Ensamhet, gemenskap och likkistor

av Emma Juslin

Berättarjaget Erik i Robert Åsbackas roman Kistmakarna är en författare i 60-årsåldern. Han beskriver sig själv som ”fri författare” samt ”befriad från såväl inkomst som uppdrag.”  I brist på andra alternativ hyr Erik ett kontorsrum av Föreningen Arbetarkultur och Historia, förkortat Farkh och detta hyresrum fungerar även som ett mer eller mindre tillfälligt sovrum. I Farkhs utrymmen lever och arbetar Erik på en ny roman om sitt havererade äktenskap och om ett förhållande i det förflutna med en personlig koppling till mordet på Olof Palme.

Inspirationen lyser med sin frånvaro men Erik strävar efter en framtida konstnärspension och fortsätter skriva trots det störande bankandet från ett närliggande byggarbetsområde, där det ska byggas nya lyxiga bostäder. Utöver medlemskapet i Farkh är Erik även förtroendevald i Socialnämnden och Vård- och omsorgsnämnden – mest på grund av arvodet och mindre av politisk övertygelse.

Trots att Erik förlorat sin politiska övertygelse, löper frågan om den svenska social­demokratins progressiva förfall som en röd tråd genom romanen parallellt med en kurs i att bygga sin egen kista som Farkhs medlemmar anordnar, till en början mest för att kunna ansöka om kursbidrag. Men kistbygget var inte en så dum idé eftersom ”kistan skulle ju, till skillnad från arbetspraktik och ett än så välskrivet cv, förr eller senare komma till användning.”

Idén till kursen uppstår år 2018, dagen efter riksdagsvalet i Sverige, och kistbyggandet börjar sedan framskrida samtidigt som regeringsförhandlingarna och regeringsbildningen. Det är även i samband med kistbyggandet, konstaterar Erik, som ”allt får en ny riktning.”

Allt medan de udda, på olika vis ensamma och marginaliserade, medlemmarna i Farkh bygger var sin likkista i föreningens källare, bygger de samtidigt ett slags gemenskap. En vardagsnära och konkret gemenskap som kontrasterar det abstrakta och fragmenterade politiska landskapet. Åsbackas roman kunde läsas som ett underfundigt iscensättande av de social­demokratiska värderingarnas begravning men samtidigt tenderar kistmakeriet att representera byggandet av något nytt, en försiktig återfödelse av ett kollektivt hopp.   

Kistmakarna är en politisk roman som inte väjer för stora samhällsfrågor men den är samtidigt en roman om behovet av sammanhang och gemenskap. Åsbacka lyckas med konststycket att kombinera det politiska och personliga utan att det känns påklistrat eller tillgjort. Det enda sidospåret som förblir en aning diffust är kopplingen till mordet på Olof Palme. Förvisso, kanske Palmemordet platsar som ytterligare en symbol för socialdemokratins död men Åsbackas roman innehåller tillräckligt med spännande tematik – även utan en mordutredning.

Robert Åsbacka:
Kistmakarna.
Schildts &
Söderströms, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.