Kris, svett och heta känslor

av Astrid Stenius

 

Den konstnärliga processen tar sig prövande och komiska uttryck när Teater Viirus i samarbete med Zodiak – centret för ny dans – sätter upp Svett, en installation där dans blandas med teater. 

Rummet består av ett naket scengolv utan dekor i chockrosa belysning. Föreställningen börjar med att alla tre dörrarna ut från scenen går upp, så att också allt som finns bakom dem blir synligt: verkstadsgolvet, lagret, förrådet, teknisk utrustning, sladdar, högtalare. Bakom scenen får publiken sällan titta, men nu får den det, på flera olika plan.

Ett genomgående tema i Svett är nämligen att publiken får se allt det den vanligtvis inte får se, allt det svettiga arbete som normalt sker före en föreställning, det som konstnärerna helst vill dölja, med ett ord: processen. 

Bland den sparsmakade rekvisitan märks speciellt en sprejflaska med texten ”svett”. Den används till att spruta svett på pannor, halsar och i armhålor under smäktande parodiska monologer och akrobatiska dansnummer. I tur och ordning prövar aktörerna (Hanna Ahti, Iida Kuningas och Aksinja Lommi) olika uttryck i ett stigande och avtagande tempo som blir föreställningens puls. ”Kan jag vara så här?” Frågan upprepas många gånger. ”På scenen?” 

Arbetsgruppen, som tillsammans står för både koncept och dramaturgi, har jobbat sömlöst ihop för att skapa en samstämmig helhet. Det här är Viirus första samproduktion med Zodiak och precis vad vi behöver i novembermörkret, ett ode till det halvfärdiga, det som är under arbete, försöken och misstagen. Det är väldigt sympatiskt och vilsamt. Allt är fullt av fel och i kris, men det är som det ska vara.

Publiken skrattar och lever med, och dialog uppstår mellan scen och publik. Speciellt Ahti och Kuningas plockar upp impulser och reaktioner från publiken och förvaltar dem med fantastisk tajmning. Lommi är mera suggestiv i sitt uttryck, inåtvänd, oftare i bakgrunden, men ibland omöjlig att ta ögonen ifrån. Som när Kuningas i ett intimt ögonblick bekänner sina känslor för Ahti – hes, tårdränkt, generad, uppriktig – och Lommi iklädd enorma platåskor diskret försöker smyga förbi fast hon är hopplöst synlig i morotsfärgade gympatajts mot den svarta bakväggen, och dessutom längre än vanligt på grund av skorna. Det är bara en av många dråpliga situationer.

Egentligen beter sig aktörerna precis som människor som är utmattade, alltså inte bara vardagströtta utan riktigt slut, mörbultade, upphängda och nersläppta. De får infall, kommer av sig, pratar för sig själv, blir rasande och flammar upp, slocknar och blir blödiga, gråter, förälskar sig, blir avbrutna, surnar till, tappar bort sig, hittar tillbaka och börjar om. De är som tre stadier av utbrändhet: Tankspriddhet och knäppa idéer (Ahti), frenetisk aktivitet och kroppslig bestraffning (Lommi), arga utbrott och heta känslor (Kuningas). Otroligt skönt att titta på, som att själv bli renad genom att se sina plågor gestaltas på scenen. 

Ett extra omnämnande förtjänar den uppfinningsrika kostymdesignen signerad Piia Rinne. Det vimlar av kläder i föreställningen, den ena kreationen svettigare än den andra. Materialen som Rinne har använt är syntetiska, glänsande, töjbara och genomskinliga. Konstläder, latex, polyester, nät och tyll omsluter och utmanar kropparna som outtröttligt rör sig, prövar och omprövar sitt uttryck.

 

Svett. Koncept och förställningsdramaturgi: Hanna Ahti, Iida Kuningas, Aksinja Lommi, Tatu Nenonen, Piia Rinne, Jani-Matti Salo och Heidi Soidinsalo. Kostym: Piia Rinne. Ljus: Jani-Matti Salo. Ljud: Tatu Nenonen. Konstnärlig dialog: Heidi Soidinsalo. På scen: Hanna Ahti, Iida Kuningas och Aksinja Lommi. Föreställningar på Teater Viirus till 11.12.2021. 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.