryck på gator och torg, ömsom hymner till den andliga ordning som råder ovan Dnjepr, Minsk och det ökända Akrestsinafängelset dit oppositionella och allmänt misshagliga människor förs av inrikesministeriets specialstyrka OMON. Eller praktiska råd om att man ska vara varmt klädd när man går ut i november för ”ögat som aldrig sover / hittar dig / överallt”.

Dessa dikters främsta syfte är heller inte att vara strålande lyrik utan mera uttryck för en situation, ett skede i den postsovjetiska tiden i Belarus. De blir starka ”bildtexter” till mobilernas infångade bilder och alternativ till den officiella rapporteringen på ort och ställe från sommaren och in i hösten 2020.

Här finns också den nödvändiga och trösterika gemenskapen, det som svetsar samman i de svåraste stunderna:

/… /

att ta varandra i hand och gå längs avenyn

som för allra sista gången

och plötsligt, på torget, börja andas

fritt

nycklarna är hos grannarna

hunden har vatten och torrfoder för ett dygn

gå över gården

där den sorglösa skuggan faller

komma ut på gatan

där den heliga vardagen strövar

kanske just de två av alla

rör sig in i vårt vansinne

mot kulorna

/ …  /

Dikt på liv och död

En dikt på liv och död där allt på ett märkligt sätt blir lika giltiga tankar som genomkorsar hjärnan: torrfoder till hunden, risken för att bli nermejad och ”Kristi kropp”.

Flera dikter är ytterst ordknappa, som om de knappats in på mobilen i stor hast och sedan räddats till eftervärlden i en ovittjad byxficka. Det är dikter som den omgivande verkligheten fyller ut med innebörd och som talar till oss från en stor utsatthet.

Författaren och översättaren Dmitri Plax, själv bosatt i Sverige, har i en tidningsartikel gjort följande påpekande: ”Det finns tider då bara poesin kan formulera sanningen om livet. Det poetiska dubbelseendet – in i sitt allra innersta och ut, över den breda livsströmmen – är ett finkänsligt instrument, som med häpnadsväckande exakthet kan visa vad som är viktigt, vart vi är på väg.”

Foto: Sergei Malkin

Dmitrij Strotsev:
Belarus omkullkastat.
Översättning: Dmitri Plax
Rámus, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.