Sara Pollesello läser fyra barnböcker av Lena Frölander-Ulf, Malin Kivelä och Martin Glaz Serup, Henrika Andersson samt Malin Klingenberg.
En hoppingivande bok om rädslor
Fidel och jag i storstan är tredje boken i Lena Frölander-Ulfs Jag och Fidel-trilogi. I seriens tidigare delar har läsaren fått bekanta sig med jagpersonens mamma och pappa, samt hens rädsla för havet och skogen om natten. I Fidel och jag i storstan står systern Maja och stadens faror i tur. Handlingen utspelar sig i ett nattligt Helsingfors, som i barnets perspektiv förvandlas till en storstad i kaliber med Paris eller New York.
Det är alltså barnet som genomgående berättar, medan bildperspektivet varierar. Skillnaden mellan den vuxnes och barnets perspektiv är påtaglig – både i ord och bild. Medan storasyster Maja älskar att bo i staden på grund av dess oändliga möjligheter, bär barnet på en rädsla för staden av samma orsak: ”Jag är rädd för att vad som helst kan hända. Precis när som helst.” Bilderna är också betydligt varmare och gladare när den vuxna är med. När Maja sticker för att handla och lämnar jaget och Fidel ensamma blir allting kallt och skrämmande.
Frölander-Ulf använder sig skickligt av värme och ljus för att förmedla känslor. Från uppslaget där barnet konstaterar sin rädsla för storstaden blir bilderna allt kallare och kusligare, tills klimax nås då Fidel och jaget träffar på ett gäng skrämmande hundar i parken. Bilden domineras av en bastant bulldog vars hotfulla uppsyn bara är tillräckligt upplyst för att förstärka den fientliga blicken. På följande uppslag återvänder sedan ljuset och värmen småningom till bilderna då den skräckinjagande ledarhunden visar på en överraskande och mjuk sida.
Bokens utgångspunkt är att det främmande är skrämmande och bilderna talar sitt tydliga språk – hundparkens ingång är som tagen ur en skräckfilm när de först kommer dit. Taggtråd pryder stängslet och något som ser ut som en djävulssvans skymtar i buskarna. Men efter att ha lärt känna hundarna i parken ter sig även ingången vänligare. Istället för en ilsket grinande byracka pryds grinden senare av en vänligt leende terrier och taggtråden har förvandlats till en klängranka. Även i texten syns en förändring: parken och staden blir mjuk och vänlig: ”Parken doftar jord och mjuka löv. Sömniga insekter surrar kring lamporna.”
Det här är en bok som vinner på att läsas om många gånger. Boken är fullspäckad av detaljer och karaktärer som har sin egen berättelse parallellt med Fidels och jagpersonens äventyr. Vid sidan om kan läsaren i illustrationerna följa med draken och King-Kong, samt igelkottspappans resa hem genom den stora staden. I hundparken korsas allas vägar som hastigast.
Den rytmiska och poetiska texten är sparsam och ger utrymme åt de fantastiska illustrationerna i skrapkartong. Berättelsen om jagets och Fidels stadsäventyr är enkel, men fin. Om en text kan vara både trygg och skrämmande på samma gång, så är den här just det. Emellanåt saknar jag ändå fördjupning – som i mötet med bulldoggen Betty, vars resa från en gata långt borta jag gärna hade läst mera om. Samtidigt är det kanske en så stor berättelse att den behöver skildras i en helt egen bok.
På bokens sista uppslag möts läsaren av ett starkt, hoppingivande och varmt ljus. Jagberättaren har övervunnit ännu en rädsla i mötet med det främmande och går en ljus framtid till mötes.
Människan ställs mot naturen i ironisk (?) bilderbok
Stadsbarnet med pekplattan i högsta hugg möter naturen. I Om du möter en björn blir det snabbt klart vem som är den andre överlägsen.
Om du möter en björn är skriven av Malin Kivelä och Martin Glaz Serup, och illustrerad av Linda Bondestam. Boken handlar i all enkelhet om vad man ska eller inte ska göra i scenariot att man på sin skogsutflykt stöter på en björn. Bilderboken är ett slags version av berättelsen om mors lilla Olle, för även i Om du möter en björn kretsar handlingen kring en ensam, blåbärsplockande pojke i skogen. Här är det ändå inte frågan om en snäll, bärsugen nalle, utan en riktig (?) och hotfull brunbjörn.
Riktig med ett frågetecken, för även om boken å ena sidan lyfter fram helt korrekta konstateranden som att man varken ska springa eller klättra i träd eftersom björnen är både snabbare och bättre på att klättra än man själv, föreslås å andra sidan att man istället kan spela lite på sin pekplatta för ”det kan du nog bättre än björnen”.
Att en pekplatta knappast räddar en från en björn förstår väl var och en – därför undrar jag över denna passus. Finns den till för att sätta stadsbarnet på plats? För att påminna om att barnet inte har en chans i mötet med naturen, som alltid kommer att vara människan överlägsen?
Överlag går mycket av min läsning åt till att försöka förstå verket, jag försöker (utan att lyckas) hitta något slags poäng. Jag är väl medveten om att det inte nödvändigtvis behöver finnas en poäng. Men här finns något som stör mig och skaver. Kanske är det också en bra sak.
Kanske kan boken uppfattas som humoristisk – men det är ett slags humor som på ett sarkastiskt sätt riktar sig mot barnet och därmed gör det mig irriterad. Skojigt är ändå det lilla ps om isbjörnar som förekommer på sista sidan, där alla tidigare lärdomar om hur björnar ska bemötas kastas över ända.
Något annat jag uppskattar i och med att boken innehåller så sparsamt med text är hur läsaren får bygga upp sin egen berättelse om varför pojken är ensam i skogen. Baksidestexten antyder att barnet är dittvingat av ivriga vuxna, medan illustrationerna å sin sida ger bilden av en ivrig scout på upptäcktsfärd.
Det är intressant att se Linda Bondestam förnya sitt uttryckssätt. Bokens illustrationer i akvarell är stämningsfulla och avviker i sin enkelhet från Bondestams typiska kollageaktiga och mer kaotiska bilder. Samtidigt finns det något typiskt Bondestamskt över den lilla pojken med de stora glasögonen.
Maria Sann dubbelt upp
Illustratören Maria Sann är aktuell med två bilderböcker i samarbete med två olika författare: Bokstavsvärldar med text av Henrika Andersson och Främlingarna med text av Malin Klingenberg.
Inledningsversen på A utgör en utmärkt start på bokstavsäventyret. Som det sägs i texten är A bara början och leder alltid vidare till något annat:
Abraham, Allah, atom och aha,
Allting börjar med bokstaven A.
En gapande stege, ett tält i balans,
A leder alltid nån annanstans.
Maria Sanns naivistiska och kännspaka illustrationer passar utmärkt till Henrika Anderssons nonsensverser i ABC-boken Bokstavsvärldar. Boken för på flera plan tankarna till Lennart Hellsings (text) och Poul Ströyers (illustrationer) klassiska ABC-bok.
Nonsens och galna associationer tar läsaren igenom alfabetet och även layouten är snarlik – varje uppslag har en bokstav i gemen och versal uppe i vänstra hörnet. Både Hellsings och Anderssons böcker är dessutom luftigt layoutade, det finns sparsamt med text per sida och inte heller illustrationerna tar mycket utrymme i anspråk. Detta ger läsaren möjlighet att fokusera, böckerna blir inte heller allt för kaotiska. Det kan behövas en vilopaus för hjärnan mellan verserna.
Henrika Anderssons verser innehåller kreativa och humoristiska rim. Allitteration och rytm är påtagliga och gör Bokstavsvärldar till en bok som ska läsas högt tillsammans. Illustrationerna är enkla och kompletterar texten smidigt, med extra detaljer för aktuell bokstav.
En skojig detalj är QR-koden som går att läsa av (under bokstaven Q, förstås!) – men visst blir jag lite besviken över vart koden leder mig. Har man en gång satsat så här långt kunde man väl ha gjort något Q-L (hehe) med koden också?
Linnea berättar att hennes familj ska få främlingar – till påsken, eller så var det efter sommaren. Hon vet inte så noga.
Handlingen I Malin Klingenbergs och Maria Sanns Främlingarna är berättad ur ett dagisbarns perspektiv, fokus skiftar snabbt från främlingar till sandslottsbygge och frissalek. Jaget är inte könsbestämt, även illustrationerna visar ett androgynt barn med halvlångt hår och lila tröja.
När främlingarna kommit verkar de vara allt Linnea talar om: hur de luktar och beter sig konstigt. Dessutom är det så mycket ljud hemma att Linnea inte kan sova. Jaget tycker främlingarna låter otrevliga, fast alla andra verkar tycka de är jättespännande.
Jagets avundsjuka på Linnea blir allt tydligare för läsaren – Linnea beskrivs som både mallig och störande då hon talar om främlingarna. Intrycket förstärks av Maria Sanns härliga illustrationer. Bilden av jagpersonen som surar i kapprummet medan de övriga barnen lyssnar på Linneas imitation av främlingarna är mitt i prick.
Sanns naivistiska illustrationer i krita är enkla, men samtidigt är karaktärernas minspel innehållsrika och exakta. Det förekommer inte många detaljer, men desto viktigare blir de: som Linneas mammas runda mage i början av boken eller nappflaskan som används i snurra flaskan på Linneas kalas.
Det här är en riktigt kul berättelse, som bygger på att berättaren själv inte riktigt vet (men måste ge intrycket av att veta) vad dessa främlingar riktigt är. Småningom börjar läsaren inse att det är något annorlunda med dessa främlingar, som använder små strumpor som hela tiden faller av och låter sött när de rapar. Senast klädstrecket fyllt med babykläder och korvarna under Linneas pappas ögon avslöjar för läsaren vem dessa ”främlingar” egentligen är. Och varför Linnea menar att de ”så klart” är fem till antalet.
Illustration: Lena Frölander-Ulf
Lena Frölander-Ulf: Fidel och jag i storstan. Förlaget, 2021.
Om att möta en björn. Text: Malin Kivelä och Martin Glaz Serup. Illustrationer: Linda Bondestam. Förlaget, 2021.
Henrika Andersson & Maria Sann: Bokstavsvärldar. Förlaget, 2021.
Malin Klingenberg & Maria Sann: Främlingarna. Schildts & Söderströms, 2021
