Krävande men storslagen Eriopis på Q

av Janne Wass

Dramaturgen E.L. Karhu och regissören Akse Pettersson visar hur postdramatisk teater ska göras rätt.

Jag blir ibland irriterad på vår tids fäbless för postdramatisk teater. Denna dekonstruktion av det dramatiska narrativet känns ofta som en dimridå för verk som egentligen inte har så mycket att säga.

Mitt i detta överflöd av medioker men hajpad performans är det uppfriskande att se postdramatiska föreställningar där formen används i det syfte den är avsedd för, nämligen ifrågasättandet av våra traditionsbundna narrativ. Inte sällan är det Finlands kanske intressantaste teaterhus Q-teatteri som bjudit på dessa upplevelser. Inte sällan har regissören i fråga hetat Akse Pettersson. Så även denna gång, då teatern igen tar sig an en herkulisk utmaning och sätter upp E.L. Karhus oerhört krävande Eriopis.

Karhus egen mytologi

Finlands hetaste dramatikers senaste verk tar avstamp i den grekiska mytologins Jason och Medea, och särskilt Euripides klassiska tragedi Medea. Ursprungsverket följer häxan Medea, som i övervägd hämndlystnad mördar sin ex-man Jasons nya, blivande hustru, samt sina egna två söner. Själva myten har flera olika varianter i vilka Jason och Medea har allt mellan ett och fjorton barn – i vissa versioner dödar Medea barnen av misstag, i andra mördar hon alla. Endel versioner nämner en dotter vid namn Eriopis som ett av de överlevande barnen. Eriopis existerar dock inte i Euripides tragedi.

Karhu har klippt och klistrat ihop en egen version av myten där Eriopis är det enda överlevande barnet, och byggt upp en helt ny historia om denna ”bortglömda” dotter. Här skiljer sig Eriopis alltså från Karhus genombrottspjäs Prinsessa Hamlet (uruppförd på Q-teatteri) såtillvida att det här inte verkar som om författaren är ute efter att omtolka en tidigare klassiker, utan snarare använda den som språngbräda för en alldeles egen berättelse. Eller berättelse och berättelse, som sagt är det postdramatik som gäller här.

Katso video

Eller nej, jag vill ändå använda ordet berättelse. All god konst har något att berätta. Även om narrativet är dekonstruerat, så finns det där. Och det finns det sannerligen i Q-teatteris på samma gång avskalade och sprakande uppsättning av Eriopis.

I centrum står alltså dottern, hon som glömts bort av historieskrivningen, hon vars röst inte varit värd att höras under alla dessa århundraden av konstnärligt och intellektuellt frosseri i barnamord. Förlagd till ”det norraste norr”, Lappland, och ”nordens syd”, Helsingfors, tar berättelsen vid efter Medeas mord på sina två söner. Modern har försvunnit, liksom de två sönernas lik – bortförda med hund och släde, snarare än i Helios triumfvagn. Som en sista hälsning har Medea klippt av Eriopis tunga och lämnat den efter sig i en glasburk.

Detta blir symbolen för föreställningen – Eriopis stumhet, tungan som borde berätta borta, men ändå ständigt närvarande, en blodig köttbit utställd för hela världen att se. Vår värld, med gula löpsedlar som skriker ut rubriker om ”brottsoffret som berättar allt”, med klickrubriker KATSO VIDEO med en rekonstruktion av hela händelseförloppet, en värld besatt av true crime och nordic noir, som bara törstar efter – nej kräver – att få höra Eriopis berättelse.

Mäktig skådespelarinsats

Eriopis vill tiga, vill inte spela offret, vill inte vara ögonvittnet som fläker ut sig i medierna. Pappa Jason är världstjärnan som trivs i rampljuset, låter sig villigt manipuleras av gula pressen som sätter orden i hans mun. Eriopis förföljs av paparazzi, tv-reportrar och en ändlös ström av löpsedlar som kräver att hon.berättar.allt. Fortfarande tiger Eriopis.

Men Karhu berättar, så orden flödar. Hon sviker sin protagonist. I brist på Eriopis berättelse skriver Karhu ut hennes inre monolog i massiva textstycken, en brusten, vild, anklagande monolog som tilltalar Eriopis själv i andra person. Detta repetitiva, staccatoaktiga ordflödes Verfremdung-effekt förstärker Akse Pettersson genom att förvandla Eriopis till Euripides korintiska kör. Föreställningens fyra skådespelare – Lotta Kaihua, Satu Tuuli Karhu, Elena Leeve och Emmi Parviainen – spelar alla fyra i identiska dräkter och blå peruk både Eriopis och pjäsens övriga karaktärer, Jason och hans nya flickvän, skvallerreportern.

Dissekerar subjektet

Med avstamp i mytologin levererar Karhu och Pettersson en svada mot vår tids medieklimat, alltid törstande efter nästa tragedi att gotta sig i, utan hänsyn till dem de berör. Och vill du inte berätta, berättar vi andra kollektivt din historia, för vi måste få veta. Detaljerna, hur det kändes då din mamma klippte ut din tunga, hur det känns nu, hur ditt flickrum såg ut, om din mamma var ett monster, vad skulle du vilja säga åt henne nu. Berätta.allt. Annars gör vi det för dig, för vi måste veta. Vi måste ha ett offer, ett subjekt, en berättelse.

Det här gäller naturligtvis också teatern, litteraturen, filmen, konsten. Men är det här rätt sätt att belysa samhället och världen, frågar sig föreställningen. För då vi berättar en historia väljer vi alltid vems historia vi berättar, ur vems synvinkel. Det är den här strukturen som postdramatiken som bäst kan belysa, ifrågasätta och erbjuda oss andra sätt att berätta historier.

Föreställningens konstnärliga genomförande förtjänar beröm – vi vet redan att få teatrar är lika bra på välavvägd användning av video­effekter som Q-teatteri (här genomfört av Ida Järvinen). Eloger ska också ges till Tilit Antamats scenografi, Kristian Palmus ljus och Matti Raitas stämningsskapande men subtila ljudvärd.

Ett stort minus, dock: Med tanke på Q-teatteris tekniska expertis är det obegripligt att teatern fortfarande inte lyckats fixa översättningstextning på sina föreställningar. 10 procent av Helsingfors invånare har annat modersmål än finska eller svenska, och en så här texttung föreställning kräver att man förstår vad som sägs.

Q-teatteri: Eriopis. Regi: Akse Pettersson. Manus: E.L. Karhu. På scenen: Lotta Kaihua, Satu Tuuli Karhu, Elena Leeve och Emmi Parviainen. Konstnärlig planering: Kristian Palmu, Sanna Levo, Matti Raita, Ida Järvinen och Tilit Antamat. Spelas till 5.4.2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.