Wagenknecht och livsstilsvänstern

av Andreas Fagerholm

I sin polemiska stridsskrift ”De självgoda” kritiserar den tyska vänsterpolitikern och tidigare Europaparlamentarikern Sahra­ Wagenknecht den så kallade livsstilsvänstern för att så splittring och intolerans snarare än att verka för ekonomisk rättvisa och social jämlikhet.

Att den europeiska vänstern genomgått betydande förändringar under de senaste decennierna är idag ett välkänt faktum. Vid sidan om traditionella krav på social och ekonomisk jämlikhet har man profilerat sig allt starkare i klimat- och miljöfrågor, rest allt skarpare krav på jämställdhet och feministisk medvetenhet samt gått in för ett allt livligare försvar av mångfald och mångkulturalism. I takt med denna omorientering har även väljar­basen förändrats i grunden. Något tillspetsat kan man hävda att den typiska vänsterväljaren inte längre är en manlig industriarbetare – denne förknippas idag snarast med radikalhögern – utan en universitetsutbildad kvinna.

Trots att vänsterns omgestaltning varit genomgripande har mothuggen mot den samtida vänsterpolitikens inriktning förblivit sporadiska och relativt återhållsamma. Ett par omdiskuterade (svenska) bidrag är Göran Greiders och Åsa Linderborgs kritik av vänsterns brist på folklighet (Populistiska manifestet, 2018) och Kajsa Ekis Ekmans polemik mot delar av feminismen (Om könets existens, 2021). I Finland har väl debatten varit än mer begränsad, även om Kansan Uutisets artikel­serie om vänsterns framtid under hösten 2021 innehöll intressanta resonemang.

Den hittills mest genomgripande kritiken av den samtida vänsterns ideologiska omorientering erbjuds emellertid av Sahra Wagenknecht – nationalekonom, tidigare Europaparlamentariker (2004–2009) och sedan 2009 ledamot av tyska förbundsdagen för vänsterpartiet Die Linke. I den provokativa strids- och kampanjskriften Die Selbstgerechten (2021, sv. De självgoda) delar Wagenknecht in den (breda) vänstern i en traditionell och en liberal gren. Den traditionella grenen beskrivs som oppositionell och upprorisk. Denna gren vänder sig mot samhällets ekonomiska och politiska elit för att främja rättvisa och social trygghet för individer från lägre samhällsskikt. Dess centrala fokus är frågor om makt och ägande, och dess främsta målsättning är att förbättra villkoren för vanligt folk genom att agera mot fattigdom, förnedring och utsugning och genom att ivra för kunskap och bildning.

Ökad polarisering

Enligt Wagenknecht är denna traditionella vänster idag kraftigt tillbakatryckt. Den gör sig fortfarande hörd inom delar av fackföreningsrörelsen och inom sociala rörelser likt Gula västarna men utgör på det hela taget en minoritet inom den västeuropeiska vänstern. De flesta av dagens vänsterpartier, från gröna och socialdemokrater till avgjort mer radikala aktörer, domineras i stället av vänsterliberala idéer. Denna ­– för att använda Wagenknechts term – livsstils­vänster (ty. Lifestyle-linke) står i bjärt kontrast till den traditionella vänstern: den prioriterar frågor rörande etnicitet, kön och sexualitet framom klasspolitik, och den fokuserar på individers levnadssätt och konsumtionsmönster snarare än på social och ekonomisk rättvisa.

Wagenknechts kängor mot denna liberala livsstilsvänster är hårda. Enligt hennes uppfattning är livsstilsvänstern varken särskilt vänster eller, för den delen, särskilt liberal. Med sitt starkaste fäste bland högutbildade och relativt välbeställda invånare i storstädernas kärncentra förblir dess kännedom om (och intresse för) levnadsvillkoren för den stora skaran potentiella vänsterväljare i förorter och på mindre orter begränsad. Livsstilsvänstern är heller inte genuint liberal. Genom sitt fokus på det som skiljer i stället för det som enar bidrar den till splittring och förstärkning av olikheter snarare än till likställdhet, och genom sin arroganta attityd mot alla som inte omfattar den vänsterliberala världsbilden uttrycker den intolerans och bidrar till ytterligare polarisering mellan olika befolkningsgrupper.

Progressiv nyliberalism

Kritiken mot livsstilsvänstern vidareutvecklas i bokens första del, där Wagenknecht diskuterar några av den samtida vänsterns mest anmärkningsvärda irrfärder. I förhållande till den av nyliberalism länge färgade ekonomiska politiken tillhandahåller vänstern inte något egenhändigt alternativ. Livsstils­vänstern erbjuder, enligt Wagenknecht, enbart en progressiv omstuvning av nyliberala principer. I stället för egoism talar man om självförverkligande, flexibilitet har ersatts med vackra ord om möjligheternas mångfald och nedmontering av social trygghet har bytts ut mot prat om nödvändiga avståndstaganden från stelnade vanor och likformighet. Radikalt nytänkande idéer lyser med sin frånvaro.

Livsstilsvänsterns främsta fiende är heller inte den ekonomiska liberalismen, utan den av nationalkonservativa idéer präglade (populistiska) radikalhögern. Wagenknecht menar här att livsstilsvänstern, med sin kosmopolitiska hållning, sitt alltmer okritiska förhållningssätt till den Europeiska unionen, sin välvilliga och ibland perspektivlösa syn på invandring och mångkulturalism och sin stundom oproportionerligt höga svansföring i diverse minoritetsfrågor, sällar sig till globaliseringens vinnarskara. Därmed utgör man också en motpol till dagens radikalhöger. Samtidigt, noterar Wagenknecht, fjärmar man sig dock från ett för vänstern naturligt, och alls inte obetydligt, klientel: personer tillhörande arbetarklassen och de lägre mellanskikten som sökt sig till radikalhögern inte i första hand på grund av en stark (etno)nationalistisk övertygelse, utan i protest mot självupplevda avigsidor av globalisering, europeisk integration och nedskärningspolitik.

Provokativt och högaktuellt

I bokens andra del blickar Wagenknecht framåt. Det utkast till program som här presenteras kan kanske beskrivas som vänsterkonservativt. Wagenknecht betonar vikten av rotfasthet och (nationell) samhörighet, argumenterar för de suveräna nationalstaternas fortsatta relevans samt skisserar på förslag för en fördjupad och utökad demokrati. Även om många av hennes tankar är intressanta och beaktansvärda så har denna andra del som helhet mindre att erbjuda – den utgör väl snarast en positionering inför den gångna (2021) höstens förbundsdagsval.

Tonen i Wagenknechts bok är polemisk och ofta tillspetsad. Ibland är hon överdrivet raljant, och stundom är framställningen även något onyanserad; traditionella vänsterkrav på social och ekonomisk jämlikhet är knappast ännu fullt så sällsynta som Wagenknecht ibland låter påskina. Hennes huvudbudskap – en distinkt kritik av vänsterns prioritering av identitets- och livsstilsfrågor framom krav på social och ekonomisk rättvisa – är dock, även i ljuset av aktuell val- och partiforskning, till stora delar relevant.

Trots att Wagenknecht inte är den första att torgföra dylika tankegångar är hennes bok anmärkningsvärd – dels med anledning av hennes roll som ledande vänsterpolitiker i ett stort europeiskt land, och dels med anledning av kritikens breda spännvidd. Eftersom bokens tema är aktuellt för den västeuropeiska vänstern som helhet vore den förtjänt av en (reviderad, kanske förkortad) engelsk översättning. Den är nämligen klart läsvärd och högst värdefull för alla som intresserar sig för den europeiska vänsterns fortsatta orientering i korstrycket mellan liberalism och nationalkonservatism.

Sahra Wagenknecht:
Die Selbstgerechten:
Mein Gegenprogramm –
für Gemeinsinn und Zusammenhalt. Campus Verlag, 2021. 345 s.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.