En irländsk barndom i våldets skugga

av Zinaida Lindén

Belfast, Belfast” sjöng Boney M. i en låt till vilken jag och mina jämnåriga dansade på skoldisco i Leningrad år 1977. I låttexten nämndes ”folk som reser iväg” och ”hat de känner för den andres förflutna”. Annars var den diffus och man förstod inte vad den handlade om.

Lika lite kan man förstå konflikten känd som The Troubles som utkämpades i Nordirland åren 1969 – 2007 efter att ha sett Kenneth Branaghs film Belfast som är delvis baserad på hans uppväxt. Ändå skall man se detta välgjorda drama. Om inte annat så för att börja sätta sig in i den bit av Storbritanniens historia som var ett inbördeskrig.

Det är augusti år 1969. Nioårige Buddy (Jude Hill) leker riddare i sitt kvarter i Belfast. Han är ett lyckligt barn med omtänksamma släktingar och grannar. Det enda som bekymrar Buddy är att han får för mycket kyrklig uppfostran och för lite choklad. Plötsligt rusar en stor, skrikande mobb beväpnad med gatstenar in i arbetarkvarteret. Vips blir Buddys leksakssköld ett skydd som hans skräckslagna mamma (Caìtriona Belfe) använder då hon släpar sin pojke hem. Inom några dagar byggs det barrikader i närheten av deras hus. Tryggheten är slut. Hur hantera omvärlden om man inte längre känner någon tillit för den?

Branagh behåller barnperspektivet genom hela filmen, därför ter våldsamheterna sig närmast obegripliga för en oinvigd tittare. Visst ser vi en katolsk präst hålla en hatisk predikan om att protestanterna ”kommer att brinna i helvetet”. Visst pratar Buddy och hans protestantiska familj om hur fel det är att katolikerna biktar sig ”för att sedan begå nya synder.” Men arbetarkvarterens grannsämja, vänskapsband och solidaritet har alltid vägt tyngre i vågskålen än de religiösa motsättningarna. Belfast är staden där alla känner alla, där Buddys protestantiska farmor (en förträfflig Judi Dench) alltid kan lita på sin katolska grannfru. Varför vill grannarna plötsligt döda varandra?

Belfast är en historia med många dimensioner. Buddy förälskar sig i en jämnårig flicka och försöker bli antagen i ett ungdomsgäng genom att stjäla godis från kvartersbutiken. I hans ögon är hans föräldrar fina och spännande. Vi ser hans pappa (Jamie Dornan) dansa spontant med hans mamma ute på gatan en sommardag. De är oense om huruvida familjen ska flytta från Belfast. Pappan pratar om Australien eller England, där han har ett jobb. Men mamman vill inte lämna Belfast: hellre ett hem med ett utedass i Belfast än en lägenhet med en inomhustoalett i det främmande England där folk kommer att håna familjens sätt att tala.

Filmen är svartvit. Bara det som visas på tv och på bioduken går i färg.

Belfast har belönats med en Oscar och ett Golden Globe-pris för bästa manus. Skådespelarna imponerar, i synnerhet den unge huvudrollsinnehavaren Jude Hill.

Innan sluttexterna rullar syns orden: ”Till dem som rest iväg, till dem som stannat och till alla som vi förlorat.” En dedikation folk i vår världsdel knappt kan läsa utan att känna en klump i halsen idag, när miljontals människor har tvingats att lämna sina hem i Ukraina.    

Belfast. Drama. 97 min. 
Storbritannien, 2021  Manus och regi: Kenneth Branagh Foto: Haris Zamabarloukos I rollerna: Jude Hill, Judi Dench, Caìtriona Belfe, Jamie Dornan, Ciarán Hindss 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.