Gripande adoptionsfilm blottar Japans syn på föräldraskap

av Zinaida Lindén

Naomi Kawase (The Mourning Forest, Hanezu, An) är en av Japans mest hyllade filmmakare. Det var hon som fick hedersuppdraget att regissera den officiella dokumentären om OS i Tokyo år 2020. 

Kawase blev uppfostrad av sin gammelfaster. I likhet med Hirokazu Kore-eda tangerar hon ofta familjeteman i sina filmer. 

I Sanna mödrar möter vi ett barnlöst medelklasspar (Hiromi Nagasaku och Arata Iura) som är djupt fästa vid varandra. Efter att ha provat på olika behandlingar beslutar de att adoptera en baby. På ett adoptionscentrum som drivs av en vänlig men bestämd dam (Miyoko Asada) träffar de babyns mor, som är bara 14 år. Den ödmjuka Hikari (Aju Makita) hade en affär med en skolkompis och visste inte ens själv att hon var gravid. Hennes föräldrar tvingade henne att ge bort barnet. 

Några år senare dyker en tuff ung kvinna upp i parets hem och kräver att få pojken (Reo Sato). Är hon verkligen Hikari? Eller är hon kanske bara ute efter parets pengar? 

Utan att moralisera eller bli melodramatisk visar Kawase de attityder som än idag präglar Japan där sexualupplysningen och preventivmedel inte hör till självklarheterna, där tonårsgraviditet är stigmatiserande, där en kvinna tvingas att avstå från sitt jobb för att tillsammans med sin man kunna adoptera ett barn. I Japan är det dessutom alltid mamman som klandras om barnet inte uppför sig väl på dagis. I sådana situationer är det familjens anseende som sätts på spel. 

Filmen är ett tvärsnitt av samhället med en del talande detaljer som till exempel repliken: ”De bor på 30-e våningen, så de är välbärgade.” Samtidigt är det ett välspelat drama med psykologisk spänning. 

Nyckelordet för Kawases approach är empati. Ofta skapar hon en illusion av att vi har att göra med en dokumentär: hennes auteurbana började med att hon filmade sin älskade gammelfaster. 

Sanna mödrar består av tre delar som alla har olika tempon. Den del som handlar om Hikari kan upplevas som utdragen, men regissören lyckas knyta ihop alla trådarna i slutet. 

Det är i högsta grad skådespelarnas film. De erfarna Nagasaku och Iura i all ära, men mest imponeras jag av den unga Makita i rollen som den ledsna skolflickan som tvingas att kämpa för sitt uppehälle samtidigt som hon sörjer förlusten av sitt bortadopterade barn. 

Filmens kronologi är klar: i finalen nämns det att Japan just fått en ny kejsare, så det är maj år 2019. På japanska heter filmen Asa ga kuruMorgonen nalkas. Precis som förr bringar Kawase lyriska undertoner till sin berättelse. Då människornas ensamhet och skamkänslor ger vika för gemenskap tar Tsukinaga liksom några steg bakåt med sin kamera. Fram träder solidariteten, livsglädjen – och hoppet om en bättre framtid. 

 

Sanna mödrar

Drama. 140 min.

Japan, 2020.

Regi: Naomi Kawase

Manus: Naomi Kawase, Izumi Takahashi, eftter en roman av Mizuki Tsujimura

Foto: Yuuta Tsukinaga

I rollerna: Hiromi Nagasaku, Arata Iura, Aju Makita, Miyoko Asada

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.