Vittnesbörd av en som inte var med

av Cay Sevón

Lauri Hokkanens uppgörelse i tegelstensformat med taistoismen har fått mycket spaltutrymme. Men från sitt bord på tidningen Tiedonantaja hade Hokkanen ett mycket begränsat synfält, skriver Cay Sevón, som har svårt att känna igen den rörelse som författaren beskriver.

Jag har känt Lauri ”Lare” ­Hokkanen sedan tidigt 1970-tal, såsom man från och till stötte på meningsfränder inom det som har kallats den taistoitiska ungdoms- och studentrörelsen, vänstern inom västern. En hel del har skrivits av dem som var med och av andra: Akademiska studier, romaner och memoarer. Hokkanens exposé kan inte inrangeras i någon av kategorierna. Hans projekt tog över ett halvt decennium.

Hokkanens opus på femhundra sidor, Kenen joukoissa seisoin: taistolaiset ja valtioterrorin perintö, bygger på ett omfattande källmaterial, cirka trehundra verk i litteraturförteckningen, av vilka några (sju?) på andra språk än finska. Finskans envälde är inte nödvändigtvis fatalt, men en brist ändå. Många upplevde sig som en del av en internationell vänsterrörelse och såg inte den finländska unga vänstern som ett så unikt inhemskt fenomen som Hokkanen.

Lauri Hokkanens historiska genomgång av 1900-talet lägger tyngdpunkten på stormän. Personregistret täcker över sjuhundra namn. De flesta hänvisningarna får Stalin,­ följd av Lenin, Nikita Chrusjtjov, Urho Jokinen, Urho Kekkonen och Hitler, i stort sett i denna ordning. Kvinnor som nämns under 1960- och 70-talen är ett trettiotal, många av dem som sambor eller hustrur.

Hokkanens uppfattning om hur stämningar och ställningar utvecklades och invecklades under 70- och särskilt början av 80-talet bygger främst på hans erfarenhet längs två linjer: FKP:s minoritets verksamhet inom Nylands distrikt och tidningen Tiedonantajas spridningsorganisation.

Recensenter har frågat sig varför Hokkanen i så liten grad har redogjort för sin egen andel i de politiska skeendena. Mitt svar är: Han var inte med i så särskilt mycket. Att han av recensenter har utkorats till en av den taistoitiska rörelsens ledare är en överdrift. Jag minns honom som en vänlig själ som sällan uttalade sig men som alltid fanns någonstans – i utkanten av synfältet. På sätt och vis är därför hans bedrift med det massiva verket desto större. Men samtidigt är själva utgångspunkten problematisk. Mycket finns att läsa i dokumenten, men dock inte allt. Lauri Hokkanens version bör ses som hans. En bok om en politisk rörelses historia ur en personlig synvinkel.

Bokens logik leder till taistoitperioden i Hokkanens och mångas vår ungdom. Det var åren då hans och min historia korsade varandra, mer eller mindre sporadiskt. Jag lämnar den på digert källmaterial vilande behandlingen av den ryska revolutionen och Sovjetunionens senare ledare till andra att diskutera.

Taistoiterna, Mao och Stalin
Hokkanens väg till den kommunistiska (”taistoitiska”) ungdomsrörelsen gick via avgång från dagsgymnasiet till vuxengymnasium för att hinna med allt som radikalismen krävde. Han kallar ungtaistoismen för en finländsk variation av maoismen. I recensioner upprepas Hokkanens påstående om att många, liksom han själv, haft en tidig bakgrund i maoismen. Av detta drar flera recensenter slutsatsen att ungtaistoismen var ett slags snedvriden finländsk version av andra länders maoism. Inom Socialistiska studentförbundet SOL, där jag kände hela ledningen, minns jag ett par med anarkistisk bakgrund. De flesta var allmänradikaler inom skolungdomsförbunden och så småningom DFFF-sympatisörer. En hel del gick via socialdemokratiska ungdomsförbundet. Hokkanen torde ha utgjort en mycket liten minoritet med en bakgrund som maoist.

Hokkanens tes är att taistoiternas ideologi var densamma som maoisternas, med den skillnaden, att maoisterna talade offentligt om Stalin, medan taistoiterna teg om mannen och hans terrorism, ”men vi stödde Stalins erövringar, den statsideologi och det samhällssystem som han gett upphov till”. Här känner jag inte igen mig och mina gelikar. Vi ansåg att Stalin var en katastrof efter Lenin; att Stalins felaktiga politik ledde till hungersnöd i Ukraina och i stora delar av landet; att angivelsesystemet och skenrättegångarna dränerade Sovjet på dess intelligentia och på revolutionens kadrar; att de summariska avrättningarna före världskrigets utbrott väsentligt medverkade till katastrofen i krigets tidigare skeden; att Chrusjtjovs uppgörelse med Stalin efter dennes död var renande och gjorde tövädersåren möjliga. Så diskuterade vi grannlandets historia oss mellan och på SOL:s seminarier. Som tragisk men också heroisk – gällande fotsoldaten, uppfinnaren, kompositören, poeten … och Lenin. Och som, trots allt, en möjlig väg mot ett bättre samhälle.

Och offentligt? Nästan ingenting. Världen var delad itu. Vi talar om 1970-talet. Sovjet stödde befrielserörelserna, USA stod för stöd till förtryckare och nykolonialism. Våra gelikar i USA inom Students for a Democratic Society kämpade för samma mål som vi. Så såg vi världen. Den inhemska socialistiska och kommunistiska ungdoms- och studentrörelsen var inte unik i Europa eller i världen, inte ens i stödet till Sovjets internationella politik.

Hokkanen i marginalen
För Hokkanen följde efter studenten flytt till Helsingfors och deltagande i DFFF:s ungdomsförbunds verksamhet i Nylands distrikt. Distriktet leddes av minoriteten inom förbundet. År 1973 blev Hokkanen distriktssekreterare, alltså anställd funktionär. Därifrån gick vägen år 1977 till posten som spridningschef för tidningen Tiedonantaja och ett par år senare tidningens spridningschef i Helsingfors – ett slags distriktssekreterare för minoritetens parallellorganisation till FKP:s Helsingforsdistrikt. Man kan alltså säga att Hokkanen hela sin karriär inom den kommunistiska och folkdemokratiska rörelsen fanns i marginalen till den ”legitima” stadgeenliga verksamheten.

Den så kallade tredje linjen för partienhet och förnyande i början av 1980-talet blir ett slags kulmen och antites för Hokkanen, och samtidigt hans väg ut ur partiet. Hjälten och offret är hans (och min) vän, sociologen och riksdagsmannen Seppo­ Toiviainen. Det är motiverat att skriva om kumpanerna Leevi Lehto och Juhani Ruotsalo på partikansliet. Dock: hela enhetsprocessen decimeras till de här frontfigurerna. Den var så mycket mer: En rörelse på planet av lokala föreningar och distrikt. Under Jouko Kajanojas korta period som partiordförande var entusiasmen förhärskande. Den återspeglades inte i partiorganet Kansan Uutiset. Därför grundade FKP en ny tidning, Yhtenäisyys. På partikansliet, där jag var anställd som funktionär på internationella avdelningen, övergick allt flera till att representera enhet – även om de flesta inte kallade sig för tredje linjen.

Var blev kvinnorna?
Kvinnornas arbete för enhet fattas hos Hokkanen. Som exempel – när personförteckningen dock har hundratals namn – kan nämnas några kvinnor i FKP:s politiska kommitté under den period, då strävan till partienhet var starkare än splittringstendenserna, mycket tack var kvinnorna. Tutta Tallgren­, vicerektor i FKP:s Sirola-institut var en av de mest centrala. Andra var parlamentarikerna Ulla-Leena Alppi,­ ­Marjatta ­Stenius-Kaukonen och Inger ­Hirvelä López. Ingen av dem nämns i boken. Parlamentarikern Marja-Liisa Löyttyjärvi (Salminen)­, ordförande i kvinnoförbundets Nylandsdistrikt nämns i förbifarten ett par gånger. Den stora kvinnogrupp saknas, som ledd av arkitekten Kirsti Kasnio och journalisten Lena Björklund samlade kommunistkvinnor över de inre skrankorna för partienhet. Denna helt inofficiella grupp av kvinnor som samlades, diskuterade och aktiverade sig var av alldeles central betydelse för rörelsens förnyelse och överlevnad.

Nedvärderingen av flickor och kvinnor var ett faktum inom ­ungdoms- och studentpolitiken som helhet. Det här sagt, så är bristen på flickor/kvinnor i boken inte försvarbar som tidsbild. Hokkanen har gjort 32 intervjuer för boken, men bara tre av intervjuobjekten är kvinnor.

Snävt och förvrängt perspektiv
Vänsterminoriteten inom FKP hade sina ledare. Hokkanens uppdrag inom minoritetens organisation och särskilt med tidningen Tiedonantajas spridning har lett till en stark överbetoning av chefredaktörens, Urho Jokinens, roll inom rörelsen. Taisto Sinisalo var ledaren. Hokkanen påstår att studentrörelsen i politiskt viktiga frågor gav mest spaltutrymme åt Jokinen. Kan hända, om man mäter texter med måttband. Men för oss som var med, utanför Tiedonantajas redaktion eller spridningsorganisation, var det inte tu tal om vem som ansågs vara rörelsens viktigaste ledare. Jokinen var en tvärbalk som motsatte sig partienhet och räddade stalinisten ­Kainulainen i Nylands partidistrikt och hans gelikar genom kryptiska haranger, vars mål var att diskreditera Sinisalos linje och ledarskap.

Med SOL hade Lauri Hokkanen inget att göra. Han nämner att han i ett skede deltog i redaktionsarbetet på SOL:s teoretiska tidskrift Soihtu. Att man satt i närliggande arbetsrum behöver inte betyda inflytande över tidskriftens innehåll. Utgångspunkten och hela behandlingen är snäv. SOL:s organisationsnatur bestämdes i principprogrammet från 1971 som marxistisk-leninistisk. Hokkanen har rätt i att programmet bra kunde ha varit ett kommunistpartis och inte ett studentförbunds.

Vid samma tid hände också annat. Min generation, aktivisterna från den riksomfattande universitetsstrejken vårvintern 1970, intog lokalorganisationen ASS i Helsingfors och tog snart hela förbundet från det äldre gardet som kallade sig leninister. Vi gjorde det som aktivister i kampen för en demokratisering av universitetens förvaltning och för att demokratisera innehållet i studierna. Vi radikaliserades i snabb takt. Erfarenheten av att DFFF:s riksdagsgrupp allra mest konsekvent hade stött våra krav angående universitetsreformen våren 1970 och att vi hade fått stöd av huvudförtroendemän från stora arbetsplatser i Helsingforsnejden medverkade till en tillströmning från socialdemokrater till SOL. Under samma tid pågick också stora strejker inom Byggnads och Metall, vilket hjälpte oss se begränsningarna inom det rådande systemet. På den vägen blev också vi leninister.

Demokratisk yrkespraxis
Lauri Hokkanen beskriver livfullt i ett avsnitt hur den internationella ungdomsrörelsen inspirerade hans generation. Så konstateras att rörelsen kom av sig – införstått som det enda ungdomsupproret i världen. Orsaken: Firandet av Lenins 100-årsjubileum år 1970 i Finland. Beskrivningen av vad allt som skedde i årets tecken är helt på sin plats som ett uttryck för tidsandan. Men inte som en förklaring till den taistoitiska ungdomsrörelsens, eller i vart fall SOL:s utveckling. Visst mindes vi Lenin i paroller och festtal, precis som inom FKP och till exempel Undervisningsministeriet. Inom SOL låg huvudintresset i universitetspolitiken – precis som bland studenterna i flertalet demokratier i Europa samt i USA – och internationellt i solidaritet med Vietnams folk och med kampen mot kolonialismen i Afrika och diktaturerna i Europa och Latinamerika.

SOL:s kanske mest bestående arv var diskussionen om vad en demokratisk yrkespraxis kunde innebära i var och en av studieinriktningarna inom universitet och högskolor. Vi ville visa en möjlig och motiverande väg ut i samhällslivet efter aktivistperioden i studentvärlden. Påbörjade studier fördröjdes, och ändå var målet då de inleddes att lyckas på det område, dit inträde hade beviljats. En demokratisk yrkespraxis var såväl ett förverkligande av tidigare individuella förhoppningar och ambitioner, som en tillgång för samhället. Många var de, som med några års fördröjning, fick betydande forskningsuppdrag. Många blev professorer. Lauri Hokkanen hade inte den möjligheten, eftersom han saknade utbildning efter studenten.

Vietnam in, Hokkanen ut
Hokkanen talar om den internationella solidariteten som en del av ungdomsrörelsen i slutet av 1960-talet. Den inte tog slut vid decennieskiftet, utan fortsatte starkare under första hälften av 1970-talet. En större, bredare och mer professionell organisering över parti- och andra gränser utvecklades. En klimax för den finländska ungdomsrörelsen var Berlinfestivalen i augusti 1973. Ett annat var första maj 1975, då vi på Senatstorget firade Vietnams befrielse efter 40 år i krig. För Hokkanen tycks Berlin och Vietnam ha inneburit början till brytningen med den kommunistiska ungdomsrörelsen. Början till brytningen placerar han alltså till den tidpunkt, då han först gjorde sin entré som anställd inom rörelsen. I det här ligger tragik.

Där tar boken slut, och jag har fått äran att avsluta den. Hokkanen tar upp ett nytt tema: Med mig som källa, helt korrekt, skriver han att finländarna samlade in över en miljon mark som förberedelse till Berlinfestivalen i en kampanj ”Biståndståget till Vietnam” och till ett sjukhus där. Han säger att det inte blev vare sig tåg eller sjukhus. Vad skedde alltså? I stället gavs medel direkt till Sydvietnams Provisoriska Revolutionsregering och därutöver inköptes korrugerad plåt i DDR för att transporteras till områden som behärskades av gerillan. Det gjordes enligt den avsedda mottagarens önskan och för att minimera bortfall genom transportkostnader.

 

Lauri Hokkanen:
Kenen Joukoissa seisoin. Taistolaiset ja valtioterrorismin perintö.
Docendo, 2021.

Foto: Helsingfors stadsmuseum

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.