Det var en gång en kärnkraftsprovsprängning som fick namnet Trinity. Sprängningen åstadkom ett ämne som fick namnet trinitit. Trinititen skimrade så vackert att USA:s armé, för att ge rättvisa åt dess skönhet, lät innefatta det i ett smycke. Smycket skulle bäras i håret. Det blev mycket populärt. Idag förvaras återstående exemplar i strålsäkra askar i strålsäkra laboratorier. Trinititstenarna lär idag finnas i omlopp på illegala marknader. Hur det gick för de aningslöst lyckliga som bar smycket i sitt hår, det berättat inte historien.
Delvis av en slump snubblade HNV Collective över en burk trinitit och blev nyfikna. Kollektivet, konstnärerna Felicia Honkasalo, Akuliina Niemi och Sinna Virtanen, trivs bäst där konsten, historien och vetenskapen möts. Burken blev startpunkt för ett väldigt projekt som resulterade i en installation som vi nu kan ta del av i Mörkrummet på Åbo konstmuseum. I installationen ingår en kopia av det ödesdigra smycket och en video som speglar och berättar dess historia.
Trion behärskar det tvärdisciplinära till förtjusning. De olika perspektiven växlar fint, kompletterar och stöder varandra. Det är mäktigt vackert alltsammans, perfekt genomtänkt i minsta detalj. Det är extrem fulhet hand i hand med det extremt vackra, i ett bildspråk som förvandlar allt till hotfull, bedövande skönhet i sin skildring av dödspropagandan i silkeshandskar. Det är bilden av en ödesdiger aningslöshet. There was a birth. Certainly, we had evidence, and no doubts. Tystnaden minuterna före detonationen, som om världen höll andan. Klockorna stannar. Molnet, världens ände och början på en ny tidsålder. Någon gråter, någon jublar, de flesta är alldeles tysta. Det fruktansvärda molnet mullrar, skjuter blixtar. Mitt i öknen, i det döda landet. I am become death, tänker Oppenheimer. Balens drottning bär döden i sitt hår, ditflätad av aningslösa händer. I dansens virvlar viskar någon i hennes öra The death of a beautiful woman is the most poetic topic in the world. Han luktar sprit.
Bilderna växlar mellan bal, laboratorium, öken, molekylkedjor. I bakgrunden en återhållsam ljudmatta av kraftverk, geigerknapprande och kvinnans berättelse som emellanåt förmedlas i en närbild av den talande munnen, osynkroniserad med rösten.
Videon är en tretton minuters loop. Själv såg jag den pressvisad och då förstås från början. Upplevelsen blir säkerligen en annan för någon som kommer in då kameran zoomar in en lurvig spindels rörelser eller då den sveper över den vita öknen, tittar in i laboratoriet eller följer med baldrottningens dag. Det finns en berättelse, det finns händelseförlopp, det finns sekvenser som kan ses separata men som knyter an till helheten. Den fragmentariska uppbyggnaden gör det hela lite surrelistiskt, drömlikt; en vacker mardröm som tar fasta på spänningen mellan den amerikanska atomkraftspropagandan och atomkraftens verklighet. En kuslig bild av det totala våldet förklätt i sammet. Will we ever learn?
HNV Collective: Atomic.
Visas på Åbo konstmuseum (Auragatan 26) fram till 22.5.
