Klassläraren Blaus själsliga irrfärder

av Robert Myhreld

De allra flesta av oss har haft känslan av att människorna runt omkring oss av någon anledning tittar snett på en, ler i mjugg, kanske viskar något i någons öra och skrattar till. De är uppenbart i samförstånd, kanske är det rentav en veritabel maskopi man är utsatt för? Man frågar sig om man satt på sig glasögonen upp och ned eller om det rentav är en snorbuse som är på väg ut ur näsan. Jag intalar mig att allt bara är något jag föreställer mig, men säker kan jag inte vara.

Riktigt så mild är inte belägenheten för Josef Blau i Hermann Ungars roman Klassen. Magister Blau är ”mager, gulglåmig och anskrämlig”, en människa med en hud som är ”skrovlig, som om den var översållad med mannagryn”.

Utseenden är sällan något att fästa sig vid, men här är det nödvändigt att nämna eftersom Blau själv lägger stor vikt vid sitt upplevda lyte. Till detta bor han i ett hyreshus som är ”svart av sotet från järnvägen på andra sidan gatan” tillsammans med sin gravida fru Elsa och hennes mor – med alla spänningar som det kan innebära.

Lärarens yttre beskaffenhet, hans materiella situation och nödtorftiga bakgrund, styr mycket i hans liv men det är hans själ och syn på omvärlden och medmänniskorna som driver handlingen framåt. Att Blau inte riktigt är vid sunda vätskor är en underdrift. Eller är han?

Att som lekman ställa diagnoser ska man dra sig för, men vi gör ett avsteg. Han är paranoid; överallt står komplotter och ondsinta uppsåt att finna. Främst hos pojkarna i klassen som han är övertygad om att väntar på rätt tillfälle att nedgöra och sedan förgöra honom. Varför är lite oklart. Han är säker på att till synes vänliga handlingar är chimärer; bakom dessa lurar något, en fälla antagligen, helt säkert ett ondsint uppsåt.

Han tassar försiktigt fram på en mark som kanske eller kanske inte bär. Han är närmast paniskt rädd för det faktum att varje ord och handling för livet framåt i en riktning man i ögonblicket inte kan veta särskilt mycket om. Naturligtvis har han rätt – livet blir som det blir eftersom det är som det är – men att anpassa sin tillvaro med avstamp i det hopplösa företaget att försöka skärskåda denna determinism skulle bringa vem som helst ur fattningen.

Kan man vara förankrad i ett intet så är han förankrad i en fullständig frånvaro av självkänsla. Han räds andra män eftersom de kan komma att förföra hans hustru som förr eller senare kommer att falla för någon av dem. Elsa går mycket långt i sina försök att övertyga Blau om att det är honom hon håller kär. Klassens ungdomar är en fara och han vidtar mått och steg för att förekomma dem. Det kan vara svåra läxor för att förvilla dem eller en strikt kadaverdisciplin under en skolutflykt.

Jag skulle inte säga att detta är en särskilt allvarligt hållen roman. Vissa scener är närmast farsartade. Boken utkom 1927 och två år senare avled Hermann Ungar i sviterna av en blindtarmsoperation. Unga som dör är alltid en tragedi, men här i dubbel bemärkelse. Vi berövades ett författarskap som skulle ha kunnat bli omfattande och med hög kvalitet. På svenska finns sedan tidigare romanen De lemlästade. Också den är mycket läsvärd.

Hermann Ungar: Klassen. Översättning: Heidi Havervik. Efterord av Sten Wistrand. h:ström förlag, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.