Mazzarella levererar

av Thomas Rosenberg

I Från höst till höst skriver Merete Mazzarella skarpt om coronakrisen och fortsätter att reflektera över vad det betyder att åldras.

Att Merete Mazzarella skulle ge ut en dagbok om det gångna pandemiåret var inte svårt att räkna ut. Inte bara för att hon är produktiv som få utan främst för att hon alltid varit sysselsatt med att registrera det hon ser och upplever, inte bara i sin egen omgivning utan i hela världen. Likt en känslig seismograf ger hon utslag också för det som inte genast syns eller är uppenbart. Även om litteraturen är hennes egentliga gebit är hon förbaskat skicklig också som samtidsanalytiker, och kan mäta sig med vilken sociolog, psykolog eller kulturhistoriker som helst.

Rubriken är medvetet provocerande. Mazzarella tycker nämligen inte alls om att ständigt förväntas, just det: leverera. Och då helst en ”riktig” Mazzarella. Varmed de flesta tydligen avser en bok med kloka och milda reflexioner kring allt tänkbart – ja, också otänkbart – i vår vardag. Sådant hon oupphörligt sysslat med i olika spalter, och i bokform. Få kan ju som hon servera ypperliga minianalyser av vår omvärld, i kolumnformat. Hon är irriterad på att kallas ”spirituell”, för att inte tala om ”konversant”, men det är ohjälpligen just det hon är, bättre än de flesta. 

Känsla för diskretion

Att det gångna året av undantagsförhållanden fått Mazzarella att tända på alla cylindrar är alltså ingen överraskning. När idén till dagboksanteckningarna uppstod förblir oklart, eller på vems initiativ (hennes eller förlagets), men det spelar ingen roll. Hon skriver ändå hela tiden, och konstaterar själv i en kort prolog att hon inte kan tänka sig att inte göra det. Hon hade just fått färdig sin senaste bok, Skulle vi alla kunna samsas?, och beslöt sig nu, i september 2019, för att bara ”leva uppmärksamt antecknande” – och sedan ”se vad det blev”.

Att de kommande månaderna skulle bli helt annorlunda visste hon självfallet inte då, men hon fortsatte skriva och resultatet blev Från höst till höst, med ett kapitel per månad, från september 2019 till september 2020. Hon hävdar att hon inte arbetat in någon efterklokhet, men man tycker sig nog märka att texterna redigerats i efterhand. Något som givetvis är svårt att låta bli då man inför tryckningen ett år senare sitter med facit i hand.

Men till en början är coronan alltså i framtiden, och livet går i trygga cirklar i hemkvarteren i Ekenäs, där Mazzarella och hennes man L beslutat sig för att förlänga sin sommarvistelse – en förlängning som blir till ett år. Vi får veta allt möjligt om deras samliv och umgänge, inklusive inblickar också i det intima, som ritualerna kring hur de borstar sina tänder. Och ja, rentav vad som sker under det äktenskapliga täcket – Mazzarella har aldrig varit blyg av sig. Men lugn; också de mer pikanta detaljerna beskrivs med en osviklig känsla för diskretion. Merete Mazzarella är en mästare på villkorliga formuleringar, antydningar och understatement. Något hon odlar så ofta att det ibland blir smått irriterande manér.

Därför är jag desto gladare över att hon ifråga om coronan, och våra myndigheters hantering av den, är överraskande tydlig, ja rentav skarp i tonen. Speciellt mot slutet av boken, då vi alltså lever senhösten 2020 och det värsta ännu ser ut att vara framför. En stor del av hennes reflexioner, både före coronan och efter att den brutit ut och tagit över det offentliga samtalet, handlar om hur det är att bli äldre – och därmed också hur coronan drabbar främst äldre och deras närstående. Medan månaderna går känner hon en allt större frustration över myndigheternas paternaliserande omsorg (eller snarare maternaliserande, som hon själv också påpekar), som tvingar in äldre i isolering, ångest och ensamhet. Följaktligen uttrycker hon överraskande stark sympati för den allmänt begabbade rikssvenska linjen, med Giesecke och Tegnell i spetsen, sympatier som också jag delar. Märkligt nog har jag inte sett någon kritisera henne för detta, vilket är förvånande med tanke på hur oansvarig den svenska strategin allmänt anses vara.

Nya världar öppnas

Som sagt; mycket av Mazzarellas anteckningar handlar om iakttagelser i det lilla livet. Om hur hon, liksom många andra, tvingats lära sig nya rutiner, och framför allt faktiskt har sett och upplevt nya saker, som tidigare gått henne förbi. Som den klassiska musiken, som hon medger att hon aldrig ägnat större intresse. Eller naturen och dess rikedom; framför allt olika fågelarter, men också insekter, blommor och annat. En för henne uppenbarligen ny värld, och det kan man ju så gärna unna henne – och samtidigt tycka att hennes tidigare värld måtte ha varit väldigt endimensionell. Intressant är också att hon nu låter även L komma till tals, indirekt, genom att Mazzarella ibland överlåter pennan åt honom, genom långa citat där L som den filosof han är får utveckla sina synpunkter på det ena och det andra. Som läsare kan man endast tacka och ta emot, för L:s miniföreläsningar är ypperliga.

Slutligen kan jag inte låta bli en kommentar också om mottagandet av hennes bok. Eller snarare hennes egen reaktion på den. I en av sina många fb-uppdateringar (ja, hon är aktiv också där) kunde hon inte låta bli att smått sårat kommentera den inte helt positiva recensionen i HBL. Inte på långt när någon avsågning, men långtifrån entusiastisk. Det var tydligen nog för att Mazzarella skulle gå – ja, med håven. Åtminstone som jag upplevde det, vilket jag också frågade mig i en kort och försiktig kommentar i nämnda fb-tråd. Men se, det var tydligen etikettsbrott. Diskussionen bröts nästan tvärt. Och det var ju intressant, förstås.        

Foto: Cata Portin

Merete Mazzarella:
Från höst till höst.
Schildts & Söderströms, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.