Juho Mantere tar sig an expressionsistisk Strindbergpjäs på Viirus.
På Viirus exploderar August Strindbergs klaustrofobiska sekelskiftesrum som en expressionistisk ballong i Juho Manteres version av kammarspelet Pelikanen. Alla Strindbergs farhågor och skräckbilder av människans nedrighet får här en snabb, visuellt läcker och underhållande nutida tolkning.
När August Strindberg öppnar Intima Teatern 1907 i Stockholm är det många teatertraditioner han vill slänga i skräpkorgen. Han vill att scenen skall vara liten, föreställningarna kortare (utan paus) och fascinerad av det ockulta vill han att de skall handla om en djupare sanning; den dolda kunskapen, som Emmanuel Swedenborg uttryckte det.
Den idag ytterst sällan spelade Pelikanen fick bli öppningspjäs på Intima Teatern. Strindberg hade tillbringat en tid i Berlin och där blivit bekant med den nya tidens känsloladdade estetik. I Tyskland uppstod såväl nytänkande expressionistiska dramer som en säregen visuell stumfilmsestetik. Skräck och det övernaturliga fanns ofta invävt i verken.
Oväntat slag i magen
På Viirus knyter alltså regissören Juho Mantere (med tidigare verk såsom Toksinen kabaree på Q-teatteri och Rakkaani, Conan Barbaari på Turun kaupunginteatteri) an till en över 100 år gammal experimentell och nydanande tid inom scen- och filmkonsten. Han bjuder oss nu på visioner som kunde vara scener ur den tidens stumfilmer, blixtrande explosiva bilder på den trånga scenen.
Mantere inleder pjäsen i världen av idag, med en roande ram om en Strindbergforskare, vars privata telefonsamtal om idel vardagsbekymmer ljuder ur kulisserna redan före vi får se honom. Joonas Heikkinen, i en dubbelroll som forskare och måg, gör det solklart från första stund att här inte bjuds på några halvmesyrer. Hans energi och närvaro som skådespelare fyller det intima scenutrymmet till bristningsgränsen. Först får vi som publik alltså slappna av och skratta, sedan får vi lika oväntat ett slag i magen.
Mycket snart klär Heikkinen av sig forskarglasögonen för att bli Axel, mågen i Strindbergs familjehelvete. Luckan till underjorden öppnas och rök, åskknallar, skarpa, röda ljus och extremt välvalda effekter ledsagar huvudpersonerna in på scenen i plötsliga ögonblicksbilder. Vitkalkade ansikten med sotade ögon känns för en gångs skull helt på sin plats i detta övernaturliga ljus i denna vampyrfamilj. Gestalterna är samtidigt eleganta och groteska och för tankarna till såväl serieteckningens som den tidiga stumfilmens värld. Alla bedrar och hatar varandra.
Fest för sinnena
Pjäsen om hämnd och rättvisa är i detta uppförande en fascinerande blandning av svart förtvivlan och alienerad ironisk humor. Skådespelarna gör exakta, stiliserade karikatyrer: den giriga modern (Maria Ahlroth), den olyckliga dottern och tjänarinnan (Iida Kuningas), den falska mågen (Joonas Heikkinen) och den veka sonen (Martin Bahne) är alla lika delikata. Skådespelet förvandlas till en fest för våra sinnen.
Nadja Räikkäs ljus och Pekka Kiiliäinens ljud sitter som hand i handske. Ett dovt muller varierat med rivig musik bär föreställningen framåt, också över de mera sävliga partierna där man återgår till Strindbergs ursprungstext och har valt att göra det så genuint som möjligt.
Ljusarbetet är särskilt läckert. Här förs vi in i en värld som stumfilmens bästa ljusmästare verkar ha skapat.
Extrema känslor
Strindberg rörde sig tidigt på den psykologiska skildringens plan, men eftersom han själv var extremt känslig och led av idel fobier blev personernas karaktärsdrag i pjäserna ofta därefter. Personernas känslor är extrema, nästan sjukliga. I sina kammarspel försökte Strindberg inte längre bygga några realistiska porträtt och detta har regissören Mantere sett och vågat tolka på ett personligt sätt i sin uppsättning av Pelikanen. Fadern i huset har dött och nu gäller det att se vad som återstår att dela på. Hur mycket pengar? Och var? Istället för pengar hittar man ett avslöjande brev i klaffbyrån och ett öppet krig inom den lilla familjen bryter ut. Syskonparet i familjen är fruset och svultet och nu i uppgörelsens stund visar sig alla falska. Händelserna drivs obönhörligen mot ett gruvligt slut då försoningen är möjlig först när allt har brunnit.
Nervös energi
Pjäsens utförande är i denna version stark och obeveklig. Strindbergs text verkar blekna vid sidan av bilderna och man har en känsla av att Mantere snarare tar avstamp i texten än att han skulle sträva till att fördjupa och utforska dess tema.
Strindberg skrev flera kammarspel, av vilka Spöksonaten kanske är den mest kända, och inget av dem är ljust. Har Mantere valt att välja just Pelikanen för sin tolkning, denna gastkramande dans över gravarna, på grund av att den beckmörka förljugenheten i dess universum är så lik den hos världen av idag? Eller är det möjligheterna till ett spännande audiovisuellt bygge som lockat honom mest?
Hur som helst bjuder Pelikanen oss på en intensiv och spännande teaterkväll och visst är det just bilderna med deras nervösa energi som följer med oss från salongen och ut på stadens gator.
Foto Ernest Protasiewicz
Viirus: Pelikanen. Utgår från August Strindbergs Pelikanen, i bearbetning av Juho Mantere. Regi: Juho Mantere. Scenografi och kostymdesign: Riina Leea Nieminen. Ljusdesign: Nadja Räikkä. Ljuddesign: Pekka Kiiliäinen. I rollerna: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Joonas Heikkinen och Iida Kuningas.
Spelas till 30.4.2022.
