Ylva Ekblad spelar den åländska författaren Sally Salminen i monolog som ger inblick i skrivandets villkor.
Monologen om författaren Sally Salminen, Skriva eller dö, börjar och slutar i Helsingfors under vinterkriget. Greppet är litterärt. Ylva Ekblad inleder scenerna med att beskriva dem som man gör i en bok. Projiceringar och enkla ljudbilder förstärker det hon beskriver. Ekblad är både Sally och berättaren, men som åskådare blandar jag aldrig ihop dem. Scenbeskrivningarna levereras nästan likgiltigt, medan Sally ofta är frustrerad, ångestfylld eller arg.
En behöver ingen förhandskunskap om författaren för att hänga med. De inledande beskrivningarna tillhandager ofta årtal och plats utöver beskrivningen av miljön. Efterhand kan en fylla på med information om Sally Salminen. Hon föddes under förhållandevis fattiga förhållanden i Vårdö. Hennes pappa dog när hon var ung och som tonåring fick hon ta jobb i en butik för att bidra till familjens uppehälle. Senare jobbade hon både i Stockholm och New York.
Medan hon arbetade som hushållerska på olika adresser i New York under första hälften av 1930-talet skrev Sally romanen Katrina. Den fick ett enormt genomslag och tack vare inkomsterna kunde hon bygga sig ett hus i Kvarnbo, men hon upplevde hela tiden att hon stördes av journalister och turister. På grund av all uppmärksamhet räckte tiden inte till för att skriva.
Manuskriptet av Ulrika Gustafsson (som skrivit biografin Min ljusa stad om Salminen, red.anm.) är välskrivet och monologen håller ett jämnt tempo. Tack vare dagboksanteckningar får man en känsla av det är Sallys röst som hörs. Man får en förnimmelse av Sallys person och, åtminstone för mig, är igenkännelsen stark. I dagboksanteckningarna från tonåren beskriver Sally en längtan att komma bort, tristess och en oförmåga att bestämma sig för vad hon vill. Det hade kunnat vara mina egna tonårsord, även om jag själv var tonåring 80 år senare än Sally.
Däremot upplevde jag inte, så som Sally, att pojkarna och männen var fria att göra som de ville och kunde lämna den fattiga byn bakom sig, medan flickornas och kvinnornas lott vara att stanna kvar, gifta sig och föda barn eller bli bedragna och lämnade med oäktingar. På den fronten har åtminstone vårt finska samhälle gått framåt. Inte minst tack vare författare som Sally Salminen, som beskrev verkligheten som den var, hur kaptensbönderna behandlade torparna hänsynslöst och hur kvinnorna blev lämnade ensamma att sköta hushåll och barn när sjömännen seglade iväg. Det var saker hon sett och upplevt själv.
En monolog är kanske sällan experimentell och det är inte heller den här. Har man gått på finlandssvensk teater vet man precis hur det låter. Trots att Ekblad ibland får hjälp av sufflören, som var onödigt högljudd, bibehåller hon publikens uppmärksamhet. Sextio minuter är en lång stund att skådespela ensam och det är inte förrän på slutet det traditionella finlandssvenska tonläget blir en aning monotont.
Föreställningen hade ändå inte blivit bättre av att kortas ner. Den ger en sammanfattning av de vändor Sally Salminens liv hann ta innan hon slog igenom med Katrina och vad som hände de närmsta åren efter genombrottet. Man får en uppfattning av hurudan Sally var och vad som var viktigt för henne. Hon skrev inte för att bli berömd utan snarare av politiska skäl. Hon ville lyfta fram orättvisor i samhället och ojämställdhet könen emellan.
Sally hörde till dem som kom bort från de fattiga förhållandena i hembyn, men ändå tampades hon med ångest och självmordstankar. Dagboksanteckningarna präglas av en längtan till någonting annat. När hon förlovade sig började hon tvivla på om det verkligen var det hon ville eller om hon skulle gifta sig för att det är det man förväntades göra. Ambivalensen från tonåren levde kvar.
Hur det gick efter vinterkriget får en inte veta i den här föreställningen, men en sak var Sally säker på. ”Jag ska skriva”.
Foto: B. Soldan
Skriva eller dö. Regi: Johan Karrento. Manus: Ulrika Gustafsson: Scenograf: Bo Söderlund. Dräkter: Lena Andersson. Ljus: Tim Uhlenius. Producenter: Sven-Åke Granit, Johan Karrento och Mysan Sundqvist. På scen: Ylva Ekblad. Monologen visades på Mariehamns stadshus i mars 2022. Uppsättningen kunde ses på Stadshuset i Mariehamn med några föreställningar i mars 2022.
